Premiären i Superettan 2017 blev en lyckad historia. Förhoppningarna och optimismen var stor och drömmen om ett krig i toppen var ett faktum. Ett tidigt ledningsmål genom Johan Hammar visade vägen innan hemvändande Johan Elmander skulle få punktera matchen framför hemmaklacken. Det var allt annat än finfotboll. Men det var tre poäng.

De höga förhoppningarna och optimismen dog sakta men säkert ut ju längre säsongen led. Nu står vi här, ett år senare, med precis samma förhoppningar och optimism.

Vi har en ny tränare, ett nytt spelsystem och dessutom står vi med tio nya spelare i truppen. Varberg har hela 20 nya spelare i truppen och även de har en ny tränare. I motståndarlaget finner vi även före detta ÖIS:arna Albin Skoglund och Hampus Bohman.

Till skillnad från 2017 byts hemmaborgen Gamla Ullevi – där vi var så säkra förra säsongen – mot mardrömsarenan Påskbergsvallen, där vi historiskt sett haft svårt. Samma möte ett år senare, men samtidigt är det en helt oviss historia.

Ett nytt lagbygge kan bli lite hur som helst, tiden får bevisa mer. I detta nu är känslan däremot väldigt positiv. Vi har lämnat vårt många gånger krampaktiga 4-4-2 för ett mer fritt och svårläst 3-4-2-1. Att förvänta sig är i vilket fall att det blir ett mer välorganiserat ÖIS som arbetar som ett lag. Många som försvarar. Många som anfaller.

Vi går in i premiären med en skön känsla där det är positivt både på och utanför plan. En stark försäsong i ryggen där laget har lyckats spela ihop sig bra under kort tid.

Det är samma lag som möts i premiären som föregående år. Samma nerver. Samma förhoppningar och optimism. Drömmen om en kamp i toppen finns där likaså. Precis som förra året behöver det inte se fantastiskt ut. Jag vill ha tre poäng.

Nu är det upp till bevis. Framåt Rödblått!