Visst fanns det skäl till optimism för Villa inför semifinalen på Wembley. En näst intill skadefri trupp - nåja Marcus Rashford saknades p.g.a. skada - och en stark säsong i ryggen. Detta medan Crystal Palace har varit mer upp och ner i sina prestationer. 
Men i England lyser fenomenet med “bogey team” förmodligen starkare än någon annanstans på fotbollsjorden. Med lite örnkoll kunde man konstatera att Villa hade tre förluster och en oavgjord i de fyra senaste matcherna mot The Eagles. Oliver Glasner har ett övertag på självaste Unai Emery. Skäl till oro, befogad sådan skulle det visa sig… 
Emery gjorde det inte lättare för sig genom att placera Pau Torres i mittförsvaret istället för ledargestalten Tyrone Mings. Så här i efterhand kan alla vi som kritiserade den uttagningen säga: Vad var det vi sa? Torres gjorde ingen glad med taffligt försvarsspel och den tidigare så eleganta passningsfoten verkade snarare vara försedd med en moonboot istället för en dobbad guldsko. 
Det är också frustrerande att Villa så ofta tar en avvaktande position på planen och inte utnyttjar den fart och anfallskraft vi har. Ja, det har servat oss väl i vissa matcher, men ibland ger man också bort initiativet till motståndarna, som när de väl snor bollen från oss lätt kan ställa om mot ett förvirrat försvar. Crystal Palace gjorde precis det - med stil. 
Då spelar det ingen roll att man överlägset vinner matchen statistiskt: 71-29 i bollinnehav, 16-9 i avslut och 12-1 i hörnor! Trots sifferexercisen kändes det lite grann som vi blev utklassade. 
1-0 dundrade Eberechi Eze in i 31:a, 2-0 pangade Isamil Sarr - ja, han gör alltid mål mot Villa - in i 58:e och samme man avrundade med 3-0 i 90+4.
På andra sidan ville inte bollarna in. Var det inte Dean Henderson som briljerade så var det någon spelare som låg i vägen. Nej, Wembley är inte Villa Park. Sjätte förlusten på de åtta senaste besöken på nationalarenan och vi får vänta minst ett år till på den första FA-cuptiteln sedan 1957. Grattis till den välförtjänta finalplatsen, Crystal Palace! 
Trots det spemässiga övertaget är det svårt att hitta några ljuspunkter bland de vita Villa-tröjorna. Emi Martinez gjorde absolut inte de avgörande prakträddningarna som kollegan på andra sidan svarade för, Ezri Konsa-Pau Torres var riktigt veka i mittförsvaret, mittfältsgiganterna Youri Tielemans och Boubacar Kamara presterade sin sämsta insats för säsongen tillsammans och varken Marco Asensio, Morgan Rogers eller Ollie Watkins lyckades prestera mycket av värde. Det såg ängsligt, håglöst och osynkat ut. 
Piggast var istället tre av inhopparna: överraskningen Leon Bailey som verkligen rörde om i grytan, initiativrike vänsterspringaren Ian Maatsen och den sorgligt förbisedde Donyell Malen. Tyvärr dock utan målmässigt resultat. 
Denna dystra lördag skickade ett mörkt skimmer över Aston Villas annars så framgångsrika säsong, 2024/25. Inte bara titelhoppet i cupen försvann utan också ett antal procent av chanserna att nå nästa års finrum. Segrar för Chelsea och Newcastle har förvandlat kampen om topp fem till ett smärre “Mission Impossible”.
Men hoppet är det sista som överger oss och nästa helg kommer Villa Sweden att anlända till Villa Park likt en ståtlig prins för att föra de modfällda askungarna i vinrött lite närmare Champions League-balen. 
Och mot Fulham har vi fyra raka segrar - apropå “bogey team”...