Just what the doctor ordered.

Arsenal utklassade Spurs i säsongens andra NLD. Och det är ju inte så konstigt egentligen. Arsenal är ett bättre lag. Ett större lag. Ett mognare lag. Där den för alltid sanna lille-storebrors dynamiken kickade in.

Arsenal inledde matchen väldigt starkt och tryckte ner Tottenham. Dominansen skulle ge utdelning i den 32a matchminuten efter Saka tagit sig runt på högerkanten och hittat ett inspel till Eze som akrobatiskt tryckte dit 1-0. Full kontroll.

Spurs lyckades dock kvittera bara minuten efter när Rice slarvat med bollen strax utanför sitt egna straffområde, Kolo Muani stal bollen och borrade in 1-1. Där och då kändes det mörkt. Att vi ännu en gång nästintill bara ger bort ett mål och bjuder in motståndarna.

Arsenal fortsatte dominera halvleken men efter slarv och dåliga beslut i sista tredjedelen så fick man nöja sig med oavgjort i första halvlek.

Andra halvleken blev dock en helt annan historia. Två minuter in så pricksköt Gyökeres in 2-1 strax utanför straffområdet och istället för att falla tillbaka till tidigare tendenser och försvara det man hade så fortsatte Arsenal att gå mot strupen. 3-1 kom 15 minuter senare genom Eze och Gyökeres gjorde utklassningen till ett faktum genom att göra 4-1 på tilläggstid.

8-2 i innbördesmöten mot Tottenham denna säsong. Spursy.

Jag skrev inför denna match att tre poäng var ofantligt viktigt inte bara för poängen, utan för lagets möjlighet att reparera förtroendet hos supportrarna som tagit en törn senaste veckorna. Och som det reparerades. Husmorskuren för baksmällan Wolves a lá Brentford visade sig, som det ofta är, att trycka dit lillebrorsan i norr.