En del förändringar hade gjorts till den startelva som ställde upp mot Blues. Ciaran Clark startade som defensiv mittfältare och Jordan Veretout fick chansen att bevisa vad han kunde i Carlos Sanchez ställe.

Redan innan matchen ljöd sången från läktarna och en stämning som nästan gick att ta på gjorde att man redan satt och fantiserade om nästa medlemsresa trots att det är flera månader dit. Ett par ale i soffan fick fungera som ett tillfälligt, och inte helt tillfredsställande, substitut. Darriga insatser av såväl Leandro Bacuna, Joleon Lescott och Ciaran Clark och en spelmässigt medioker match i övrigt gjorde att det till och med fanns en viss tillfredsställelse att det fortfarande var likaläge när tepåsarna lyftes ur kopparna. Det var faktiskt Birmingham som var närmast att spräcka målnollan.

Två byten i paus, olycklige Lescott och aningen trubbige Agbonlahor lämnade plats till Jack ”Samuel Östling” Grealish och Jordan Ayew, uppgraderade Villa till en mer dominerande version. Den i första halvlek felplacerade Clark tog plats bredvid ”Mighty Micah” i centralförsvaret och Ayew fick order att störa ordningen i andra änden av gräsmattan. Oavsett om det var Tim Sherwoods taktiska kunskaper, som han inte helt övertygande påstod på Skysports, eller om det var skador som påtvingade nämnda ändringar, så blev effekten ett betydligt mer frejdigt hemmalag.

Andra halvan av matchen såg Aston Villa mer och mer ta över matchen och Rudy Gestedes nickmål på Jordan Amavis underbara vänsterinlägg i den 62:a minuten var en logisk följd av matchbilden. Birmingham hade en chans att utjämna, som Brad Guzan räddade, och Villa hade ett flertal tillfällen att utöka ledningen genom Scott Sinclair och Jordan Ayew innan Robert Madley blåste för full tid och avancemanget var ett faktum.

Det som fick vågskålen att väga över till hemmalagets fördel var framförallt att Grealish och Ayew introducerades till den andra halvleken. Kreativitet och fart tillfördes och det blev ”åka av” på ett helt annat sätt. Förutom dessa båda gentlemän så måste Micah Richards, Jordan Amavi och Geddis egen V-tutt få ett omnämnande. Just den sistnämnde såg ut som en blivande stjärna och hur han ska kunna bli förbisedd på lördag övergår i varje fall mitt förstånd.

Sammanfattningsvis så är det vinsten över lokalkonkurrenten och avancemanget i cupen som glädjer mest, tillsammans med den fantastiska stämningen på Villa Park en tisdagskväll. Jag gissar att Mcuz, SingaLeo och Hönö-Peter får lita till läppläsning de närmaste dagarna…