Dagen efter: Explosionsartad glädje
Tottenham gjorde mot Sheffield United något som många kommer att minnas väldigt länge. Det gick liksom inte att släppa matchen efteråt, Richarlisons och Dejan Kulusevskis sena mål gav tre poång men det betydde mycket mer än tre poäng. Bror Hemming svarar på några aktuella frågor.
1. Underläge, men vändning till seger. Mål efter 90+8 och 90+10 ger en speciell känsla. Vad betyder en sån här sak?
- Det betyder mycket mer än tre poäng, det kan jag direkt slå fast. Jag kan bara gå till mig själv, och jag kunde liksom inte släppa matchen efteråt. Den följde mig hela kvällen, och jag har sett klipp nu även på morgonen. Det var nåt speciellt som hände, och jag har förstått att många delar min känsla.
Se bara på firandet vid Dejan Kulusevskis mål. Hela arenan exploderade, och hemma skreks det i vilda vrål framför skärmar. Guglielmo Vicario tog en löpning över hela planen, Spurs bänk påminde om en sprintfinal i OS med maxlöningar ut ur blocken. Nån ensam ledare fick stå och fira för sig själv efter att han inte hängt med när alla spelare drog iväg. Det var härligt att se. Sen är det bara att lyfta fram hur Eric Dier och Ben Davies firade med Richarlison efter slutsignalen. Dier var tillbaka på bänken till den här matchen, och den kollektiva glädjen efter en sån här vinst kan nog vara den bästa medicinen för att få in honom i gänget igen. Inte för att Ange Postecoglou skulle tillåta att nån skulle agera energitjuv, men det här gör det ändå så mycket lättare att få alla att känna positiva känslor för den här klubben.
2. Men hur kunde det bli så här. Sheffield United ledde långt in på övertid. Varför kom en sen vändning ens att krävas?
- Det är såklart mycket som spelade in. Sheffield Uniteds maskande skapade en oerhört märklig match. Att domaren inte lade till mer tid till den första halvleken är väldigt konstigt, men det gjorde i alla fall att han själv vaknade till i den andra halvleken då situationen blev helt galen där bollen i stort sett aldrig var ur spel utan att en bortaspelare behövde läkarvård.
James Maddison var viktig som alltid, men känslan var att han gjorde allt mindre skillnad hur närmare slutet vi kom. Istället började andra ta desperata beslut som gjorde att Spurs inte fick det där våldsamma trycket. För när fel spelare ska göra skillnad blir det fler bolltapp, och i en match som denna betydde det att det blev avbrott efter avbrott när bollen var ur spel.
Det kändes tydligt att det här laget var ganska långt ifrån färdigt när det kom just detta. Visst, Spurs vände ändå, men nog såg vi brister i offensiven som ledde till för många bolltapp vilket gav motståndarna chansen att maska bort mer tid.
Sen var det såklart slumpartat att just när det perfekta tillfället kom och bollen hamnade i nät så var det offside. Annars hade vi kanske haft ett nyförvärv att diskutera, för det hade kunnat vara början på en annan sorts vändning.
3. Nåt annat du har att tillägga efter den här sköna vinsten?
- Att Richarlison kom in och gjorde skillnad, det såg vi alla, men jag vill faktiskt uppmärksamma Pierre Emile Højbjerg. Han byttes in efter 90+5 och rörde bollen för första gången nån minut senare då han spelade Spurs ut ur en pressad situation. Nästa gång han fick bollen slog han en exakt krossboll till Ivan Perišic vilket öppnade upp spelplanen, något som verkligen hade saknats under det hafsiga försöket till forcering efter Sheffield Uniteds mål. Sedan, innan hörnan som Richarlison gjorde mål på, var det först Højbjerg som lugnade ner spelet istället för att ta ett hafsigt chansartat beslut utanför straffområdet. Højbjerg spelade klokt bollen till en medspelare för att ge fler chansen att fylla på i straffområdet, och när bollen väl lyftes in var det mot Højbjerg som tydligt pekade hur han ville ha den och som sen fixade hörnan.
Men det slutade inte där. Spurs skulle nu jaga segermål och Højbjerg dirigerade laget från en central position. I speluppbyggnaden satte han fart på Emerson Royal genom en passning som slog ut ett par motståndare. Sen innan segermålet, vem var det som överbelastade vänsterkanten och gav Spurs numerärt överläge när Destiny Udogie vann boll, vem var det som gav Udogie en enkel väg ut ur en trång situation genom att göra sig spelbar, vem var det vrickade fram en ganska svår men precis passning till Perišic som på ett tillslag hittade vidare till Richarlison innan Kulusevski gjorde sin grej.
Jag är verkligen inte den som älskar allt Højbjerg gör, men kolla gärna in hans inhopp. Om inte annat för att få se sista 10 minuterna en gång till.
