Thörn: Tärningen är kastad

Det finns en isolerad bild av premiärer. Som att de lever sitt eget liv. En avart från det som annars smått grådassigt kallas för “serielunk”. Sanningen är den att jag såg fram emot den här premiären. Det har blivit så. Kanske har det att göra med att försäsongen i Sverige är orimligt lång. Kanske har det och göra med att man med avundsjuka på de tjeckiska lagens fotbollssäsong också vill spela lite fotboll i takt med solen helt plötsligt vågar visa sitt skygga anlete allt senare på kvällen. 

Det här året tror jag att den största anledningen har varit HIF själva. För det har faktiskt sett bra ut under vintern. Både från kontors-håll och från gräsmattan. Vem är då jag att med deppig inställning säga till folk att lägga ner optimismen? 

För det har sedan länge funnits en slags romantiserande bild av den sportsliga ökenvandring som HIF har varit på den senaste åren. Den som är starkt influerade av pubkultur och brittisk andra divisions-fotboll. Där har även jag en del av ansvaret. 

Med det sagt tror jag det är väldigt viktigt för alla runt HIF att börja göra sig av med ängsligheten. Att gå från “Skit samma, det går säker skit ändå” till “Vi ska vinna den också”. 

Speciellt när folk runt omkring, med Mikael Dahlberg i spetsen, gör rätt saker. För en stor anledning till den rödblåa pessimismen de senaste åren är att framträdande människor tagit fel beslut.  

En annan anledning är att för att de unga spelare som nu är den ungdomliga ljusglimta i tunneln allt mer ska bli den brinnande fackla som får HIF att hitta ut ur sagda tunnel. Då är det också viktigt för just dessa individer att det återfinns en kollektiv grundställning av självförtroende och självtillit för att kunna stå för individuella prestationer som är till klubbens bästa. 



Det ironiska i sammanhanget är att jag upplevde just självförtroende och optimism inför premiären idag. Det förrädiska i sammanhanget var att jag aldrig såg risken med arrogans. Främst eftersom jag på riktigt trodde att de flesta med någon slags koppling till klubben vare sig det var spelare, supportrar eller kansli-folk vet om vad som sker när man låter sådana känslor toxifiera klubben. För oss supportrar är jag dock villig att ge ett carte blanche för den här gången med tanke på den melankoli som vi har fått uppleva. Resterande individer är jag lite småchockerad över faktiskt. 

För om vi nu faktiskt ska analysera dagens premiär isolerat så är det svårt att förstå avståndstagandet i allvarsgrad. För är det något man bör ha tagit med sig från försäsongen, förra säsongen, säsongen innan dess, säsongen du föddes och alla andra säsonger sedan sporten fotboll börjades spelades under organiserade former så är det man måste förvalta sina chanser om man ska vinna matcher. 

För jag vill faktiskt inte höra en gång till att om HIF sätter sina chanser så leder man med 2-0 i Halvtid. Bortsett från absurditeten med det föregående påståendet, är också sanningshalten i densamma väldigt hög. Sanningshalten är säkerligen också väldigt hög i påståendet att det någonstans finns ett parallellt universum där HIF just nu prenumererar på titlar. Men i föregående mening är också ordet “parallellt” av särskild vikt. 

Den bistra sanningen för HIF är att ursäkterna numera börjar raderas ut för spelarna på planen. Den organisatoriska arrogansen som en gång fanns i HIF är utraderad och eliminerad. Man har numera kontorsfolk som förstår vikten av lokala nätverk. Man har numera en sportchef som föryngrat och spetsat truppen. Man har en tränare som i alla fall i första halvlek ger laget taktiska möjligheter att leda matchen med flera mål. Ändå sitter vi här med samma slags depression som förut. 

Dessvärre kommer min analys ner till en stor portion till nonchalans och arrogans från spelarhåll. 

“Kapten för en dag”- lycklige Max Svensson blev lite förbannad när han fick en spark på smalbenet. Han pekade lite förment mot domaren efter en straff, lite som när någon i fikarummet tagit lite för stor bit av fikabrödet. Wilhelm Nilsson sprang mest in i folk för att visa att han var med på flyget upp, Wilhelm Loeper gör BrASSEpassningar i minut 95, Oscar Aga verkar redan nu se ut som en blond Amar Muhsin.

“No! No! No!” Säger både jag och Margaret Thatcher. För det får vara slut nu. Vi har gjort vårt. Tärningen är kastad, men ingen som för spelpjäsen framåt. Du kan fortsatt kalla det jag skriver om för ett enkelt spel, men när anledningen att man förlorar kommer ner till attityd och inställning, blir frustrationen och agressionen av graden monumental.

Än så länge är säsongen långt ifrån död. Men när jag från mitt fönster i Prag försöker se hela vägen upp till Helsingborg och suckar på samma sätt som många gånger förut, ser jag inte längre en tränare som är vilsen. Jag ser inte en klubbdirektör som med arrogans ser på den kärlek som började hos mig som spädbarn. Jag ser inte en sportchef vars scouting verkar sträcka sig till Wikipedia.

Idag såg jag spelare som avfärdade det som skulle vara föreningens avstamp från helvetesgapet av ren och skär arrogans.

Där tar också smärtan vid.

Det ligger i en supporters grundläggande natur att hitta optimismen. Att trots all dysterhet och nederlag i mörkret kunna se fram emot nästa vecka och match. Den här gången tycker jag faktiskt inte att något sådant ansvar ska kunna avkrävas av oss supportrar, speciellt inte av de som gjorde den långa resan upp till Sundsvall. 

Nej, nästa vecka kan du rakryggat ta dig upp till Olympia med insikten att ursäkter som härrör till faktorer som inte beror på ren sportslig insats ska eller bör accepteras. 

För det är faktiskt det som inte bara är det allra viktigaste. Det är faktiskt bara det som just nu är sanningsenligt och spelar roll. 

För ursäkterna är slut. 

Men det sportsliga ansvaret är evigt.