I Lecce, där Antonio Conte föddes och bar sitt första kaptensbindel innan han blev landsplåga för frisörer över hela Italien, steg Napoli in med ett mittförsvar hämtat från en sanndröm. Eller snarare: en skadekatastrof. Buongiorno? Borta. Juan Jesus? Borta. Marin? Fortfarande vilse på bänken. Så det blev Rrahmani och Olivera som fick axla rollen som centrala klippor. Och vet du vad? Det funkade. Typ.

Primo tempo
Det började som en Conte-special: intensitet, disciplin och ett mål som kom så snabbt att VAR inte ens hann ställa in skärpan. Lukaku touchade in en boll redan i andra minuten efter ett inspel från Politano – men linjedomarens flagga var snabbare än Napoli i omställning. Offside. Alltjämt 0–0. De första 15 minuterna i matchen var för övrigt också väldigt utdragna pga både VAR-granskning på 2-3 minuter och ett uppehåll på ungefär dubbla den tiden efter att Lecce-fansen utbröt lite tumult efter deras, ändå förståeliga, frustration över ligans krav på att de skulle spela förra omgången efter en hastigt avliden Graziano Fiorita som idag också fick en fin tyst minut innan avspark. Det som dock tycktes vara droppen på bägaren var att domarteamet anslöt i halvcirkeln som visade sin respekt för den bortgångne fysioterapeuten.
Efter det första bortdömda målet hann Napoli skapa både en och två chanser som kändes för slarvigt förvaltade. Men bara till 24:e. En frispark, som kändes mer som ett välregisserat teaternummer än en fast situation, landade i Raspadoris fötter. Raspadori och McFratm gjorde någon oklar variant där skotten bara sprang och ställde sig vid muren och Raspadori smekte in bollen förbi Falcone som fick skottlinjen helt blockerad. Efter målet kom Lecce tillbaka något mer i matchen men Napoli hade också kunnat stänka in något mål till efter öppningen. Det blev dock inga fler mål innan halvlek.

Secondo tempo
Om första halvlek var en taktisk kontroll från Napolis sida, var den andra en mer emotionell historia. Lecce, med backspeglarna fulla av nedflyttningsspöken, tryckte på som om säsongen hängde på det. Det gjorde den också.
Gaspar dundrade ett skott i ribban, Helgason tvingade Meret till en räddning som lika gärna kunde varit på ett vykort. Men Napoli stod pall. I många andra liknande situationer, där jag fått en stark klump i magen av ett bakåtspel mot Meret såg jag i denna match istället ett lugn - både hos laget och mig själv. Grabbarna hade faktiskt kontroll över detta och valde att varken pressa framåt eller slarva. Det var häftigt i ett annars väldigt känslomässigt styrt lag (historiskt).


Att Conte var rörd gick inte att ta miste på när han efter matchen sade:
"Jag ville vinna här – men med respekt. Det här är mitt hem. Men Napoli är mitt nu."
Det är något symboliskt i att det är här, i sin födelsestad, som Conte tar ett steg närmare att skriva sitt första riktigt magiska kapitel med Napoli. Inte som brandman, inte som krismanager – utan som arkitekt för något nytt. Vad framtiden sen får utvisa efter innevarande säsong får vi, som många gånger förr, vänta och se. Nu har vi i alla fall 77 poäng, tre före Inter. Tre matcher kvar. 
Nu väntar Genoa (h), Parma (b) och Cagliari (h). Sju poäng krävs för att vara helt säkra, men med ett Inter som kanske får fortsätta med Europeriskt spel utöver slutspurten i ligan så får vi se om det avgörs tidigare. Nånting säger mig dock att årets upplaga kommer att avgöras i sista omgången.

Napoli vann inte med briljans, men med något mycket större – med vilja, karaktär och en tydlig känsla av att detta är ett lag som lärt sig vinna utan att spela på topp. Det är vad mästare gör, vad säsongens slut kommer att visa oss blir, återigen som ovan, något som vi helt enkelt får vänta och se.

FORZA NAPOLI SEMPRE