Dallas
2025-05-31 17:00
Vårkrönika – om en kärlek som aldrig riktigt dör
Det började tidigare. Långt innan någon visste vem Roope Hintz var. Långt innan tröjorna var svarta med neonkanter och Jamie Benn var kapten med tre bokstäver i pannan. Dallas Stars blev mitt lag redan på 90-talet – när laget nyss flyttat söderut och Modano svepte fram som en vind över isen. Det var något med stjärnan på bröstet. Med färgerna, namnen, känslan. Men det var den där natten 1999 som satte sig för evigt. Åtta år gammal fick jag vara vaken hela natten för att se Stanley Cup-finalen
Stefan Rosquist
Vackert, men inte vackert nog
På många sätt gjorde Dallas mycket rätt. Grundserien var solid. Offensiven levererade. Backarna höll ihop. Powerplay funkade. Jim Nill hade byggt ett lag med bredd, spets och rutin. Jake Oettinger var tillbaka på en stabil nivå. Jason Robertson vaknade till efter en seg inledning. Miro Heiskanen gjorde det Heiskanen alltid gör – utan att någonsin få det han egentligen förtjänar.
Och så kom Mikko Rantanen. En blockbuster från Carolina. 40 poäng på 38 matcher med Dallas, inklusive slutspel. Han var precis vad laget behövde: en sniper med spelsinne, pondus och playoff-rutin. Ett panikdrag som ändå föll ut rätt. Ett statement: Dallas går för det.
Slutspelsresan – stark start, tungt slut
Första rundan: Colorado. Tätt, fysiskt, men Dallas gick segrande ur det. Oettinger var en vägg. Rantanen drev kedjan. Farten fanns.
Andra rundan: Winnipeg. Ett Jets som inte riktigt hotade – men det gjorde inte Dallas heller alla kvällar. Serien blev mer seg än spännande. Johnston var oväntat osynlig, och det märktes. Men strukturen höll. Dallas vidare.
Sedan: Edmonton.
Och då tog det stopp. Fyra raka förluster efter en inledande seger. Connor Mcdavid var, ja, Connor McDavid. Dallas såg slutkörda ut. Robertson var frustrerad, Hintz osynlig. Rantanen punktmarkerad. Oettinger tappade det där extra lilla. Inget sprack – men allt stannade upp. Och sedan var det över.
Vad återstår?
Mikko Rantanen är redan förlängd – till 2029. En trygghet och ett ankare för offensiven. Johnston och Heiskanen är framtiden. Robertson måste hitta sin bästa nivå hela säsongen, inte i ryck. Jamie Benn och Tyler Seguin… deras kroppar och kontrakt är kvar, men frågan är vad som finns innanför tröjorna i ännu en lång vinter.
DeBoer är kvar. Nill har ett rykte som en GM som kan få till saker. Men tiden börjar kännas påtaglig. Det här laget kan vinna – men det måste hända snart. Fönstret är inte stängt, men gångjärnen gnisslar.
Men trots allt...
Ändå sitter man där. Med stjärnan på bröstet, highlights i flödet, och hopp i bröstet som vägrar släppa. Det är inte logiskt. Det är inte effektivt. Men det är kärlek. Och kärleken till Dallas Stars har aldrig handlat om rim och reson.
Så nästa säsong då? Kanske är det då Johnston faktiskt kliver fram i en avgörande serie. Kanske är det Rantanen som avgör i game 6. Kanske är det Oettinger som stänger igen mot hela världen.
Och kanske är det en ny natt i juni – med kaffe i handen, trötta ögon och stjärnor i både himlen och på isen.
Man vet aldrig. Men man hoppas. Det gör man alltid.
På många sätt gjorde Dallas mycket rätt. Grundserien var solid. Offensiven levererade. Backarna höll ihop. Powerplay funkade. Jim Nill hade byggt ett lag med bredd, spets och rutin. Jake Oettinger var tillbaka på en stabil nivå. Jason Robertson vaknade till efter en seg inledning. Miro Heiskanen gjorde det Heiskanen alltid gör – utan att någonsin få det han egentligen förtjänar.
Och så kom Mikko Rantanen. En blockbuster från Carolina. 40 poäng på 38 matcher med Dallas, inklusive slutspel. Han var precis vad laget behövde: en sniper med spelsinne, pondus och playoff-rutin. Ett panikdrag som ändå föll ut rätt. Ett statement: Dallas går för det.
Slutspelsresan – stark start, tungt slut
Första rundan: Colorado. Tätt, fysiskt, men Dallas gick segrande ur det. Oettinger var en vägg. Rantanen drev kedjan. Farten fanns.
Andra rundan: Winnipeg. Ett Jets som inte riktigt hotade – men det gjorde inte Dallas heller alla kvällar. Serien blev mer seg än spännande. Johnston var oväntat osynlig, och det märktes. Men strukturen höll. Dallas vidare.
Sedan: Edmonton.
Och då tog det stopp. Fyra raka förluster efter en inledande seger. Connor Mcdavid var, ja, Connor McDavid. Dallas såg slutkörda ut. Robertson var frustrerad, Hintz osynlig. Rantanen punktmarkerad. Oettinger tappade det där extra lilla. Inget sprack – men allt stannade upp. Och sedan var det över.
Vad återstår?
Mikko Rantanen är redan förlängd – till 2029. En trygghet och ett ankare för offensiven. Johnston och Heiskanen är framtiden. Robertson måste hitta sin bästa nivå hela säsongen, inte i ryck. Jamie Benn och Tyler Seguin… deras kroppar och kontrakt är kvar, men frågan är vad som finns innanför tröjorna i ännu en lång vinter.
DeBoer är kvar. Nill har ett rykte som en GM som kan få till saker. Men tiden börjar kännas påtaglig. Det här laget kan vinna – men det måste hända snart. Fönstret är inte stängt, men gångjärnen gnisslar.
Men trots allt...
Ändå sitter man där. Med stjärnan på bröstet, highlights i flödet, och hopp i bröstet som vägrar släppa. Det är inte logiskt. Det är inte effektivt. Men det är kärlek. Och kärleken till Dallas Stars har aldrig handlat om rim och reson.
Så nästa säsong då? Kanske är det då Johnston faktiskt kliver fram i en avgörande serie. Kanske är det Rantanen som avgör i game 6. Kanske är det Oettinger som stänger igen mot hela världen.
Och kanske är det en ny natt i juni – med kaffe i handen, trötta ögon och stjärnor i både himlen och på isen.
Man vet aldrig. Men man hoppas. Det gör man alltid.
