Öppnar Annandagen för ett nytt äventyr?

Som jag antydde inledningsvis tog det mig ett tag denna säsong innan Premier League fångade in mig i sina bomullslena armar. Förlustens sura smak sedan våren 2010 låg fortfarande kvar på tungan och gav mig ständiga påminnelser om alla snubbeltrådar som finns inom fotbollen. Att resa sig efter denna knockout eller "Dödens vägg" skulle visa sig vara lika svårt som en +40-åring har att ta sig upp en söndag efter att festat två dagar i sträck. Med Rooney´s hysteriska form såg jag faktiskt ingenting som skulle stoppa oss från att ta ligatitel nummer 19 och därför föll man väl också så djupt ner i det mörka hålet.

Förhoppningar och tips inför en ny säsong har man alltid. Problematiken de sista åren har varit att nya jättemaskiner anlänt med stora muskler för att leka i sandlådan. Och bakom dessa miljardprojekt så döljer sig alltid ett litet barn med en önskan att äga en ny slags "leksak". Är det inte märkesprodukter eller enorma fastigheter, lyxyachts eller privatplan så är det idrottsklubbar som gäller. Dokussåpan vi är vana att följa i TV-rutan har ändrat sin skepnad och tagit sig in på fotbollssupportrarnas arena. Och det uppskattas inte, oavsett klubbmärke. Men med facit i hand så är det inte speciellt ofta som pengar faktiskt regerar. Med krav på omedelbara framgångar så läser man inte på sin läxa utan kastar sig in på förbjudet område utan skydd eller fallskärm. Hur man landar är ingen hemlighet.

Vi själva har amerikanska ägare och är det inte ryssar eller araber så kommer det en asiat till Premier League. Vad deras intention är, hur stort kapital de har och om de har något tålamod över huvudtaget är det inte många som känner till. Därför har jag inte känt något slags hot heller (förutom Roman & Co.) när det gäller att spekulera inför en ny säsong. För mig själv kändes The Big Four ganska utvattnat för redan 2-3 år sedan. Jag hade inte blitt förvånad om någon av dessa klubbar ramlat ner i tabellsystemet redan då men endast p.g.a. att övriga klubbar inte har tagit chansen så har toppen av pyramiden inte förändrats.

Efter VM var rubrikerna och artiklarna stora om vem som skulle gå vart. Att en okänd mexikan sedan landade på historisk mark var typiskt Sir Alex Ferguson. Medan övriga världen slogs som gladiatorer och slet djuren i stycken så satt skotten lugnt och avvaktade. Visste han redan då vad som komma skulle? Hans egen frontfigur spelade klubben ett fult spratt, drog ned sitt rykte i skiten och vände sedan likt en bumerang bara för att springa tillbaks till sin mammas varma famn.

Jag var inte speciellt överraskad att truppen blev så intakt som den blev. Visst, jag var livrädd varje gång som spanska nyheter skrev en rad om Vidic och jag blev lika besviken när det stod klart att Berbatov fick chansen igen i den röda tröjan. Att Scholes och det gamla gardet skulle spela vidare var redan klart. Frågan i vår trupp var huruvida Nani skulle ta det sista steget, om Hargo skulle komma tillbaks, om Carrick skulle finna sin form igen, om VDS skulle fortsätta briljera och om Manchester UNited som lag var redo för att utmana om ligatiteln igen. Och vem 17 var Bebe?

Och vad hände sedan när Premier League sparkade igång? Chelsea imponerade och ingen lyfte på ett ögonbryn. Manchester United kryssade vecka ut och vecka in och t.o.m. Sir Alex Ferguson började ana ugglor i mossen och tog till slut ett beslut att inte fortsätta med sina förändringar i startelvorna. Visst, Rooney hade varit borta och likaså Rio samt att Valencia fått säsongen förstörd tidigt. Vi var ett skepp i gungning och det var bara oktober/november. Poängtapp i slutsekunder och slutminuter på övertid däckade oss, gapet til Chelsea drygades ut - men egentligen väcktes ingen större oro. Att Liverpool floppade var ingen nyhet, ett lag med så få profiler eller framtid får man leta efter. Arsenal utan en stabil och het central linje blir inget lag för en titel. Vi får då tacka Tottenham Hotspur som kanske ska ha pris för den första delen för de har imponerat. Sagan om City får mig bara att må illa och med Mancini kommer framgångarna utebli. Tick, tack...klockan går. Snart 40 år utan en titel.

Av vårt spel finns det inte mycket att säga. Jag har inte imponerats av Manchester United. Och därför är jag lika överraskad som alla andra att vi firade Julafton som serieledare. Vi har fallit tillbaks som en stark lagmaskin utan spetskompetens. Berbatov har lyft, Vidic har varit kung, Hernandez har imponerat, Scholes har briljerat etc. Individualisterna har stuckit ut och det har fått konsekvenser. Defensiven går inte att attackera allt för mycket utan det är av naturen vår offensiv som har försvagats. Ändå vinner vi nu nyckelmatcher som mot Arsenal.

Med en inställd match innan Julen tog vid så fick The Red Devils en ovanligt lång ledighet. Den är nu över och vi blickar framåt med en annorlunda förväntan än den som väntade runt hörnet i augusti. För Manchester United kan säsongen 2010/11 delas in i tre delar istället för de normala två. Den första är avverkad, den andra inleds idag och den tredje slutförs med start i april. Om någon minut är det alltså avspark för del två i denna trilogi som ska ge oss en 19:e titel och göra oss historiska.

Och för att vi ska nå dit måste fler saker falla på sin plats än det som vi fick skåda under hösten och fram till Jul. För spelmässigt ligger vi långt efter vår kapacitet även om vi inte kan blunda för hur tabellen ser ut. Men att vara nöjd med det vi presterat hittills är inte vår filosofi. Perfektionism betyder mer än tre poäng. Och jag tror att samtliga i vår trupp är beredda på att offra allt för att nå till de höjderna. Idag tar vi första steget på något nytt och det känns på mer än ett sätt.

United We Stand