Det tog bara 40 sekunder. Ett tveksamt ingripande av rutinerade Arell, och pucken låg bakom Love Härenstam. Den olyckliga starten mot AIK blev ännu en symbol för ett lag som inte klarar av att hålla ihop en match.
SSK har överraskat oss ett par gånger med starka förstaperioder. Då har laget visat att man kan spela med fart, mod och struktur som räcker för att sätta press på motståndarna. Men sorgebarnet är som vanligt mittenperioden. Det är där allt rinner ur händerna, där momentum tappas och där motståndarna gång på gång får chansen att ta över. Och det är just den kontrasten – mellan ett lovande första intryck och en svagt andra period – som gör frustrationen så stor.
För det handlar inte om enstaka misstag. Det handlar om ett mönster. Spelare som ska bära laget, som ska stå för trygghet och stabilitet, underpresterar gång på gång. Som krönikör är jag restriktiv med att namnge spelare, men känslan är att det är för många som inte lever upp till sin roll. När tongivande namn sviker, då blir laget sårbart. Då blir siffrorna i andra och tredje perioden bara en konsekvens av något större: bristen på ledarskap på isen.
Och siffrorna är brutala. 18 matcher spelade – bara två vunna andra perioder. Fyra vunna tredjeperioder. Det betyder att SSK nästan alltid tvingas jaga. Att ständigt behöva vända underlägen sliter inte bara på fysiken, utan också på psyket. Det är svårt att bygga självförtroende när man gång på gång går in i tredje perioden med kniven mot strupen.
Mot AIK blev det dessutom ännu tyngre när lagets bästa center försvann tidigt med skada. Plötsligt stod SSK med en kedja som behövde fyllas. Men istället för att ge unga, pigga spelare chansen, valde coacherna att låta dem sitta fastfrusna på bänken. Holst fick 53 sekunder. Hesselvall tre minuter.
Varför ens ha dem där om de inte ska spela? Vad sänder det för signaler – både till spelarna själva och till laget? När man saknar folk i kedjorna borde det vara självklart att ge de som finns tillgängliga en ärlig chans. För Holst och Hesselvall handlar det inte bara om minuter på isen. Det handlar om respekt. Om att känna att man är en del av laget. Att få sitta på bänken match efter match utan att användas är inte utvecklande, det är förnedrande. Och ärligt talat – vem vill hellre sitta av tiden i A‑laget än att spela hockey på riktigt i J20?
Alla SSK‑supportrar kräver nu att styrelsen ska agera och sparka AJ innan det är för sent. Jag vet helt ärligt inte om det hjälper oss att bli bättre. En ny röst ska in – men vem skulle vilja leda det här laget just nu? Jag tänker inte ens försöka hitta någon tränare som skulle vara lämplig för jobbet. Har några namn men de sitter med kontrakt i dagsläget.
En annan fråga som måste ställas är hur besluten i båset egentligen tas. I intervjuer talar Andreas Johansson om ett delat ledarskap, men på isen känns det annorlunda. Att bänka en spelare är ett direkt agerande – det sker i stunden, utan tid för diskussion med kollegorna. Och gång på gång ser det ut som att AJ kör över de andra tränarna. Det är som när Janne Långben sitter i husvagnen och äter middag medan bilen rullar av sig själv. Alla undrar: "Vem är det som kör egentligen?" – och svaret blir lika förvirrat som i den scenen: "Det är ju jag."
En annan sak jag kommer på att tänka på är Emil Georgsson. Han sa i en intervju att SSK blivit en attraktiv plats för spelare, en anrik klubb som numera får välja spelare från den övre hyllan. Men vad sänder det för signaler när Linus Omark hellre spelar i division 3 än i SSK – trots ett erbjudande på en halv miljon i månaden? Det är ett dråpslag mot hela klubbens självbild.
Och här måste styrelsen ställa sig den mest grundläggande frågan: vad kostar egentligen en ny tränare jämfört med att åka ner i division ett och börja om? Det är inte bara en ekonomisk kalkyl – det är en fråga om klubbens själ. Att byta röst i båset kan kännas dyrt och obekvämt, men priset för en nedflyttning är mångdubbelt större. Det handlar om tappade intäkter, förlorade sponsorer, minskad publik och framför allt: förlorad stolthet.
SSK står inför ett vägskäl. Antingen tar styrelsen det obekväma beslutet och visar handlingskraft – eller så låter man klubben fortsätta förlora både matcher och respekt. Och då är frågan inte längre om vi når slutspel. Då är frågan om vi ens klarar att hålla oss kvar i Hockeyallsvenskan.
