2. Hammarby IF

Förra säsongenens första 6 månader var som ett SJ-tåg i november – alltid försenat, aldrig i takt och med känslan av att slutstationen kanske aldrig skulle dyka upp. De första sex månaderna stapplade Bajen runt, skakiga och ojämna, som om de letade efter en identitet de själva hade glömt bort. Men sen kom våren, och plötsligt vaknade ett helt annat lag till liv. Slutspels-Bajen var allt det där vardags-Bajen inte var – explosivt, farligt och med en hajp som fick Söder att kännas som handbollens hjärta igen.

Så är det rättvist att bära samma förväntningar på årets upplaga? Ja och nej. Kvaliteten finns där – några riktigt fina handbollsspelare, absolut – men i sin helhet är truppen inte ett monster som på pappret springer ifrån lag som Sävehof, Alingsås, Ystad eller Kristianstad. Skillnaden är istället något mer abstrakt, nästan andligt: hypen. Den där känslan som färdas som elektricitet genom klubben, sipprar ner i spelarnas blodomlopp och vidare upp på läktarna, tills allt blir en självförsörjande kretsgång av betydelse.

Men här kommer verkligheten, iskall och brutal: Bajen har två problem som kan få tipset om en andraplats att falla sönder. För det första – bortaformen. Hemma i Jerka kan de krossa vilket lag som helst, där är det ljud, svett och puls som bär dem framåt. Men på bortaplan? Då ser det ibland ut som de glömt varför de reste. Förra året var det stundtals bedrövligt, och det finns inga garantier att det blir bättre i år.
För det andra – åldern. Truppen är en samling slitna kroppar som inte alltid har råd att gasa genom en lång höst och vinter. Spelare som Olsson och Pujol lever för fullsatta arenor och slutspelsdoft av krig – men kan de plocka fram samma energi i en halvtom hall i  januari? Knappast.

Och ändå. Det är förbannat roligt att ha ett farligt Hammarby igen. Den här klubben bär på en själ som är både vacker och destruktiv, som en rockballad som alltid slutar i kaos. Tipset är en andraplats, men alla vet att det är guldet som är målet. Och när våren väl kommer, när ljuset faller in över Södermalm och slutspelsrusets första andetag drar genom hallen – då kan Hammarby mycket väl skriva sitt eget grönvita evangelium.