Jag vet inte om ni minns hur många lag som plötsligt spelade 3-4-3.
Vi hade vunnit ligan med den formationen, under Antonio Conte, och nästa säsongs Champions League kryllade av dem.
Det var i alla fall så det kändes. Jag vill hävda att så många lag i dag — som fortfarande spelar tre-back – inte hade gjort det om inte för Conte (Visst, supergeniet Pep Guardiola hade väl insett det förr eller senare, men i det här fallet just senare).
Jag fascineras också av den mentala vändningen vi genomgick under den säsongen. För saker och ting hade så lätt kunnat gå mycket värre. Säsongen innan hade varit usel, och vi ska inte glömma att vi inledde svagt 16/17, med en 4-4-1-1-uppställning. 5, 6 matcher in var tillvaron inte särskilt rolig, vi hade blivit krossade av Arsenal och förlorat mot Liverpool. Och Conte gjorde en helomvändning.
Jag minns inte var som föranledde att han plötsligt ställde ut Azpilicueta, Gary Cahill och David Luiz i en treback, men jag minns min reaktion.
»…« (Tolkning: stum förvåning).
Och plötsligt hade vi vunnit tretton matcher på raken.
De matcherna utgör fortfarande en av mina bästa Chelseaperioder någonsin, för vi var inte bara bra – vi var bra efter att ha varit dåliga så länge. Ingen förväntade det sig av oss, och ändå hände det.
Det är imponerande att vinna ligan sin första säsong – det är än mer imponerande att göra det samtidigt som du revolutionerar ligan med ett nytt spelsystem. Med ett lag som året innan slutade 10.
Contes nästföljande säsong var givetvis tråkigare, och svaga värvningar och en allt mer surnande figur på sidlinjen gjorde förhållandet klubb och tränare emellan, med tiden, ohållbart. Men Contes avtryck sitter kvar, tre-backen lever än i England – och ni där ute som hejar på andra klubbar, klubbar som med tiden har börjat använda sig av formationen – ni vet vem ni ska tacka.
