Det känns fel att såga, ifrågasätta och kritisera när Arsenal leder ligan med sju poäng, är klara för Champions League-slutspel och ser ut att ta sig till sin andra ligacup-final någonsin på 2000-talet. Det går knappt att minnas senaste gången Arsenal befann sig i en lika gynnsam situation till att vinna en “major trophy”. Säsongen 22/23 ledde man ligan i fler dagar än Manchester City som tillslut sprang både ikapp och hem en fjärde raka ligatitel. Men då var Arsenal i en annan fas. Projektet som man så fint kallar det i dagens professionella fotboll, var inte i närheten av vad det är idag.
Idag är det inte kontroversiellt att påstå att Arsenal har den största och bästa truppbredden i hela Europa. Det är heller inte en kontroversiell åsikt att tycka att Arsenal är favoriter till att vinna både Premier League och Champions League.
Men bland positiva resultatrader och tabellpositioner som får en att må dåligt av att ens höja ett varningens finger, gömmer sig oinspirerande och platta prestationer. Prestationer som återigen vittnar om att rädslan för att förlora, är större än viljan till att vinna.
Arsenal har en offensiv spets och en bredd som få lag kan jämföra sig med (som vi har fått sett glimtar utav). På bänken mot Nottingham fanns Havertz, Trossard, Eze, Gabriel Jesus och Bukayo Saka. Ändå hänger många resultat på Gabriels smått osannolika förmåga att stånga in bollar i mål. Men i de senaste två matcherna i ligan mot Liverpool och Nottingham har “Big Gabi” inte lyckats med den saken. Om inte annat avslöjar två raka 0–0-resultat och ett försprång på “endast” sju poäng istället för elva just det.
En del i den krampaktiga offensiven är att kapten Ödegaard inte har varit sig lik sedan återkomsten från sin skada. Ni vet Eberechi Eze? Han som värvades från Crystal Palace för drygt 60 miljoner pund? Japp, han är fortfarande frisk och tillgänglig. För de som har zonat ut under de senaste cupveckorna är det inte en orimlig fråga att ställa sig. I samma veva som Ödegaards återkomst och den krampaktiga vinsten mot jumbon Wolverhampton (2–1) i mitten av december, har Eze inte startat en enda match i ligaspelet. Med engelsmannen på planen har Arsenal i högre utsträckning sett precis sådär frejdiga och giftiga ut som vi kan förvänta oss. Men i Artetas Arsenal går kontroll, sidledspassningar och “hästsko-formationen” före. Inga riskfyllda mackor som skär igenom lagdelar som smör, snarare passningar i sidled som vandrar likt krabbor längs strandkanten. Arteta har skrattat åt frågan om hans lag spelar med handbromsen i, men ibland känns det som att han till och med lägger i backen.
Under en säsong där flera toppkandidater haltar, ser Artetas recept däremot ut att fungera i det långa loppet. Dessutom måste man ha i beaktning att vi lämnar en av säsongens mest utmanande perioder.
Men med den här strategin bjuder man in de lag som har kvalitén och spelar för att vinna.
Med det sagt så tror jag att Arsenal i år kommer att vinna ligan, även om många prestationer vittnar om en nervositet och tvekan som kan kosta dyrt. Vetskapen om att det var över 20 år sedan Arsenal vann ligan och att den här chansen man nu har skapat sig kanske aldrig kommer tillbaka, ligger över laget som en våt filt. Artetas osunda kontrollbehov späder på den känslan, den spända atmosfären.
Ibland är det kanske bäst att släppa loss, koppla ur handbromsen och lita på att spelarna på pappret också är vad de utger sig för att vara. Men det är lättare sagt än gjort i en klubb som ännu inte har återhämtat sig sedan man övergav storhetstiden på Highbury.
Arteta har dragit upp klubben från avgrunden till det absoluta toppskiktet av Europa. Nu är det bara att ta upp flaggan som har legat och väntat på rätt ögonblick, vika ut den och plantera den på toppen. För i slutändan handlar det om att vinna pokaler. Låt inte pressen från minnen av fornstora dagar och ett ohälsosamt kontrollbehov bli det som sätter stopp för det.
