Portsmouth
2025-04-22 12:00
Kontraktet säkrat efter 1-0 mot Watford
När konkurrenterna vann tog Pompey en knapp men klar uddamålsseger mot Watford. Colby Bishop gjorde matchens enda mål när han tog vara på en av sju vassa chanser. Bottenstriden lever vidare, men utan Pompey som nu kan se fram emot att bygga en trupp för en säsong innehållande äkta derbyn.
David Gunnarsson Lorentzen
Kontraktet säkrades efter den klaraste, knappaste 1-0-segern man kan tänka sig (nåja). Mot Watford hade Pompey 3,19 mot 0,65 i förväntade mål och 7-0 i bra chanser. Watford åkte på en utvisning tolv minuter in på andra halvlek och därifrån borde det ha varit en defilering. Så blev inte fallet, men efter elva minuters tilläggstid kunde hemmapublikens öronbedövande stöd bytas mot ett mer lättat jubel.
Förutsättningarna var tydliga inför matchen. Tre poäng skulle räcka eftersom Hull och Derby möts i nästa omgång. Portsmouth gick på knock och hade det inte varit för Egil “Väggen” Selvik hade det här varit avgjort tidigt. Han gjorde en kvalificerad dubbelräddning på Matt Ritchies två avslut några minuter in på matchen.
Men Selvik var inte felfri och hade en stor hand i matchens enda mål när han tappade ett inlägg på huvudet på Colby Bishop. Selvik räddade första nicken, men Bishop lyckades liggandes nicka in returen och firade med ett L framför pannan, för att påminna skadade Kwadwo Baah att ingen hade glömt hans allanspelande i förra mötet lagen emellan.
Watford hade inte mycket att komma med. Tom Dele-Bashiru hade haft ett skott från hyfsat läge rakt i gapet på Nicolas Schmid, men österrikaren kom att få briljera strax innan paus när Imrân Louza klämde till från närmare 30 meter. Schmids räddning via ribban nära vänstra krysset höll högsta klass och såg till att hemmalaget kunde gå till pausledning med ett mål.
Derby ledde mot West Bromwich och Cardiff och Luton tog tidiga ledningar i andra halvlek. Hull vände mot Preston och det stod klart att ett poängtapp skulle bädda för nervösa slutomgångar. Pompey fortsatte mata på och Selvik fortsatte storspela. Ritchie sköt och målvakten tippade till hörna, men matchens räddning hade ännu inte gjorts. Freddie Potts inlägg på andravågen efter hörna var perfekt, Bishops nick nästan perfekt, Fratton Park måljublade för att sedan se att bollen inte gick in då Selviks vänsterhand på något vis hade stoppat ett säkert mål. En “svälja nyckeln och låsa”-typ av räddning. Bollen ville inte in en andra gång.
Sedan var det Josh Murphys tur att få se sitt skott räddas innan han ordnade en utvisning på Kévin Keben sedan han snott åt sig bollen strax utanför straffområdet. Keben höll fast Murphy när han försökte springa sig fri och för säkerhets skull fällde han honom samtidigt som han eventuellt petade till bollen. Det röda kortet var solklart, men det tyckte förstås inte Tom Cleverley. Managern som inte hade några problem med att få en straffspark för något som skedde en meter utanför straffområdet i förra mötet kunde inte förstå hur det kunde bli rött kort eftersom Keben enligt honom träffade bollen. Sam Allison, som inte har många fans runtom i landet, hade inte haft den bästa dagen tillsammans med sitt team, men det här domslutet gick inte att få fel.
Spel en man mer hjälpte inte Pompey. Om det är något man haft svårt med på den här nivån så är det att föra spelet. Och Selvik, han fortsatte att storspela. Murphys frispark tippades till hörna. Under sista halvtimmen blev det allt färre farliga målchanser för hemmalaget och det verkade som att man omedvetet försökte försvara sin ledning. Watford hade några lägen där det hade kunnat bli farligt, men försvaret stod emot och det var inga farliga avslut som träffade målet. Jordan Williams, Bishop och Murphy klev av med skador och det kändes mer och mer som att det var nu som det gällde. Det skulle bli svårt att vinna en av de sista matcherna utan de två sistnämnda spelarna.
Vi fick se Conor Shaughnessy och Callum Lang göra efterlängtad comeback. Lang hade fått se Bishop överta hans ledning i den interna skytteligan, elva mål mot tio nu, och ville återställa ordningen. Som följd av skadorna och alla byten blev det tio minuters tilläggstid, varav de flesta spelades av vid Watfords högra hörnflagga. Någon tilltrasslad situation i Pompeys straffområde placerade mångas hjärtan i halsgropen, men det var ändå närmare 2-0 än 1-1. Lang och Christian Saydee hade varsitt skott som Selvik räddade.
Det var passande nog kaptenen för dagen, Matt Ritchie, som fick sista tillslaget när han petade iväg en frispark i den hundraförsta minuten. Allison blåste för full tid och publiken stannade kvar på läktarna för att undvika “sportsliga sanktioner” från fotbollsligan. Saydee kunde inte låta bli att replikera Baahs Fortnite-dans i firandet efteråt och vi inväntar nu reaktionen på detta. Ritchie hade återvänt och med sitt ledarskap lett laget till nytt kontrakt. På bänken fanns klubbkaptenen Marlon Pack som ledde laget till uppflyttning.
Det tog laget lång tid att komma igång efter sju riktigt svåra matcher. Det possessionsbaserade spelet var för naivt mot starkt pressande lag, men från den dagen John Mousinho och hans ledarstab valde att ändra spelstil har Pompey varit ett lag för övre halvan. Räkna bort de 14 första matcherna och laget hade placerat sig på en niondeplats, tre poäng från kval. Man har fått kämpa med stora skadeproblem. Bishop opererade hjärtat och missade tre månader. Framåt såg det länge tunt ut med även Kusini Yengi tidigt skadad och det var upp till Saydee att leda anfallslinjen.
Mittförsvaret har varit det stora problemet. Regan Poole gjorde comeback ett par månader in på säsongen efter korsbandsskada och har nog spelat mer än optimalt, men i slutändan bidragit starkt till att poäng har bärgats. Shaughnessy har medverkat i sju matcher och ersättaren Ibane Bowat satt på bänken en match innan knäskålssenan gick av på träning. Rob Atkinson lånades in och har kunnat spela tolv matcher. Framtidsmannen Hayden Matthews vikarierade med den äran sex gånger innan ett ledband i foten skadades och avslutade hans säsong. Alexander Milosevic hann vara med på bänken några matcher innan vadmuskeln gick sönder. Connor Ogilvie har missat en match under en säsong där det tidigt såg ut som att han aldrig skulle hålla på den här nivån, med tänkte förstevalet Jacob Farrell skadad i stort sett hela säsongen. När Cohen Bramall, som inte platsade i Rotherham, värvades kunde Ogilvie gå in i mittförsvaret vilket bidrog till mer soliditet. Skador har alla, men jag tror att det Mousinho fått hantera under de senaste två säsongerna är något över det vanliga. Att leda laget med dessa skadeproblemen och seriens lägsta budget till nytt kontrakt med två matcher kvar är stort.
Låt oss avsluta med kapten Pack, som närmar sig 700 matcher i alla tävlingar. Det har blivit 39 matcher hittills, och säkert två till nu när allt är klart, de flesta som mittback. Han har fått mycket kritik för avgörande misstag och för lite beröm för allt bra han har gjort. Det är ingen slump att resultaten blev bättre när han klev in i mittförsvaret, och fått förtroendet före renodlade mittbackar som Ryley Towler och nu utlånade Tom McIntyre. En riktig lagspelare och kulturbärare. Kanske var detta Packs sista säsong i klubben, kanske är han nöjd med att göra sporadiska inhopp nästa säsong. Vid närmare eftertanke har jag svårt att se att skulle lämna när det vankas riktiga derbyn.
Förutsättningarna var tydliga inför matchen. Tre poäng skulle räcka eftersom Hull och Derby möts i nästa omgång. Portsmouth gick på knock och hade det inte varit för Egil “Väggen” Selvik hade det här varit avgjort tidigt. Han gjorde en kvalificerad dubbelräddning på Matt Ritchies två avslut några minuter in på matchen.
Men Selvik var inte felfri och hade en stor hand i matchens enda mål när han tappade ett inlägg på huvudet på Colby Bishop. Selvik räddade första nicken, men Bishop lyckades liggandes nicka in returen och firade med ett L framför pannan, för att påminna skadade Kwadwo Baah att ingen hade glömt hans allanspelande i förra mötet lagen emellan.
Watford hade inte mycket att komma med. Tom Dele-Bashiru hade haft ett skott från hyfsat läge rakt i gapet på Nicolas Schmid, men österrikaren kom att få briljera strax innan paus när Imrân Louza klämde till från närmare 30 meter. Schmids räddning via ribban nära vänstra krysset höll högsta klass och såg till att hemmalaget kunde gå till pausledning med ett mål.
Derby ledde mot West Bromwich och Cardiff och Luton tog tidiga ledningar i andra halvlek. Hull vände mot Preston och det stod klart att ett poängtapp skulle bädda för nervösa slutomgångar. Pompey fortsatte mata på och Selvik fortsatte storspela. Ritchie sköt och målvakten tippade till hörna, men matchens räddning hade ännu inte gjorts. Freddie Potts inlägg på andravågen efter hörna var perfekt, Bishops nick nästan perfekt, Fratton Park måljublade för att sedan se att bollen inte gick in då Selviks vänsterhand på något vis hade stoppat ett säkert mål. En “svälja nyckeln och låsa”-typ av räddning. Bollen ville inte in en andra gång.
Sedan var det Josh Murphys tur att få se sitt skott räddas innan han ordnade en utvisning på Kévin Keben sedan han snott åt sig bollen strax utanför straffområdet. Keben höll fast Murphy när han försökte springa sig fri och för säkerhets skull fällde han honom samtidigt som han eventuellt petade till bollen. Det röda kortet var solklart, men det tyckte förstås inte Tom Cleverley. Managern som inte hade några problem med att få en straffspark för något som skedde en meter utanför straffområdet i förra mötet kunde inte förstå hur det kunde bli rött kort eftersom Keben enligt honom träffade bollen. Sam Allison, som inte har många fans runtom i landet, hade inte haft den bästa dagen tillsammans med sitt team, men det här domslutet gick inte att få fel.
Spel en man mer hjälpte inte Pompey. Om det är något man haft svårt med på den här nivån så är det att föra spelet. Och Selvik, han fortsatte att storspela. Murphys frispark tippades till hörna. Under sista halvtimmen blev det allt färre farliga målchanser för hemmalaget och det verkade som att man omedvetet försökte försvara sin ledning. Watford hade några lägen där det hade kunnat bli farligt, men försvaret stod emot och det var inga farliga avslut som träffade målet. Jordan Williams, Bishop och Murphy klev av med skador och det kändes mer och mer som att det var nu som det gällde. Det skulle bli svårt att vinna en av de sista matcherna utan de två sistnämnda spelarna.
Vi fick se Conor Shaughnessy och Callum Lang göra efterlängtad comeback. Lang hade fått se Bishop överta hans ledning i den interna skytteligan, elva mål mot tio nu, och ville återställa ordningen. Som följd av skadorna och alla byten blev det tio minuters tilläggstid, varav de flesta spelades av vid Watfords högra hörnflagga. Någon tilltrasslad situation i Pompeys straffområde placerade mångas hjärtan i halsgropen, men det var ändå närmare 2-0 än 1-1. Lang och Christian Saydee hade varsitt skott som Selvik räddade.
Det var passande nog kaptenen för dagen, Matt Ritchie, som fick sista tillslaget när han petade iväg en frispark i den hundraförsta minuten. Allison blåste för full tid och publiken stannade kvar på läktarna för att undvika “sportsliga sanktioner” från fotbollsligan. Saydee kunde inte låta bli att replikera Baahs Fortnite-dans i firandet efteråt och vi inväntar nu reaktionen på detta. Ritchie hade återvänt och med sitt ledarskap lett laget till nytt kontrakt. På bänken fanns klubbkaptenen Marlon Pack som ledde laget till uppflyttning.
Det tog laget lång tid att komma igång efter sju riktigt svåra matcher. Det possessionsbaserade spelet var för naivt mot starkt pressande lag, men från den dagen John Mousinho och hans ledarstab valde att ändra spelstil har Pompey varit ett lag för övre halvan. Räkna bort de 14 första matcherna och laget hade placerat sig på en niondeplats, tre poäng från kval. Man har fått kämpa med stora skadeproblem. Bishop opererade hjärtat och missade tre månader. Framåt såg det länge tunt ut med även Kusini Yengi tidigt skadad och det var upp till Saydee att leda anfallslinjen.
Mittförsvaret har varit det stora problemet. Regan Poole gjorde comeback ett par månader in på säsongen efter korsbandsskada och har nog spelat mer än optimalt, men i slutändan bidragit starkt till att poäng har bärgats. Shaughnessy har medverkat i sju matcher och ersättaren Ibane Bowat satt på bänken en match innan knäskålssenan gick av på träning. Rob Atkinson lånades in och har kunnat spela tolv matcher. Framtidsmannen Hayden Matthews vikarierade med den äran sex gånger innan ett ledband i foten skadades och avslutade hans säsong. Alexander Milosevic hann vara med på bänken några matcher innan vadmuskeln gick sönder. Connor Ogilvie har missat en match under en säsong där det tidigt såg ut som att han aldrig skulle hålla på den här nivån, med tänkte förstevalet Jacob Farrell skadad i stort sett hela säsongen. När Cohen Bramall, som inte platsade i Rotherham, värvades kunde Ogilvie gå in i mittförsvaret vilket bidrog till mer soliditet. Skador har alla, men jag tror att det Mousinho fått hantera under de senaste två säsongerna är något över det vanliga. Att leda laget med dessa skadeproblemen och seriens lägsta budget till nytt kontrakt med två matcher kvar är stort.
Låt oss avsluta med kapten Pack, som närmar sig 700 matcher i alla tävlingar. Det har blivit 39 matcher hittills, och säkert två till nu när allt är klart, de flesta som mittback. Han har fått mycket kritik för avgörande misstag och för lite beröm för allt bra han har gjort. Det är ingen slump att resultaten blev bättre när han klev in i mittförsvaret, och fått förtroendet före renodlade mittbackar som Ryley Towler och nu utlånade Tom McIntyre. En riktig lagspelare och kulturbärare. Kanske var detta Packs sista säsong i klubben, kanske är han nöjd med att göra sporadiska inhopp nästa säsong. Vid närmare eftertanke har jag svårt att se att skulle lämna när det vankas riktiga derbyn.
