Förvarning:
Denna krönika är inte för den som inte vill se kritik. Det här är mina personliga åsikter och reflektioner kring SSK:s backsida och andraperioderna – helt subjektivt, men grundat i observationer och statistik.
Jag har tidigare kritiserat SSK:s backspel och pekat ut det som lagets svagaste länk. Det var ingen bekväm slutsats, och efteråt har jag burit den med mig. Tänkt igenom den. Vridit och vänt. Frågat mig själv om jag gick för hårt åt en lagdel i ett lagspel där ansvar ska delas.
Ju mer jag sett, desto tydligare har svaret blivit: jag var inte för hård. Jag var för snäll.
Andraperioderna avslöjar allt. Av 36 spelade andraperioder har SSK vunnit sju. Sju. I nästan varannan match förloras perioden, och i fyra av fem vinner man den inte. Det är siffror som inte går att bortförklara med tillfälligheter, domslut eller ”studsarna emot”. Det är ett mönster. Ett strukturellt problem.
Och det problemet uppstår där det alltid gör som mest ont i hockey: i egen zon, när det är långt till båset.
SSK spelar fast sig. Inte ibland, utan regelbundet. Backar som vänder en gång för mycket bakom mål. Passningar som slås när fötterna står still. Beslut som tas för sent, eller inte alls. I första perioden går det ofta att leva med. I tredje perioden kan matchbilden ibland rädda en. Men i andra perioden blir det skoningslöst.
Det handlar inte alltid om insläppta mål. Det handlar om tid. Långa byten. Förlorat initiativ. Forwards som blir kvar för länge och tappar sina roller. Ett lag som spelar hela perioden på hälarna och sedan undrar varför energin saknas senare i matchen.
Samtidigt ska det sägas: forwards är inte helt oskyldiga i det här. När SSK blir pressat i egen zon händer samma sak om och om igen. Forwards sjunker. Alla vill hjälpa. Alla vill vara rätt. Resultatet blir att laget försvarar sig som i ett boxplay – trots att man är fem mot fem.
Yttrarna hamnar för lågt, centern blir kvar djupt och avstånden uppåt i banan försvinner helt. I stället för utvägar får backarna fler kroppar omkring sig. Motståndarna kan spela runt boxen, flytta puck, vänta in sina lägen och kliva in i avslut medan SSK jagar passivt.
Det är ett försvarsspel som ser uppoffrande ut, men som i längden är förödande. För när pucken väl erövras finns ingen som kan ta emot den. Inget förstaalternativ. Ingen fart ut ur zon. Och då börjar allt om igen.
Det här förklarar dock inte bort backproblematiken – det förstärker den.
För här måste man våga vara ärlig: det är inte ett anfallsproblem. Det är inte ett målvaktsproblem. Det är i grunden ett backproblem – eller snarare ett problem med vilken typ av backar SSK väljer att spela.
När Öhrkvist återvände till LHC försvann den sista naturliga pucktransportören från backsidan. Sedan dess har SSK saknat något helt avgörande: en back som kan ta pucken, sätta fart, och själv driva laget ur zon. Inte med ett perfekt förstapass varje gång, utan med skridskoåkning, mod och initiativ.
Och här blir det märkligt. För de backarna har funnits – och finns – i organisationen.
Wilhelm Hallquisth hade tydliga defensiva brister i början av serien. Det ska inte förnekas. Han blev skadad, petad och ifrågasatt. Men hockeyspelare är inte statiska. De utvecklas. De justerar. När Hallquisth nu fått chansen igen har han visat exakt det som SSK saknar: rörlighet. Han kan åka skridskor. Han kan transportera puck. Han kan bryta mönstret av stillastående försvarsspel.
Ändå behandlas han som ett problem som ska kontrolleras snarare än en tillgång som ska användas.
Man kan inte stirra sig blind på en minusstatistik över en hel säsong utan att sätta den i sitt sammanhang. Det finns en anledning till att SHL-klubbar tittar på Wilhelm Hallquisth. Det finns en anledning till att han ses som ett framtidsnamn högre upp. Just därför är det svårt att förstå hur han inte ska kunna bidra i ett SSK som uppenbart saknar hans egenskaper.
Och detta är heller inget nytt fenomen.
Elias Lindgren var ytterligare ett exempel. En spelande back som aldrig riktigt fick chansen i SSK. Inte heller han var felfri defensivt. Inte heller han passade perfekt in i bilden av den ”stabila pjäsen”. I stället såldes han tillbaka till Vimmerby – och är i dag aktuell för spel i SHL. Tillräckligt bra för högsta serien, men inte rätt typ för SSK.
Det säger något om vilken filosofi som styr.
Mönstret är svårt att bortse från: rörliga backar ratas. Spelande backar ifrågasätts. Stabilitet definieras som låg rörlighet och minimal risk, även när resultatet blir att laget aldrig tar sig ur zon.
Det är en filosofi som straffar sig skoningslöst i andra perioden.
För i andra perioden räcker det inte att vara ”trygg”. Då måste man kunna lösa situationer. Då måste någon kunna ta pucken och skapa ett byte, en omställning, en paus från trycket. När alla backar är av samma typ – reaktiva, stillastående, beroende av perfekta förutsättningar – blir laget lättläst och sårbart.
SSK spelar som om rörlighet vore ett hot, inte en lösning.
Så när jag nu ser tillbaka på min tidigare kritik känns den nästan försiktig. För så länge SSK inte vågar spela sina rörliga backar, inte vågar acceptera att utveckling ibland innebär misstag, och inte vågar anpassa sitt backspelet till andra periodens verklighet – då kommer siffrorna fortsätta se ut som de gör.
Vill man förbättra andra perioden räcker det inte med nya instruktioner eller nya ord i båset. Det kräver ett nytt mod. Modet att välja rörlighet framför bekvämlighet. Modet att spela de backar som kan sätta fart med puck, även när det inte blir perfekt varje gång.
För alternativet är redan välkänt.
29 andraperioder utan seger.
Och det borde vara bevis nog.
