Man lär sig något nytt varje dag, och nu är det bara att hoppas på att Villa gjort just det och dessutom kan dra några slutsater av en andra halvlek där man knappt var på plan. En match varar i två halvlekar, och bortalaget Aston Villa dök bara upp i en av dem.

Ja, det var två helt skilda ansikten på matchen. I första halvlek visade gästerna upp ett stabilt och imponerande försvarsspel där Sheffield United knappt fick till några avslut av klass. Hulse hade två halvfarliga lägen, men inget som var riktigt nära. 

Aston Villa var däremot hetare och ägde matchen med samma imponerande inställning som tidigare. Passningsspelet var som vanligt inte på topp, men det är heller inget vi räknar med.

Derby
Det hade målats upp som ett derby på förhand, och lite av de takterna fick vi se på planen. Det var tufft, tätt, inget skönspel men kamp. Mycket givande och tagande, och rättså underhållande för oss i publiken. 

I och med drömstarten och 1-0 efter 2 min fick Villa det grepp om matchen som man ville. Det var oerhört kul att se Petrov få göra sitt första mål i Villa-tröjan! I samma halvlek lyckades Villa skrapa fram en ribbträff av den ständigt farlige Sutton, som alltid är ett hot mot motståndarlaget med ditt vassa huvudspel. Momentet efter kunde det mycket väl ha varit 2-0 när Cahill fick två chanser att överlista Kenny i målet, men den sistnämnde visade prov på alert målvaktsspel.

I halvlek såg allt ljust ut. Villa hade bra kontroll över händelserna och lät inte hemmalaget dominera. Jag hade stora förhoppningar om en trea, trots att det återstod 45 minuter.

Så fel jag hade. Aston Villa kom ut i andra halvlek i tron om att Sheffield U skulle lägga sig ner och dö. Vi som sett dem tidigare i år vet att så inte är fallet. United är ett kämpande lag som är otroligt svårspelade på Bramall Lane och som aldrig ger upp. 

Att de dessutom kunde spela ut oss - och inte bara kämpa ner oss - var däremot en nyhet. Andra halvlek fanns det bara ett lag på plan, och redan första fem minuterna väntade jag mig ett mål. Det kom också. Duktiga Quinn snappade upp en retur på volley och 1-1 var ett faktum. Cahill visade upp passivitet i försvarsspelet och Mellberg halkade efter.

Ville vinna
United var dock inte nöjda med detta utan öste på; allt till publikens stora förtjusning. Arenan gungade och Villa var rejält på dekis. Trots att Taylor visade prov på stor målvaktsspel, när han bland annat räddade Hulse nick, kunde han inte hålla stången speciellt länge. 2-1 kom när Webber mycket elegant styrde in bollen.

Så här dåligt spel som Villa visade upp är skandalöst! Jag såg nu prov på saker som jag inte sett i år; viljelöshet, trötthet och oengagemang syntes på nästan alla håll. Vi såg också prov på det som vi alla vet om: när McCann är dålig är hela Aston Villa dåligt. Och så var fallet. Bortalaget tappade helt matchen när McCann (och Petrov) inte lyckades få fast bollen och fick springa runt som yra höns. 

Försvaret var inte bättre. På Boumas kant, den vänstra, visade Gillespie prov på gamla takter och såg alltid farlig ut. Unge Quinn var lika bra på motsvarande sida och Villa hade gigantiska problem med alla uppspelsvarianter som United gav sig på; var det inte en långboll på Hulse, så var det effektivt kantspel. Hade man haft ordentliga avslutare längst fram hade matchen avgjorts i och med Webbers mål.

Men nu blev det inte så. Istället visade Villa att man kunde anfalla också; synd bara att det ska behövas en väckarklocka som detta. I anfallet efter Uniteds mål vann Sutton en nickduell som Baros tog ner med vänstern och tjongade in i nättaket. Villa hade orättvist fått in 2-2 och Baros hade nätat! Härligt! Baros första mål i år kan förhoppningsvis ge honom mer självförtroende. Det behöver vi.

Gamla synder
Efter målet var sig allt likt igen. United pressade och hade det mesta och bästa av spelet. Den för dagen urusle Steven Davis byttes ut mot Isiah Osbourne, som kom in i mitten och lät Petrov ta över vänsterflanken. Innan dess hade Bouma fått kasta in handduken och Hughes hoppat in som högerback. Mellberg klev sålunda in i mitten.

United fick ett sista bra läge att avgöra, när Hulse var en av  två United-spelare som totalt bommade tre riktigt heta lägen. Fina räddningar av Taylor, dock. Villa höll ut och var väl hyfsat nära att sno med sig alla tre pinnarna när Petrov överraskade Kenny med en frispark som smet några centimeter utanför stolpen.

Mina plus utdelas till tre spelare: Baros, Sutton, Taylor. Baros gjorde säsongens bästa match, utan tvekan. Att han dessutom fick kröna detta med ett viktigt mål gör inte saken sämre. Sutton gör som vanligt en bra arbetsinsats och springer kopiöst. Han vinner också höjddueller och är grymt tuff att möte. Fråga den vanligtvis så starke huvudspelaren Morgan, så får ni se. Taylor var hela matchens gigant och räddade en poäng åt bortalaget. Fantastisk stundtals och kunde inget göra på målen; hoppas inte skadan sätter stopp för vår formstarke burväktare.

I viss mån kan jag även ge Petrov ett litet plus; dels för målet, dels för en fin första halvlek samt för vassa inlägg och fasta situationer. Men varför springer du och gömmer dig när vi behöver någon som kan hålla fast bollen?

Minus utgår till Bouma, Cahill, McCann och Davis. Davis var sämst på plan, Bouma hade problem att freda sin kant, Cahill såg ovanligt loj, osäker och instabil ut medan McCann inte var den vanlige McCann i mer än 45 minuter. Det räcker inte, Gav, när hela laget är beroende av din balansroll på mittfältet!

Nu krävs det 90 minuters hårt mot Bolton om vi överhuvudtaget ska ha någon chans att vinna. Vi måste börja ta lite trepoängare; tio oavgjorda matcher så här långt - dags att börja förvandla kommande matcher till fullpoängare.