Thörn: HIF:s sköna nya intetsägande vardag...
90 minuter på Olympiafältet. Allsvenskt motstånd. Förlust. Normalt brukar det finnas massvis av nya saker att skriva om. Ta ut något. Något som etsade sig fast och satte sig kvar. En situation, ett ögonblick eller intryck. Försöka sätta detta i ett större sammanhang och perspektiv. Vad betyder det för HIF? För var klubben är, var den vill hamna, och var den var?
Problemet var bara att det inte fanns något. Visst, situationer fanns, sekvenser likaså. Men det gav mig inte något. I normala fall är det ett svaghetstecken. Jag vill känna något när jag ser HIF. Bli berörd. Berörd blev jag faktiskt. Men inte för att jag fick upp ögonen för något nytt eller såg något som jag inte sett HIF göra förut det här året. Utan för att man stod för intetsägande 90 minuter.
Missförstå mig rätt, då ordet intetsägande oftast används som ett begrepp för att beskriva Måndagsmåltider eller SVT:s Go’kväll. HIF var intetsägande för att man visade upp en kontinuitet i det man visat tidigare under året. Resultatet var annorlunda den här gången, men prestationen, intentionen och glöden var samma som innan.
Kleber Saarenpää behövde inte stå med en megafon vid sidlinjen för att få ut det han vill defensivt och i presspelet, som faktiskt är HIF:s kanske starkaste sida för tillfället. Man vinner otroligt mycket boll högt och man har gjort det mot lag som på papperet ska vara bättre. Jag blir inte längre överraskad över att HIF spelar bra i återerövringsfasen eller i defensiven och den grundläggande fundamentan över HIF:s vardag är väldigt skön att uppleva utifrån den närmast Fukushima-liknande tillvaro som HIF befunnit sig i defensivt de senaste åren.
Samtidigt har känslan av fadd smak i munnen sitt embryostadium i HIF:s offensiv. För oavsett hur mycket man gillar att “The Red and Blue Cardiac Kids” i Benjamin Örn, Lukas Kjellnäs, Ervin Gigovic och Simon Bengtsson fortsatt smäller på, gnäller på domaren, visar temperament och glöd så är fotbollens viktigaste mätinstrument antalet mål ett lag gör. Likaså är just mål, den företeelse i spelet fotboll som känns som elektricitet genom kroppen, göder passion och får oss att förlora att själva i ögonblicket fullständigt.
Därför är det bara att inse och etablera faktumet efter att ha sett Adrian Svanbäck och Amar Muhsin skapa för lite gott och blandat att HIF till stora delar ligger långt fram i sin defensiv men att nästa steg ligger i offensiven och att stora framsteg måste göras i denna delen av spelet.
Det positiva med detta är att man redan har spelat färdigt mot vad som måste antas kommer vara de två bästa lagen man har på spelschemat det här året. I dessa två matcher har man inte gjort bort sig, med en ung elva, visat offensiva intentioner, imponerat med sitt presspel och defensivt stundtals kännts väldigt säkra.
Det negativa är såklart är att man mött de två bästa lagen för året och man från och med nu kommer sättas på större prov i taktisk flexibilitet då man från och med nu antagligen kommer ha mer boll, tvingas ha mer momentum och överleva mindre på offensiva omställningar. På ett sätt är det nu Kleber Saarenpääs säsong börjar på riktigt. För det är så Superettan kommer att se ut för HIF.
90 minuter på Olympiafältet mot Allsvenskt motstånd.
Var är klubben för tillfället? En bra bit på vägen.
