AC Milan har fått en positiv start på säsongen. Laget ser harmoniskt ut under sin nya, erfarna tränare och hösten har varit lugnare än på länge, kanske tack vare att klubben slipper europaspel. Och helt ärligt, det kanske inte behövs just nu.
Sommaren värvningar har varit helt okej. Jag tycker att det mesta sett lovande ut, men det som imponerat mest på mig är ändå Luka Modrić . Att han, i den åldern, fortfarande spelar bättre än alla unga mittfältare i laget säger en del. Hans lugn, spelförståelse och rutin har verkligen höjt nivån på hela truppen. Man kan nästan höra Liam Gallagher i bakgrunden: “You’re gonna be the one that saves me.”
För mig är Modrić mer än bara en värvning. Min pappa är Madrid-fan sedan barnsben och sa lite skämtsamt att han lämnade över Modrić till mig som en stafettpinne i friidrott. Och det känns faktiskt så, från Bernabéu till San Siro, samma elegans, bara en ny färg på tröjan.
Christian Pulisic började säsongen starkt och har varit en av de mest drivande spelarna i offensiven. “ Captain America ” har verkligen burit Milan framåt under flera matcher med sin fart, rörelse och vilja att utmana. Han spelar med en intensitet som smittar av sig på resten av laget, och när han är på planen känns Milan farligare direkt. Tyvärr har han dragits med en skada den senaste tiden, och frånvaron märks tydligt. Utan honom tappar laget mycket energi och kreativitet, vilket säger en hel del om hur viktig han redan blivit.
Rafael Leão är som vanligt ett mysterium. Ibland blixtrar han till och ser ut som ligans bäste ytter, ibland är han helt osynlig. Antingen bäst eller sämst på plan, inget däremellan.
Den stora besvikelsen hittills är Santiago Giménez . Det är jäkligt synd, för man hoppades verkligen att han skulle leverera. Kanske var han tänkt att bli just den där Wonderwall – den som räddar oss. Men match efter match har han inte fått till det och ser mest förvirrad ut. Han har varit inblandad då och då och fixat någon straff, men det är under all kritik jämfört med hur han spelade i Feyenoord.
Spelmässigt känns laget mer organiserat och defensiven ser bättre ut än i fjol. Samtidigt tappar Milan fortfarande poäng i matcher man ska vinna och det saknas ibland den där sista skärpan och viljan att stänga matcher. Laget spelar smartare men inte alltid tillräckligt effektivt.
Utan europaspel finns chansen att bygga något långsiktigt, men det gäller att hålla uppe intensiteten. Det är lätt att slå sig till ro när det inte finns några stora matcher mitt i veckan som håller laget på tårna.
Och så har vi Zlatan Ibrahimović . Jag älskar Zlatan, det gör nog de flesta av oss, men jag är väldigt, väldigt tveksam till hans roll som sportchef. Hittills känns det som att han syns mer på paddelbanorna än på Milans träningsanläggning. Det är klart att hans aura betyder mycket för klubben, men man börjar undra hur aktiv han egentligen är i det dagliga arbetet. Vinnarmentalitet i all ära, men den måste synas i besluten också, inte bara i citaten.
Sammanfattningsvis har Milan fått en bra start på säsongen, men mycket återstår. Det finns kvalitet, det finns erfarenhet, men också en känsla av att laget fortfarande söker sin identitet. Modrić och Pulisic har varit strålande, Leão är fortsatt ojämn och Giménez en gåta. Och Zlatan ? Fortfarande en ikon, men frågan är om han är rätt man för den här rollen.
Betyg: 7 snusdosor av 10
