Vägen till finalen 1990 började hemma mot Portsmouth, där man vann med 2-1. Sedan var det Huddersfield, Rochdale och Cambridge United som alla besegrades utan att ens släppa in ett mål. Dessa segrar ledde Palace till en semifinal mot Liverpool. Efter en rad av något beskedliga motstånd var det dags för en riktig prövning. Utöver det svåra motståndet saknades även Ian Wright. Det såg inte heller just ut när halva matchen var spelad och Liverpool ledde med ett mål mot noll. 

Tidigt i andra halvlek gjordes dock Palace första av fyra mål denna matchen. Mark Bright stog för det målet. Sedan tog Palace ledningen i den 70 minuten av matchen genom Gary O'Reilly. Liverpool vände dock på steken och gjorde två snabba mål i 81 och 83 minuten för att återta ledningen. Det sista målet gjordes på straff. Palace gjorde mål i den 88 matchminuten genom Andy Gray, vilket innebar 3-3 och förlängning. I den 109 minuten kom det avgörande målet, när Alan Pardew skickade Palace vidare till final i FA-cupen. 

Den 12 maj 1990 var det dags för final, den första i Palace historia. Manchester United stog för motståndet. Inför 80 000 personer på den gamla anrika Wembley arenan klev Crystal Palace in. Intressant nog var Crystal Palace laget den dagen den sista gången ett lag av bara engelsmän spelade i en cupfinal. Det var Palace som öppnade målkontot i vad som skulle bli en målrik historia. Efter 17 minuter spelade satt bollen i Uniteds mål. Det var på en frispark som Gary O'Reilly, via huvudet på Uniteds Gary Pallister, fick in bollen bakom målvakten. United svarade i den 35 minuten när Manchester United kaptenen Bryan Robson nickade in bollen. Första halvlek slutade 1-1. 

En kvart in i andra halvlek var det istället United som tog ledningen. Det var Mark Hughes som gjorde sitt första mål för matchen. Några minuter senare byttes Ian Wright in, och efter att ha spelat tre minuter lyckades anfallaren göra mål. I ett snabbt anfall som började från Nigel Martyn i Palace-målet fick man in bollen mellan två Unitedförsvarare. Wright kom med fart och lyckades, trots att han började flera meter bakom, springa ikapp bollen, finta förbi försvararna och sist sätta bollen i nät. Ett otroligt snyggt anfall även om Wright själv ramlade när han sköt bollen. Resterande ordinarie tid spelades utan att något lag lyckades göra fler mål och matchen gick till förlängning. 

Bara två minuter in i förlängningen gjorde Ian Wright återigen mål. Denna gången var det John Salako som lyckades vända bort Uniteds försvar nere i hörnet, innan han skickade in bollen mot borte stolpen där Wright kom rusande och petade in bollen i nät. Palace tog ledningen för andra gången i matchen. Tyvärr skulle förlängningen spelas klart och i den 113 matchminuten klev Mark Hughes fram för United och gjorde ett mål. Matchen slutade 3-3 och det skulle spelas en ny match fem dagar senare. 

Den 17 maj 1990 var det återigen 80 000 fans på ett fyllt Wembley. Denna match var inte alls lika händelserik. Det var först efter 59 minuter som Lee Martin klev fram och gjorde matchens enda mål. I den 64 minuten byttes Ian Wright in, men tyvärr blev det inte ett lika bra inhopp som i den första matchen. När domaren blåste pipan efter 90 spelade minuter var det över, alla Palacesupportrarnas drömmar gick i kras. Det blev ingen vinst trots att man tagit ledningen två gånger i den första matchen. 

Förutom att Crystal Palace gjorde en bra "cup-run" 1990 så hade man ännu en framgång på en annan front. Laget samlades i en musikstudio för att göra en egen version av inmarschlåten "Glad All Over". Den ikoniska låten tog laget upp hela vägen till nummer 49 på topplistan av singlar i Storbritannien.