Att vara mot repen och sen känna att dom sviktar och att benen under sig själv är som gummi…. Där är Villa nu. Enligt all logik så är det bye bye Premier League och det går inte att komma med Mossiga bortförklaringar för tur och otur jämnar ut sig över en hel säsong. Dock kan vi väl säga att vi har fått med oss starten på 2020 hela den långa vägen fram till sommarens förlängda säsong.  Starten säger den glömske personen… Vad hände då?
Jo, knappt hade Persbrandt hunnit läsa nyårsdikten så försvann Heaton och Wesley för resten av säsongen. Visst har varken Nyland eller Reina gjort bort sig totalt, men det klart att det ska vara skillnad. Framåt så har vi blivit mer impotenta framåt än … ja jag vet inte vad?? När Wesley inte finns längre att tillgå så blir vi inte superheta.
Vi var väl knappast något sprudlande anfallslag innan, men tyvärr tyvärr har inte Samatta, Davis, Sitting Bull eller Baston (hmmm) gjort några avtryck. McGinn blev skadad och Luiz och Grealish kunde inte själva hålla upp det både bakåt och framåt.
 
Så nu då? Bara att ge upp? Självklart ska vi göra det för vinnare ger upp, eller hur är det nu?

Gav upp gjorde även USA:s hockeylag i OS-turneringen 1980.  (mer uträknade än Villa), eller?

Steven Bradbury gavs mindre chanser att gå vidare från kvartsfinalen än vad Villas chanser till nytt kontrakt är. Gav han upp?

Sovjets basketherrar i OS 1972. Gav dom upp med 2 – 3 sekunder kvar?

Vad tyckte Rulan Gardner om att möta Alexander Karelin i finalen i Sydney? Tänkte han att det är lika bra att jag inte brottar finalen och tar silvret i handen?
 
Är det lika bra att Villa ger upp? Eller ska vi mot alla odds försöka ge detta någon chans till? Crystal Palace har i alla fall INGENTING att spela för och nu är det den mentala krampen som än en gång ska övervinnas.
Något säger mig att den övervinns idag och ”hoppet” lever en stund till.
 
Villa vinner med 2-1 och Luiz avgör