Manchester City - Liverpool 4-1: Liverpool utspelade i Manchester
Det första målet i matchen skapade hopp. Det sista målet i matchen var som att hälla salt i djupa sår. Liverpool föll tungt mot Manchester City på Etihad Stadium.
Med tanke på vilka spelare som fanns tillgängliga för spel inför dagens match, var inte startelvan av särskilt förvånande karaktär. Backlinjen, som vi fick beskåda innan landslagsuppehållet, var intakt. I och med både Thiagos och Bajcetics skadefrånvaro, kändes Jordan Henderson och Fabinho som rätt så givna pjäser på förhand. Dessa två fick starta och Harvey Elliot gjorde tremanna-mittfältet komplett. Det lilla frågetecknet fanns kanske ändå i offensiv riktning. Att Mohamed Salah skulle få starta var ingen större överraskning, men däremot väckte resterande platser i den offensiva trion lite funderingar. Gakpo fick fortsatt förtroende som spjutspets och till vänster i trean befann sig portugisen Diogo Jota, vilket medförde att Darwin Nunez fick en plats på bänken, något som i alla fall förvånade undertecknad med tanke på den förutspådda matchbilden.
Matchen inledde på ett rätt så väntat sätt. Hemmalaget kontrollerade bollinnehavet och gästerna fick mer rikta in sig på att vara kompakta och stabila bakåt, för att sedan blixtra till i omställningsspelet. Liverpools uppspelningsfas var i princip icke-existerande under inledningen och motståndarnas skickliga och frenetiska presspel ledde till att man gång efter annan fick slå den långa bollen framåt och hoppas på det bästa. Men sedan blixtrade det till. Efter att Liverpool, för typ första gången i matchen, lyckades bibehålla bollen på egen planhalva öppnades tydliga hål på motsatt planhalva. Trent Alexander Arnold utnyttjade detta och bjöd på en elegant långboll till den löpande Diogo Jota. Portugisens fart blev snabbt nedbromsad och friläget verkade som bortblåst, ända tills Mohamed Salah kom i en andravåg och kunde ta vid där portugisen avslutat och mycket tjusigt placera bollen bakom Ederson. 0-1 var ett faktum, men det var ännu lång tid kvar av matchen.
Den spontana känslan direkt efter målet var att hemmalaget verkade något skakat och hade svårt att samla sig. Det bjöds på ytor stora som oceaner, men Liverpool misslyckades med att omvandla dessa till heta målchanser. Istället började motståndarna spela upp sig och återigen kontrollera matchen totalt. När 1-1 målet väl kom kändes det därav inte orättvist, men desto mer surt. Perioden mellan kvitteringsmålet och halvtidsvilan fortsatte i samma anda. Spelövertaget var stort, men målchanserna var få, vilket ändå medförde en känsla av att Liverpool ändå var med i matchen när man klev in i omklädningsrummet.
Men hoppet kan vara smärtsamt och förödande. Knappt en minut efter att andra halvlek sattes igång låg bollen i nät bakom Alisson. Suck. Komiskt nog kändes det som att målet lika gärna kunde ha skett på en träning med temat rörelsemönster och chansskapande. Det kändes som taget ur skolboken, som taget från Pep Guardiolas taktiktavla. Vid målet gjorde Manchester City precis som de skulle och Liverpool gick blint in i deras fälla, precis som om de vore koner på träningspasset som bara skulle lyda Guardiolas order. Den brett stående yttern drog till sig uppmärksamhet från motståndarnas mittback, vilket lämnade enorma ytor centralt för spelare av absolut världsklass att penetrera. Därifrån var det bara att blunda och hoppas på det bästa.
Efter ledningsmålet kunde Liverpool aldrig riktigt resa sig eller samla sig. Det skulle inte dröja länge innan resultatraden ändrades till 3-1, efter lite flipperspel i eget straffområde, och uppförsbacken såg brantare ut än någonsin. En viss typ av uppryckning fick vi väl bevittna, men då pratar vi i enheten myrsteg. Manchester City spelade egentligen bara av matchen genom att hålla bollen inom laget, precis som en possessionövning på träningsplanen. Mer behövdes inte göras, och mot ett Liverpool vars presspel var dysfunktionellt och viljan icke-existerande, var det väl såpass enkelt att det inte fanns någon anledning att sluta upp med det. 4-1 blev den definitiva spiken i kistan, även om det redan kändes uppgivet. Med risk för att imitera en papegoja, kommer jag bara fastslå att matchen fortsatte i exakt samma anda även efter hemmalagets fjärde mål. Det kändes som att högstadieleverna mötte lågstadieleverna på skolgården, och jag tror ni kan lista ut vilka som var vilka i det här sammanhanget. Eller kanske är jag lite hård mot lågstadieeleverna, för där kanske det ändå finns en vilja, passion och glädje över att spela fotboll.
TV: Salah gav Liverpool ledningen i matchen
