"Pappa, blev du arg?"
"Historieböckerna kommer heller inte berätta hur publiken ställde sig upp och applåderade när siffrorna rann iväg. Hur stolta fansen var över den insats de fick se. Med två man mindre mot Chelsea kunde/borde Tottenham gjort tre mål till"
Sonen sökte upp mig när jag tränade i garaget dagen efter Londonderbyt. Han hade just upptäckt att Tottenham fick storstryk av Chelsea. Han kom fram med försiktiga steg och stora ögon. Han öppnade munnen försiktigt:
“Pappa… 1-4 mot Chelsea. Hur gick det till?”
Det är spännande så olika barn kan bli. Jag har två söner och båda gillar att skjuta fotboll på gården och båda spelar fotboll. Men det är åttaåringen som är lite mer som mig. Som snöar in sig i detaljer. Som kan sitta och titta på Youtubeklipp från gamla matcher och som helt random kan börja fråga mig om gamla finaler, finaler som jag sedan lång tid har glömt bort. I somras sa han, inför en match han skulle spela, att han skulle vara lika bra som Iker Casillas i finalen 2010.
"Jag ska spela lika bra som Casillas gjorde i finalen 2010!"
- Den matchen minns knappt jag, svarade jag.
"Men du vet, Casillas räddade friläge av Robben i slutet. Iniesta gjorde matchens enda mål".
Nåväl, min snart 11-årige son är helt ointresserad av att titta på fotboll på tv. Men min åttaåring kan sitta och titta igenom alla highlights som finns i Tv4 play-appen och på Viaplay. Nu var han då otroligt nyfiken på hur det kunde ha gått så snett för Tottenham.
“Pappa, vi trodde ju att Tottenham skulle vinna enkelt?”
Inte för att han håller på Tottenham. Det är, tyvärr, PSG som gäller. Men han är helt förbryllad. Så jag berättar. Om en frenetisk första kvart där Tottenham, lite småturligt, gör 1-0. Där Son tyvärr är lite för ivrig och är en tånagel offside som hindrar från 2-0 redan efter 12 minuter. Och gud vet hur matchen hade slutat då.
Sen berättar jag detaljerat om Christian Romeros galenskaper. Om Destiny Udogies dåraktiga satsning när han redan hade ett gult. Om hur Ange Postelcoglou toksatsade framåt trots två man mindre i 45 minuter inklusive tillägg. Om hur det resulterade i två mål då i slutet som gjorde att det såg lite värre ut än det var.
“Men 1-4 pappa. Blev du arg?”.
Jag vet inte om det är åldern eller om det är ett aktivt val. Kanske är det en blandning. Men jag försöker att inte bli lika arg. När barnen var mindre så blev de både rädda och arga både om jag firade för högt och skrämde dem, eller om jag svor till för en miss. Så jag tror att jag aktivt ändå har tonat ner det något.
Så jag förklarar att nä, jag blev faktiskt inte arg. Ja, förbannad på Christian Romero. Han ska veta bättre och har bara tur att han inte är utvisad redan tidigare då han sparkar till Levi Colwill. Irriterad på Destiny Udogie, även om man kan skylla lite på ungdomlighet och orutin. Men arg över 1-4 mot Chelsea? I en match där oturligheterna dessutom haglade över klubben med skadorna på två av säsongens stora stjärnor: Micky van de Ven och James Maddison? Nä, jag blev faktiskt inte arg och är inte arg. Istället blev jag stolt och glad. Det är klart att 1-4 mot Chelsea inte ser kul ut i historieböckerna.
Men det historieböckerna inte berättar är ju att Eric Dier kvitterade. Och fan vet om han ens var offside, då bollen touchade Thiago Silvas huvud innan den kom fram till honom. Historieböckerna berättar inte heller att Rodrigo Bentancur missade mål från en meters håll. Att Son Heung-Min sprang sig halvt fri och höll på att kvittera i 94:e, innan siffrorna rann iväg.
Historieböckerna får heller inte plats med ord om vilken otrolig målvakt Tottenham har lyckats värva för en spottstyver. Guglielmo Vicario är en supermålvakt och när vi levt med osäkerheten Hugo Lloris i många år så är det som natt och dag att titta på Tottenham spela fotboll.
Historieböckerna kommer heller inte berätta hur publiken ställde sig upp och applåderade när siffrorna rann iväg. Hur stolta fansen var över den insats de fick se. Med två man mindre mot Chelsea kunde/borde Tottenham gjort tre mål till.
Traditionell coachning är ju att krypa ner i eget straffområde om man får en utvisad. Och bara hålla ut tills domaren blåser av. Sällan funkar det hela vägen, särskilt inte om man har två utvisade.Så hur uppfriskande var det inte att se detta Tottenham i måndags? Ett lag som vågade. Ett lag där tränaren sa att han skulle spela på samma sätt även om de bara hade fem utespelare.
Efter fyra år med uselt ledarskap på tränarbänken så har vi en tränare som verkar som stöpt i formen “Audere est facere" , den slogan som tidigare var på klubbmärket. Som att det var menat att just han skulle komma till Tottenham och göra så att man hittar tillbaka till rötterna och spelar ett spel där man vågar för att vinna.
Efter matchen var det också många som lyfte fram demontränaren Bill Nicholsons gamla citat som inte passat så bra på den här klubben på många, många år:
“IT IS BETTER TO FAIL AIMING HIGH THAN TO SUCCEED AIMING LOW. AT SPURS WE SET OUR SIGHTS VERY HIGH, SO THAT EVEN FAILURE WILL HAVE IN IT AN ECHO OF GLORY.”
Så. Nej, min son. Pappa var inte alls arg. Det var nog den bästa förlusten jag varit med om i mitt liv. Även om Ange Postelcoglou nu har 10 spelare skadade eller avstängda så litar jag på att just han kommer att hitta en lösning. Det kommer inte att bli lika magiskt som de första tio matcherna. Det kommer högst sannolikt att tappas en hel del poäng de kommande omgångarna.
Men vi har i alla fall vår klubb tillbaka.
