VM 2025
2025-04-07 15:58
Sveriges 5 största handbollstalanger – de senaste 15 åren
Kanske den mest subjektiva – och svåraste – listan hittills. Jag har vägt både hur dominanta spelarna var som ungdomar och hur snabbt de tog klivet in i seniorhandbollen. Åsikterna lär vara många, men här är min topp 5 över Sveriges största handbollstalanger från de senaste 15 åren.
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
5. William Moberg Andersson Sävehof
00-kullen har gett svensk handboll flera framstående namn, däribland Eric Johansson, Ludvig Hallbäck och Valter Chrintz. Men ingen av dem var lika dominerande i ungdomsåren som William Moberg Andersson från Stenungsund.
William tog tidigt stora kliv. Han vann SM-guld med IK Sävehofs 00-lag både som 14- och 16-åring. Dessutom var han den mest tongivande spelaren i klubbens P99-lag när de vann SM – trots att han var ett år yngre än övriga laget.
Efter en tid präglad av viss turbulens i Sävehof gick flytten till Alingsås. Där etablerade han sig snabbt som en viktig spelare i ett stabilt topplag, med en SM-final 2019 som främsta merit under perioden.
Senare återvände han till Sävehof och bärgade ännu ett SM-guld innan han tog steget ut i Europa. Idag spelar han för Fredericia i Danmark, där han är ordinarie i ett lag som deltar i Champions League.
Det som särskiljt William redan från unga år är hans spelförståelse och taktiska skärpa. Förhoppningsvis är detta bara början på en lång och framgångsrik karriär.
4. Jim Gottfridsson – IFK Ystad
92-kullens självklara affischnamn. Jim Gottfridsson visade tidigt sin exceptionella nivå och var en bärande spelare i IFK Ystad, där han ledde flera ungdomslag långt i USM – ofta trots att han själv var flera år yngre än sina lagkamrater och motståndare. Han tog hem flera ungdoms-SM-guld med klubben och stack snabbt ut som något utöver det vanliga.
Intresset från större klubbar lät inte vänta på sig. Ljubomir Vranjes fick upp ögonen för Jim tidigt, och värvade honom till Flensburg där framgångarna fortsatt – med Champions League-titeln som den mest prestigefyllda meriten på klubbnivå.
På det individuella planet känner vi alla till hans betydelse för det svenska landslaget under det senaste decenniet. Med sin spelförståelse, ledaregenskaper och förmåga att kliva fram i avgörande lägen har han varit en nyckelfigur i blågult – och är sannolikt Sveriges främsta spelare dem senaste 10 åren.
Redan som tonåring gjorde han dessutom avtryck på seniorscenen. Han vann skytteligan i dåvarande Allsvenskan – trots att han match efter match var punktmarkerad. Ett tydligt tecken på den nivå han låg på redan då.
3. Alfred Jönsson – LUGI
Få spelare har präglat sin årskull lika tydligt som Alfred Jönsson dominerade 98-kullen. Han började sin resa i H43 och fortsatte sedan som junior i LUGI, där hans betydelse snabbt blev påtaglig.
Alfred var så pass framstående att han som 98:a blev en av nyckelspelarna i det svenska U21-landslaget bestående av spelare födda 1996 och 1997 – Talangen var uppenbar, och potentialen stor.
Han fick också chansen i det svenska A-landslaget och fanns med i den trupp som sensationellt tog VM-silver 2021. Men trots den framgången har det inte blivit fler mästerskap för lundensaren – något som överraskat många.
Faktum är att det så sent som förra året ryktades om att Alfred övervägde att byta landslag – till det amerikanska. En minst sagt oväntad riktning för en spelare som länge sågs som en av svensk handbolls största framtidsnamn.
2. Elliott Stenmalm – Redbergslid
Som tonåring bar han anrika Redbergslid på sina axlar – ett imponerande ansvar för en spelare i den åldern. Han vann skytteligan i ett ungdomsmästerskap och markerade tydligt sin position som den mest framstående talangen i 02-kullen.
Efter stora framgångar på hemmaplan gick flytten till polska storklubben Kielce – ett lag som vid den tiden tillhörde den absoluta världstoppen. Men övergången visade sig bli ett alltför stort steg. Tuff konkurrens, begränsad speltid och skadeproblem bidrog till att utvecklingskurvan stannade av.
För att hitta tillbaka valde Stenmalm att börja om i Ystads IF, tillsammans med sin bror. Där blev det ett svenskt cupguld och en SM-final, men insatserna var ojämna och det var bara periodvis som man fick se glimtar av den spelare han en gång var.
Idag representerar han IFK Kristianstad, och även där har han stundtals visat att den tidigare toppnivån finns inom räckhåll. Men det råder ingen tvekan om att flytten till Kielce kostade mer än den gav – både mentalt och fysiskt. Förhoppningen är att Elliott återfinner det spel, det flyt och det självförtroende han visade som ung – för potentialen finns där fortfarande.
1. Lukas Nilsson – Ystads IF
Lukas Nilsson var bara 19 år när han blev ordinarie vänsternia i det svenska landslaget som kvalificerade sig till OS i Rio. Men hans resa började långt tidigare. Redan som 15-åring debuterade han i Elitserien för Ystads IF och blev snabbt en bärande spelare i laget.
Trots flera attraktiva utlandserbjudanden valde han att stanna kvar i Ystad – både för att utvecklas vidare i trygg miljö och för att få spela tillsammans med den hemvändande Kim Andersson. Tillsammans bildade de en formidabel duo, men trots det räckte det inte hela vägen till ett SM-guld.
Vid 19 års ålder gick flytten till tyska storklubben THW Kiel, där Lukas tog steget ut i den europeiska topphandbollen. Karriären har varit stark – långt ifrån ett misslyckande – men med tanke på hans enorma genombrott som tonåring, fanns förväntningar på något ännu större.
Samtidigt är Lukas Nilsson fortfarande bara 28 år. Potentialen, erfarenheten och kvaliteterna finns kvar – och förhoppningarna lever att han åter ska kunna bli en tongivande spelare i det svenska landslaget.
00-kullen har gett svensk handboll flera framstående namn, däribland Eric Johansson, Ludvig Hallbäck och Valter Chrintz. Men ingen av dem var lika dominerande i ungdomsåren som William Moberg Andersson från Stenungsund.
William tog tidigt stora kliv. Han vann SM-guld med IK Sävehofs 00-lag både som 14- och 16-åring. Dessutom var han den mest tongivande spelaren i klubbens P99-lag när de vann SM – trots att han var ett år yngre än övriga laget.
Efter en tid präglad av viss turbulens i Sävehof gick flytten till Alingsås. Där etablerade han sig snabbt som en viktig spelare i ett stabilt topplag, med en SM-final 2019 som främsta merit under perioden.
Senare återvände han till Sävehof och bärgade ännu ett SM-guld innan han tog steget ut i Europa. Idag spelar han för Fredericia i Danmark, där han är ordinarie i ett lag som deltar i Champions League.
Det som särskiljt William redan från unga år är hans spelförståelse och taktiska skärpa. Förhoppningsvis är detta bara början på en lång och framgångsrik karriär.
4. Jim Gottfridsson – IFK Ystad
92-kullens självklara affischnamn. Jim Gottfridsson visade tidigt sin exceptionella nivå och var en bärande spelare i IFK Ystad, där han ledde flera ungdomslag långt i USM – ofta trots att han själv var flera år yngre än sina lagkamrater och motståndare. Han tog hem flera ungdoms-SM-guld med klubben och stack snabbt ut som något utöver det vanliga.
Intresset från större klubbar lät inte vänta på sig. Ljubomir Vranjes fick upp ögonen för Jim tidigt, och värvade honom till Flensburg där framgångarna fortsatt – med Champions League-titeln som den mest prestigefyllda meriten på klubbnivå.
På det individuella planet känner vi alla till hans betydelse för det svenska landslaget under det senaste decenniet. Med sin spelförståelse, ledaregenskaper och förmåga att kliva fram i avgörande lägen har han varit en nyckelfigur i blågult – och är sannolikt Sveriges främsta spelare dem senaste 10 åren.
Redan som tonåring gjorde han dessutom avtryck på seniorscenen. Han vann skytteligan i dåvarande Allsvenskan – trots att han match efter match var punktmarkerad. Ett tydligt tecken på den nivå han låg på redan då.
3. Alfred Jönsson – LUGI
Få spelare har präglat sin årskull lika tydligt som Alfred Jönsson dominerade 98-kullen. Han började sin resa i H43 och fortsatte sedan som junior i LUGI, där hans betydelse snabbt blev påtaglig.
Alfred var så pass framstående att han som 98:a blev en av nyckelspelarna i det svenska U21-landslaget bestående av spelare födda 1996 och 1997 – Talangen var uppenbar, och potentialen stor.
Han fick också chansen i det svenska A-landslaget och fanns med i den trupp som sensationellt tog VM-silver 2021. Men trots den framgången har det inte blivit fler mästerskap för lundensaren – något som överraskat många.
Faktum är att det så sent som förra året ryktades om att Alfred övervägde att byta landslag – till det amerikanska. En minst sagt oväntad riktning för en spelare som länge sågs som en av svensk handbolls största framtidsnamn.
2. Elliott Stenmalm – Redbergslid
Som tonåring bar han anrika Redbergslid på sina axlar – ett imponerande ansvar för en spelare i den åldern. Han vann skytteligan i ett ungdomsmästerskap och markerade tydligt sin position som den mest framstående talangen i 02-kullen.
Efter stora framgångar på hemmaplan gick flytten till polska storklubben Kielce – ett lag som vid den tiden tillhörde den absoluta världstoppen. Men övergången visade sig bli ett alltför stort steg. Tuff konkurrens, begränsad speltid och skadeproblem bidrog till att utvecklingskurvan stannade av.
För att hitta tillbaka valde Stenmalm att börja om i Ystads IF, tillsammans med sin bror. Där blev det ett svenskt cupguld och en SM-final, men insatserna var ojämna och det var bara periodvis som man fick se glimtar av den spelare han en gång var.
Idag representerar han IFK Kristianstad, och även där har han stundtals visat att den tidigare toppnivån finns inom räckhåll. Men det råder ingen tvekan om att flytten till Kielce kostade mer än den gav – både mentalt och fysiskt. Förhoppningen är att Elliott återfinner det spel, det flyt och det självförtroende han visade som ung – för potentialen finns där fortfarande.
1. Lukas Nilsson – Ystads IF
Lukas Nilsson var bara 19 år när han blev ordinarie vänsternia i det svenska landslaget som kvalificerade sig till OS i Rio. Men hans resa började långt tidigare. Redan som 15-åring debuterade han i Elitserien för Ystads IF och blev snabbt en bärande spelare i laget.
Trots flera attraktiva utlandserbjudanden valde han att stanna kvar i Ystad – både för att utvecklas vidare i trygg miljö och för att få spela tillsammans med den hemvändande Kim Andersson. Tillsammans bildade de en formidabel duo, men trots det räckte det inte hela vägen till ett SM-guld.
Vid 19 års ålder gick flytten till tyska storklubben THW Kiel, där Lukas tog steget ut i den europeiska topphandbollen. Karriären har varit stark – långt ifrån ett misslyckande – men med tanke på hans enorma genombrott som tonåring, fanns förväntningar på något ännu större.
Samtidigt är Lukas Nilsson fortfarande bara 28 år. Potentialen, erfarenheten och kvaliteterna finns kvar – och förhoppningarna lever att han åter ska kunna bli en tongivande spelare i det svenska landslaget.
Vem är största talangen
73 registrerade röster.
