”En poäng är alltid en poäng” brukar det heta. Börjar dock bli relativt trött på den klyschan. Men ja, den ”goda” sviten fortsätter. Men allt för många matcher slutar med delad poäng. Så hur god är den egentligen?

Jag känner mig lite vilsen i fenomenet Leeds United just nu. Visst, vi har bara förlorat en match de senaste tio. Vi har kommit upp en bit från nedflyttningsträcket. Men vi har under den perioden exempelvis bara vunnit en match mer än West Ham. Under samma period har Nottingham till och med vunnit fyra. Leeds själva står på tre vinster. Vi har visserligen spelat många oavgjorda. Men majoriteten av dem borde ha slutat i vinst, likaså denna match. Det borde vara något man tänker över.

Man ska absolut inte gå händelserna i förväg eller försöka dra ned stämningen som finns. Men med tanke på hajpen som varit runtomkring oss så känns det som vi borde vara i ett mycket bättre läge än vi egentligen är, eller? Vi ligger en poäng framför Nottingham, de har tagit 13 poäng sedan 3:e december. Leeds har sedan samma datum plockat 15 poäng. Det är inte mycket till skillnad och någon vidare Nottingham-hajp har man inte sett röken av.

Så har Leeds förlustfria svit, de dramatiska matcherna och Calvert-Lewins fina form bara förskönat bilden av läget? Så känner jag nu i alla fall efter West Hams två senaste matcher. Det tycks nästan som dessa faktorer blivit någon form utav dimridå och tillslut kommer kanske verkligheten komma ikapp oss – om inte de oavgjorda resultaten kan omsättas i vinst.

Denna match har varit lik många under säsongen. Leeds är på hugget inledningsvis. Man får ett par chanser. Motståndarna ser lika bleka ut som betongblocket till arena man spelar i. Leeds letar sig fram till chanser och man får in 1-0 genom James Justin. Bra grabbar, kör på! Och det gör man, Calvert-Lewin träffar senare stolpen. Känns som vi är överlägsna för motståndet hänger inte med.

Andra halvlek, där börjar man tappa det småningom. Everton växer in i matchen, eller så är det snarare Leeds som bjuder in Everton till att växa. Därmed gör hemmalaget 1-1, man orkar inte stå emot. Aaronson och Stach börjar hänga av trötthet. Men man väntar alldeles för länge innan man väljer att göra byten. Farkes värsta egenskap.

Om man går in med taktiken att falla tillbaka under andra halvlek, varför gör man inte lite byten då? Att stå emot ett attackerande lag är ju inte direkt som att brassa lite käk till avslappnande musik en fredagskväll. Det kräver fysik och ansträngning. Hade man gjort byten tidigare idag hade det kanske gått – men icke sa Nicke.

Så ja, det är väl en bra poäng. Men tycker det börjar bli lite för många oavgjorda resultat nu. Jag kanske överreagerar men jag tycker många av dessa matcher ska vi vinna. Men det gör vi inte. Så ska man vara nöjd? Det blir vi nog inte enade om.

Arsenal är näst på tur i alla fall. Kan bli spännande, för vi är inte ett lätt lag att möta på hemmaplan. Och grabbarna backar inte för en utmaning.