Falkens funderingar 13 Juli 2021: Om en stolthet över en straffmiss
Vi såg alla hur "football's not coming home" i söndags. Vi såg glädjen och euforin utbytas mot besvikelse; en gränslös, bottenlös tårögd besvikelse och ett skrik som hördes över hela England. Italien rider hem på sina vita springare, triumferande in i Rom som Julius Caesar gjorde en gång i tiden och kvar står 11 spelare med tre lejon på bröstet och drömmer sig bort. Långt bort.
Mitt i högen av vitklädda lejon står en 19-åring. Mest ledsen och förtvivlad av dem alla. Just då kanske mest hatad och avskydd av många av de inavlade, brutala fansen i England, men samtidigt älskad och omtyckt av så många mer. Bukayo Ayoyinka Saka från Ealiing i norra London avslutade ett fantastiskt EURO2020 med sin spark. Tyvärr tog Donnarumma den och Italien tog bucklan från England, och likt Southgate, Waddle, Rooney, Pearce och de andra straffmissarna i historien så hade Bukayo Saka kunnat gå in i samma historia som en av dessa förlorarna, som en av de som återigen sköt bort en titel för England, och det gör han nog också till stor del, men samtidigt har jag svårt att se att Sakas namn i historien också kommer att få någon form av ikonisk status.
Många är de som ifrågasatt Southgates val av straffskyttar. Han bytte ut Henderson- kapten, trofélyftare för Liverpool- mot Sancho och Rashford, som båda haft ett mediokert EURO och är ungdomliga. Han väljer bort Luke Shaw, John Stones, Jack Grealish, Raheem Sterling och skickar in ynglingar att slå straffarna. Att sedan låta 19-årige Bukayo Saka slå sista straffen- det är ett enda stort frågetecken. Southgate vågade dock och utmanade både sig själv och andra genom att göra det och skickade Arsenal-gossen i tid och evighet till att skriva en egen historia. Jag är så enomt inspirerad,imponerad, förbluffad och rörd av det faktum att 19-årige Bukayo Saka tar ansvaret och kliver fram och tar straffen. Bara att våga göra det. Bara att ha modet att sätta dobbarna i Wembleys gräs, vandra fram till straffpunkten och lägga upp bollen. Han har inte slagit en straff för Gunners i ligan, han har aldrig spelat för så mycket folk, han har aldrig ens varit i närheten av något liknande och under hela säsongen i Premier League har det spelats utan publik, utan liv, flaggor och skränande fans. Att då kliva fram i denna sekund när England måste sätta straffen.. det är helt osannolikt och som Arsenal-fan är man stoltare än stoltast. Att sitta hemma och titta på detta och känna sig stolt över en straffmiss; jag trodde inte det skulle ske, men när dammet har lagt sig, italienarna triumferande åkt hem, lejonen har slutat ryta, då är man oerhört imponerad och stolt över denne 19-årige Saka som tog sitt ansvar med hela England på sina axlar och tog straffen.
Man kan inte ta in det.
Det går inte.
55 år har England törstat efter en seger. 55 år har de sjungit att fotbollen skall hem. När 55 år nästan gått, så ligger hela förväntansbilden på en enda spark. En enda spark, som en 19-årig Saka skall slå. 55 års minnen, förhoppningar, besvikelser, förväntningar och historiska krumbukter skall förseglas med en enda spark.
Det går inte att ta in.
Englands EURO-2020 lag hade många bra spelare. De gjorde en fantastisk insats. Man imponerades av dem. Att se hur Declan Rice och Calvin Phillips gå från bra Premier League.-spelare till högkaratiga europeiska spelare var enormt, att se hur Kyle Walker och Luke Shaw lyfte sig och visade vägen med sina löpningar var enormt. England hade mycket på gång, de hade en nation bakom sig, de hade många stjärnor och hjältar. Arsenal bidrog med en spelare och han blev den störste stjärnan. Bukayo Saka- oj vad vi är stolta över dig, Framtiden är din och även om Chiellini fick lyfta pokalen så är hans grepp kring halsen och tröjan på dig ett tecken på vad som komma skall. Stoltheten som Gunners-supporter är enorm.
"I, I wish you could swim
Like the dolphins, like dolphins can swim
Though nothing
Nothing will keep us together
We can beat them, for ever and ever
Oh we can be Heroes, just for one day".. som David Bowie sjöng.
