Corsi, Fenwick, xG – ni vet, alla de där siffrorna som ska förklara varför man förlorade men egentligen mest låter som bortförklaringar.
Själv tittar jag bara på en enda siffra: antalet mål efter matchen.
För i slutändan är det den som räknas. Man kan ha hur fina siffror som helst i Excel, men det hjälper föga när resultattavlan visar förlust.
Andreas Johansson beskrev nyligen spelet som ett schackparti – där lagen står och väntar ut varandra. Men är det så SSK vill spela? Är det framtidens hockey? Jag är tveksam.
För när man väntar och kalkylerar för mycket, då är det offensiven som tar stryk. Våra kreativa spelare fastnar i egen zon istället för att få chansen att göra det de är värvade för – skapa mål.
Och visst, schack är ju ett fint spel. Strategi, tålamod och eftertanke.
Men att se två lag stå still i väntan på nästa drag är ungefär lika underhållande som att titta på Ernst Kirchsteiger måla en stol i slow motion – med bivax och andakt.
Det blir säkert harmoniskt till slut, men man sitter mest och undrar när något faktiskt ska hända.
Så vad gör man? Ska man hoppas att det vänder, eller ska man våga förändra?
Fonstad är ett exempel på någon som fått stå på sidan om. Men fler borde se sig själva i spegeln efter de inledande åtta omgångarna.
Ta vår lagkapten till exempel – vad bidrar han med förutom att vinna tekningar?
Många är nog besvikna på Zacke, och jag tror att han själv känner det också.
Andreas Johansson är en skicklig matchcoach, men nog borde han kunna markera när någon inte presterar i nivå med sitt lönekuvert. Att peta en etablerad spelare skulle skicka en tydlig signal.
I stället är det enklare att bänka Hesselvall – spelaren han gång på gång berömmer, men ändå knappt ger speltid.
Allt är inte mörker. Carter Ashton visar klass, och med rätt omgivning kan han bli ännu bättre.
Love Härenstam är ett superlöfte som redan nu ser ut att kunna rädda poäng. Det är poängen som saknas – inte potentialen.
Fjärdekedjan fortsätter att vara den bästa enheten vilket säger en del av resten av laget.
Wilhelm Hallquist är ett annat exempel. Han får beröm, men i spel fem mot fem ligger han på -8. Kvalitet finns där, men också tydliga brister.
En styrka vi ändå sett är lagets tredjeperioder. Men även det säger något. Varför vaknar laget först då?
Det känns som om det krävs ett baklängesmål för att tända gnistan.
Laget måste börja våga spela ut redan från start, inte först när det brinner i knutarna.
För just nu är det elva poäng upp till toppen.
Ska SSK vara med och slåss om topp fyra måste man släppa handbromsen, våga chansa, våga spela hockey.
För defensiv trygghet är bra – men det vinner inga matcher på egen hand.
Det finns ett gammalt uttryck som passar perfekt just nu:
"Man måste våga vinna inte bara spela för att undvika förlora"
