Roma
2025-05-27 15:10
Bilanci per il 2024-2025
Inför avsparken av säsongen 2024-2025 stod vi med De Rossi vid rodret, men med minst sagt en medioker sommarmercato där Capitano Futuro inte alls fick sina önskade spelare av den nytillträdda sportchefen Ghisolfi. Efter de fyra inledande omgångarna fick så Danielle sparken och ersattes av Ivan Juric. Denne blev som alla vet endast lite längre på posten än sin föregångare. Och som alla också vet så klev Mister Claudio Ranieri in och gjöt olja på det stormiga romerska havet. Att vi lyckades få en
Arne Holmgren
Vi tar det från första början och den var på Sardinien mot Cagliari. I veckan innan premiären hade Paolo Dybala fått ett ekonomiskt megaerbjudande från Saudiarabien som fick hans hjärna att förlora fattningen. Utköpsklausulen var ju futtiga €12m, men lönen astronomiska €75m på tre år. Tyvärr blev det därmed fokus på allt annat än matchen i sann Roma-anda och det blev följaktligen en sömnig 0-0 match. Diskussionerna förlöpte in i kommande vecka om Dybalas eventuella transfer, men återigen fanns argentinaren med i truppen mot Empoli till och med från start och så skulle det förbli, Dybala stannade kvar i Roma och det kan diskuteras huruvida det är bra eller dåligt.
De Rossi hade önskat sig snabba spelare, företrädelsevis på kanterna, men det var inget han fick till sig i sin ambition att spela 4-3-3. Redan efter tre halvlekar och underläge i hemmapremiären gick De Rossi över till trebackslinje. Förlust blev det ändå och efter två raka kryss och med en poängsumma på 3 poäng på fyra matcher mot allt annat än starkt motstådd så var det tack och arrivederci för Danielle. Lina Souloukou fick bära hundhuvudet för det avskedet och när huliganer började kontakta henne och följa efter henne till sina barns förskola sa hon upp sig på stående fot. En ”ledig” Juric sprang från Turin till huvudstaden redan innan han blev tillfrågad och tog över visselpipan på nästkommande träning. Circus-Roma i vanlig underbar stil, man är ju luttrad. Personligen är jag lite svag för Juric, främst då vi haft sjukt svårt mot hans man-man-spel allá Gasperini, men var det rätt läge för honom när en säsong redan börjat och var det rätt för den ”bekväma” truppen som verkade vara mer polare med De Rossi än hans adepter. Hur som helst så blev det dock en rivstart som hette duga och då serieledande Udinese pulvriserades med 3-0 inför en hänförd publik. Det skulle dock inte hålla i sig särskilt länge då vi någon vecka senare blev besegrade av inte så mäktiga Elfsborg i Europa League för att sen bli totalt överkörda av Fiorentina med 5-1 och den ratade Edoardo Bove hade lekstuga. Nu kokade det verkligen hos gulröda tifosi i huvudstaden och värre skulle det bli och efter hemmaförlusten mot Bologna blev det även tack och goodbye för kroaten. Pensionären och ultra-romanistan Claudio Ranieri övertalades att ta över säsongen ut och som han gjorde det. Inledningsvis blev det dock förluster mot Napoli och Atalanta, men ett positivt kryss borta mot Tottenham i Europa League. Efter 16 omgångar av serien hade vi skrapat ihop futtiga 16 poäng och låg två (2) poäng från nerflyttning och 18 poäng efter dåvarande fyran Fiorentina. Primärt skulle Ranieri skapa stabilitet hos tifosi och guida laget ut ur det djupa bottenträsket vi hamnar i, vilket så skedde med 20 raka utan förlust i serien innan vi åkte dit uppe i Bergamo. Däremellan åkte vi ut ur Europa League i Spanien efter Mats Hummels två fadäser. Detta var ju tragiskt ur en aspekt, men kanske lyckat ur en annan. Vi slapp de där bortamatcherna mitt i veckorna som vi gjort så ofta de senaste säsongerna när vi samtidigt försökt kriga till oss CL-plats i ligan. Nu blev det i stället omvänt när vi mötte Lazio, Fiorentina och ett Milan som spelade cupmatcher i veckorna innan våra match mot dem. Att i slutändan ha klarat av en europaplats efter den inledande hösten med allt vad det innehöll är inget annat än ett mirakel. Lägg till att Dybala missat stora delar av säsongen på grund av skador och att kapten Pellegrini varit minst sagt svag och kanske felplacerad många gånger.
De Rossi’s största misstag, större än att han verkade vara mest polare med spelarna var hans spelsätt. Från att ha varit en krigande kämpe som visat grinat i överflöd under sin aktiva karriär som spelare till att mer bli en passningsorienterad/possessionfixerad tränare var helt fel väg att gå. Redan under våren då han tagit över efter Mourinho syntes svagheterna med det spelet även om man tog många segrar, dock med snäv marginal mot lag från den nedre halva av tabellen. Till De Rossi´s försvar ska sägas att han inte fick in de spelarkaraktärerna som han önskade och att kaoset kring Dybala i inledningen av säsongen störde hela truppen.
Juric´s sätt att spela på gynnade inte det materialet vi hade och när Dybala sattes på att jaga Bastoni djup ner till egen hörnflagga i kroatens man-man-spel visste man att det inte skulle finnas någon spelare som skulle offra ens en svettdroppe för honom, inte ens Gianluca Mancini.
Ranieri är en annan typ av tränare och faktiskt synnerligen oberäknelig vilka spelare som kommer att spela. Spelet i sig är inte spektakulärt, snarare förutsägbart defensivt, men inte lika defensivt som med Mourinho. Den största förändringen var dock att få in harmoni i truppen och hos tifosi’s.
Ghisolfi måste också utvärderas och med tanke på att han kom från en helt annan liga så kan det inte ha varit helt enkelt att värva in spelare som skulle leverera direkt, framför allt med en stram budget. Från Frankrike plockades Enzo Le Fee in och förväntningarna var faktiskt enorma på honom då Ghisolfi sett hans utveckling under flera säsonger. En mycket märklig värvning då han var den enda spelaren från Frankrike som värvades in, vilket borde varit en given startspelare för många år framöver. Ytterligare 15 spelare har värvats in under säsongen vilket är väldigt mycket och endast Manu Kone, Saelemaekers och Soulé kan få ett summativt positivt omdöme. Soulé främst då efter att Dybala blivit långtidsskadad. Dovbyk har visserligen gjort en hel del mål, men håller inte på långa vägar måttet i en av världens svåraste ligor för anfallare att briljera. Avsaknad av speed, bollmottagning, rörelse, högerfot och svag i luften har gjort att han egentligen inte saknats då han varit frånvarande. Med Shomudorov har vi haft ett mycket mer rörligt spel och ett hårdare defensivt försvarsarbete. Resten av de spelare vi plockat in har varit och blivit mellanmjölk och nödlösningarna Hermoso och Hummels inte ens minimjölk.
Omdöme för individuella spelare:
MVP: Mile Svilar
När Svilar kom till klubben som ungt målvaktslöfte från Benfica i samband med att vi värvade in Thiago Pinto som sportchef var det inte många som imponerades över den något överviktigt belgiern-serben, men vilken utveckling han haft sedan De Rossi släppte fram honom i EL förra säsongen. I stort sett alla större klubbar har haft ögonen på honom bland annat Bayern och Manchester C. Spelet med fötterna och i luften var bra redan förra säsongen, men nu har han utvecklat en mycket mer aggressiv stil där han skär av i stort sett alla vinklar när han rusar fram mot fria motståndare.
Nästan MVP:
Mancini, som efter Mourinho´s intåg helt plötsligt slutade att snitta ett gult kort per match, men ändå varit en skräck för motståndarnas anfallare. Bättre passningsspel och positionsspel denna säsongen än tidigare brutal i sin självuppoffring i båda boxarna.
Ndicka som spelat varenda minut av säsongens 38 ligamatcher har även han varit beredd att offra både framtänderna och sitt liv i varje duell.
Manu Koné har med sitt i huvudsak defensiva spel med kanske flest återerövringar av boll och säkerligen en av de mest foulade spelarna i hela Serie A klivit fram och blivit en av våra galjonsfigurer nu och för framtiden.
Med beröm godkända:
Christante har efterhand som säsongen runnit på blivit bättre och bättre, eller rättare sagt troligtvis blivit guidad av Ranieri till att endast utföra det han verkligen kan och absolut inget annat. Tidigare har jag alltid velat skicka honom under bussen, men nu får han gärna åka med där inne i stället.
Celik har också han växt under Ranieri och varit det givna valet till höger i tremannaförsvaret, men hans tid i Roma är kanske till ända nu?
Saelemaekers har med sin aviga spelstil dragit in en hel del poäng och med sitt lugna spel har han skapat en dimension som vi länge saknat.
Angelino har också nästan spelat varje match och måste anses ha haft en väldigt positiv säsong.
Soulé hade svårt att finna en plats i startelvan när redan defensivt svaga Dybala och Pellegrini fanns med. Under senare delen av säsongen har det dock börjat ske positiva förbättringar och har av Ranieri blivit utnämnd till en av Romas bärande spelare för säsonger framöver.
Paredes också väldigt nyttig och en plåga för alla motståndare. Påminner till vissa delar av Edgar Davids med att kunna starta ett bråk ensam i ett omklädningsrum.
Godkända:
Pellegrini har haft ännu en säsong där mycket inte klaffat. Ständiga småskador och hans svårplacerade spelstil har gjort att han allt som oftast hamnat på bänken. Svårt att motivera ett högre omdöme då han är kapten och en av de bäst betalda spelarna.
Dybala var visserligen i perioder en poängspelare, men avsaknaden av honom när han slutligen fick sin sista skada blev aldrig särskilt stor när andra klev fram. Det spelar ingen roll hur många tröjor han säljer och han inte ger oss minst 25 poäng i mål/assist statistiken.
Dovbyk har visserligen gjort en del mål, men det är väl också det enda han bidragit med. Svagheter i targetspelet, rörelsespelet, duellspelet, passningsspelet, huvudspelet och groundspeed har inte gjort att man saknat honom heller när han varit borta av olika anledningar. Det går inte att säga att Edin Dzeko bara gjorde åtta mål under sin första säsong i Serie A, det var en spelare i världsklass.
Shomurodov har gett oss ytterligare en dimension med sin ihärdiga och uppoffrande spelstil, men totalt sett är han ingenting annat än en rotationsspelare för ett lag med ambitioner att kvala in till Champions League.
Rensch kom in för en billig peng i vintras och har fått hyggligt med speltid, inte briljant, men solid, ingen Karsdorp.
Pisilli fick mest speltid under hösten och var väl godkänd där och då, men under Ranieri har spelminuterna blivit klart färre. Han är fortfarande valpig och skulle nog mest tjäna på en utlåning för att få regelbunden speltid.
Baldanzi är en av mina favoriter, men dels har han fått väldigt begränsad speltid, men det har samtidigt hänt allt för lite när han väl varit på planen.
El Shaarawy har även han fått se sin speltid bli reducerad till ett minimum. Han gör aldrig bort sig, men hans lön står inte i paritet med hans prestationer.
Gourna-Douath gjorde ett klumpigt och ruffigt intryck under sina första matcher, men spelade helt okej på slutet.
Underkända:
Le Fee kom in som enda spelare från den franska ligan och borde levererat på ett mycket bättre sätt. Småskadad mest hela tiden och avsaknad av integration i gruppen.
Zalewski gjorde massor av indianare och fokuserade i stort sett uteslutande på sitt kontrakt. Visserligen hade han en usel lön, men hans prestationer gav inte någon anledning att skriva något långtidskontrakt med kraftigt höjd lön.
Hummels som kom in sent, men var utsedd till CL:s bästa försvarare säsongen innan kom aldrig in i vare sig matchform eller spelform.
Hermoso med sin långa meritlista från Atletico de Madrid blev inget annat än en flopp och missnöjd begärde han en transfer.
Spelare som inte kan bedömas på grund av för lite speltid:
Saud
Sangare
Dahl
Ryan
Gollini
Nelsson
Salah-Edine
De Rossi hade önskat sig snabba spelare, företrädelsevis på kanterna, men det var inget han fick till sig i sin ambition att spela 4-3-3. Redan efter tre halvlekar och underläge i hemmapremiären gick De Rossi över till trebackslinje. Förlust blev det ändå och efter två raka kryss och med en poängsumma på 3 poäng på fyra matcher mot allt annat än starkt motstådd så var det tack och arrivederci för Danielle. Lina Souloukou fick bära hundhuvudet för det avskedet och när huliganer började kontakta henne och följa efter henne till sina barns förskola sa hon upp sig på stående fot. En ”ledig” Juric sprang från Turin till huvudstaden redan innan han blev tillfrågad och tog över visselpipan på nästkommande träning. Circus-Roma i vanlig underbar stil, man är ju luttrad. Personligen är jag lite svag för Juric, främst då vi haft sjukt svårt mot hans man-man-spel allá Gasperini, men var det rätt läge för honom när en säsong redan börjat och var det rätt för den ”bekväma” truppen som verkade vara mer polare med De Rossi än hans adepter. Hur som helst så blev det dock en rivstart som hette duga och då serieledande Udinese pulvriserades med 3-0 inför en hänförd publik. Det skulle dock inte hålla i sig särskilt länge då vi någon vecka senare blev besegrade av inte så mäktiga Elfsborg i Europa League för att sen bli totalt överkörda av Fiorentina med 5-1 och den ratade Edoardo Bove hade lekstuga. Nu kokade det verkligen hos gulröda tifosi i huvudstaden och värre skulle det bli och efter hemmaförlusten mot Bologna blev det även tack och goodbye för kroaten. Pensionären och ultra-romanistan Claudio Ranieri övertalades att ta över säsongen ut och som han gjorde det. Inledningsvis blev det dock förluster mot Napoli och Atalanta, men ett positivt kryss borta mot Tottenham i Europa League. Efter 16 omgångar av serien hade vi skrapat ihop futtiga 16 poäng och låg två (2) poäng från nerflyttning och 18 poäng efter dåvarande fyran Fiorentina. Primärt skulle Ranieri skapa stabilitet hos tifosi och guida laget ut ur det djupa bottenträsket vi hamnar i, vilket så skedde med 20 raka utan förlust i serien innan vi åkte dit uppe i Bergamo. Däremellan åkte vi ut ur Europa League i Spanien efter Mats Hummels två fadäser. Detta var ju tragiskt ur en aspekt, men kanske lyckat ur en annan. Vi slapp de där bortamatcherna mitt i veckorna som vi gjort så ofta de senaste säsongerna när vi samtidigt försökt kriga till oss CL-plats i ligan. Nu blev det i stället omvänt när vi mötte Lazio, Fiorentina och ett Milan som spelade cupmatcher i veckorna innan våra match mot dem. Att i slutändan ha klarat av en europaplats efter den inledande hösten med allt vad det innehöll är inget annat än ett mirakel. Lägg till att Dybala missat stora delar av säsongen på grund av skador och att kapten Pellegrini varit minst sagt svag och kanske felplacerad många gånger.
De Rossi’s största misstag, större än att han verkade vara mest polare med spelarna var hans spelsätt. Från att ha varit en krigande kämpe som visat grinat i överflöd under sin aktiva karriär som spelare till att mer bli en passningsorienterad/possessionfixerad tränare var helt fel väg att gå. Redan under våren då han tagit över efter Mourinho syntes svagheterna med det spelet även om man tog många segrar, dock med snäv marginal mot lag från den nedre halva av tabellen. Till De Rossi´s försvar ska sägas att han inte fick in de spelarkaraktärerna som han önskade och att kaoset kring Dybala i inledningen av säsongen störde hela truppen.
Juric´s sätt att spela på gynnade inte det materialet vi hade och när Dybala sattes på att jaga Bastoni djup ner till egen hörnflagga i kroatens man-man-spel visste man att det inte skulle finnas någon spelare som skulle offra ens en svettdroppe för honom, inte ens Gianluca Mancini.
Ranieri är en annan typ av tränare och faktiskt synnerligen oberäknelig vilka spelare som kommer att spela. Spelet i sig är inte spektakulärt, snarare förutsägbart defensivt, men inte lika defensivt som med Mourinho. Den största förändringen var dock att få in harmoni i truppen och hos tifosi’s.
Ghisolfi måste också utvärderas och med tanke på att han kom från en helt annan liga så kan det inte ha varit helt enkelt att värva in spelare som skulle leverera direkt, framför allt med en stram budget. Från Frankrike plockades Enzo Le Fee in och förväntningarna var faktiskt enorma på honom då Ghisolfi sett hans utveckling under flera säsonger. En mycket märklig värvning då han var den enda spelaren från Frankrike som värvades in, vilket borde varit en given startspelare för många år framöver. Ytterligare 15 spelare har värvats in under säsongen vilket är väldigt mycket och endast Manu Kone, Saelemaekers och Soulé kan få ett summativt positivt omdöme. Soulé främst då efter att Dybala blivit långtidsskadad. Dovbyk har visserligen gjort en hel del mål, men håller inte på långa vägar måttet i en av världens svåraste ligor för anfallare att briljera. Avsaknad av speed, bollmottagning, rörelse, högerfot och svag i luften har gjort att han egentligen inte saknats då han varit frånvarande. Med Shomudorov har vi haft ett mycket mer rörligt spel och ett hårdare defensivt försvarsarbete. Resten av de spelare vi plockat in har varit och blivit mellanmjölk och nödlösningarna Hermoso och Hummels inte ens minimjölk.
Omdöme för individuella spelare:
MVP: Mile Svilar
När Svilar kom till klubben som ungt målvaktslöfte från Benfica i samband med att vi värvade in Thiago Pinto som sportchef var det inte många som imponerades över den något överviktigt belgiern-serben, men vilken utveckling han haft sedan De Rossi släppte fram honom i EL förra säsongen. I stort sett alla större klubbar har haft ögonen på honom bland annat Bayern och Manchester C. Spelet med fötterna och i luften var bra redan förra säsongen, men nu har han utvecklat en mycket mer aggressiv stil där han skär av i stort sett alla vinklar när han rusar fram mot fria motståndare.
Nästan MVP:
Mancini, som efter Mourinho´s intåg helt plötsligt slutade att snitta ett gult kort per match, men ändå varit en skräck för motståndarnas anfallare. Bättre passningsspel och positionsspel denna säsongen än tidigare brutal i sin självuppoffring i båda boxarna.
Ndicka som spelat varenda minut av säsongens 38 ligamatcher har även han varit beredd att offra både framtänderna och sitt liv i varje duell.
Manu Koné har med sitt i huvudsak defensiva spel med kanske flest återerövringar av boll och säkerligen en av de mest foulade spelarna i hela Serie A klivit fram och blivit en av våra galjonsfigurer nu och för framtiden.
Med beröm godkända:
Christante har efterhand som säsongen runnit på blivit bättre och bättre, eller rättare sagt troligtvis blivit guidad av Ranieri till att endast utföra det han verkligen kan och absolut inget annat. Tidigare har jag alltid velat skicka honom under bussen, men nu får han gärna åka med där inne i stället.
Celik har också han växt under Ranieri och varit det givna valet till höger i tremannaförsvaret, men hans tid i Roma är kanske till ända nu?
Saelemaekers har med sin aviga spelstil dragit in en hel del poäng och med sitt lugna spel har han skapat en dimension som vi länge saknat.
Angelino har också nästan spelat varje match och måste anses ha haft en väldigt positiv säsong.
Soulé hade svårt att finna en plats i startelvan när redan defensivt svaga Dybala och Pellegrini fanns med. Under senare delen av säsongen har det dock börjat ske positiva förbättringar och har av Ranieri blivit utnämnd till en av Romas bärande spelare för säsonger framöver.
Paredes också väldigt nyttig och en plåga för alla motståndare. Påminner till vissa delar av Edgar Davids med att kunna starta ett bråk ensam i ett omklädningsrum.
Godkända:
Pellegrini har haft ännu en säsong där mycket inte klaffat. Ständiga småskador och hans svårplacerade spelstil har gjort att han allt som oftast hamnat på bänken. Svårt att motivera ett högre omdöme då han är kapten och en av de bäst betalda spelarna.
Dybala var visserligen i perioder en poängspelare, men avsaknaden av honom när han slutligen fick sin sista skada blev aldrig särskilt stor när andra klev fram. Det spelar ingen roll hur många tröjor han säljer och han inte ger oss minst 25 poäng i mål/assist statistiken.
Dovbyk har visserligen gjort en del mål, men det är väl också det enda han bidragit med. Svagheter i targetspelet, rörelsespelet, duellspelet, passningsspelet, huvudspelet och groundspeed har inte gjort att man saknat honom heller när han varit borta av olika anledningar. Det går inte att säga att Edin Dzeko bara gjorde åtta mål under sin första säsong i Serie A, det var en spelare i världsklass.
Shomurodov har gett oss ytterligare en dimension med sin ihärdiga och uppoffrande spelstil, men totalt sett är han ingenting annat än en rotationsspelare för ett lag med ambitioner att kvala in till Champions League.
Rensch kom in för en billig peng i vintras och har fått hyggligt med speltid, inte briljant, men solid, ingen Karsdorp.
Pisilli fick mest speltid under hösten och var väl godkänd där och då, men under Ranieri har spelminuterna blivit klart färre. Han är fortfarande valpig och skulle nog mest tjäna på en utlåning för att få regelbunden speltid.
Baldanzi är en av mina favoriter, men dels har han fått väldigt begränsad speltid, men det har samtidigt hänt allt för lite när han väl varit på planen.
El Shaarawy har även han fått se sin speltid bli reducerad till ett minimum. Han gör aldrig bort sig, men hans lön står inte i paritet med hans prestationer.
Gourna-Douath gjorde ett klumpigt och ruffigt intryck under sina första matcher, men spelade helt okej på slutet.
Underkända:
Le Fee kom in som enda spelare från den franska ligan och borde levererat på ett mycket bättre sätt. Småskadad mest hela tiden och avsaknad av integration i gruppen.
Zalewski gjorde massor av indianare och fokuserade i stort sett uteslutande på sitt kontrakt. Visserligen hade han en usel lön, men hans prestationer gav inte någon anledning att skriva något långtidskontrakt med kraftigt höjd lön.
Hummels som kom in sent, men var utsedd till CL:s bästa försvarare säsongen innan kom aldrig in i vare sig matchform eller spelform.
Hermoso med sin långa meritlista från Atletico de Madrid blev inget annat än en flopp och missnöjd begärde han en transfer.
Spelare som inte kan bedömas på grund av för lite speltid:
Saud
Sangare
Dahl
Ryan
Gollini
Nelsson
Salah-Edine
