På pappret är det fortfarande svårt att få ihop. Färöarna är ett självstyrande ö-rike mitt ute i Nordatlanten, med ungefär 53–55 000 invånare, alltså färre än många svenska kommuner. Ändå sitter vi nu och pratar om ett landslag som tagit fler poäng än någonsin i ett VM-kval, slagit en etablerad nation som Tjeckien, kört över Montenegro och under en period var med i diskussionen om en playoff-plats till VM 2026.
För att förstå varför Färöarna har hamnat där de är i dag måste man titta både på kartan, kulturen, klubbfotbollen, förbundet, infrastrukturen – och till sist på vad som faktiskt händer nere på planen.
Det här är inte en saga. Det är ett bygge. Och frågan är hur långt det kan bära.
OBS: Faktarutan i bilden innehåller fel siffror. Det ska stå att Färöarna har 20 klubbar i det nationella ligasystemet och cirka 50 klubbar totalt i hela fotbollspyramiden – inte 18 respektive 40 som det står i grafiken .
Ett land där fotbollen är större än siffrorna
Färöarna består av 18 öar, där vägar, tunnlar och färjor knyter ihop små samhällen som ofta ligger inklämda mellan berg och hav. Vädret är allt annat än vänligt: vind, regn, dimma och snabba väderomslag är mer regel än undantag. Det är inte den första platsen man tänker på när man hör ordet ”fotbollsland”.
Ändå är fotbollen den klart största sporten. Enligt siffror från FIFA och det färöiska fotbollsförbundet, Fótbóltssamband Føroya (FSF), finns det runt 5 700 registrerade spelare, och totalt över 9 000 personer som på något sätt är knutna till fotbollen – spelare, ledare, domare, funktionärer. I praktiken betyder det att ungefär tio procent av befolkningen spelar fotboll i någon organiserad form. Det är skyhögt jämfört med större länder.
Det är inte bara många som spelar, det är många som tittar också. Publiksiffrorna i den högsta ligan, Betri deildin, ligger ofta mellan 300 och 1 000 åskådare per match. Det låter inte mycket, men om man räknar som andel av hela befolkningen blir det plötsligt en av de mest “täta” ligorna i Europa. När Färöarna slog Malta med 2–1 i VM-kvalet 1998 satt 6 642 personer på läktaren – nästan var sjunde invånare var där.
Det säger något viktigt: fotboll på Färöarna är inte en nisch. Den är mainstream.
Från sandplaner till konstgräs – beslutet som förändrade allt
För att förstå dagens nivå måste man backa bandet. Den moderna fotbollshistorien på öarna börjar egentligen redan 1890-talet, när Tvøroyrar Bóltfelag bildades 1892 – ofta nämnd som landets äldsta klubb. På den tiden var organiserat seriespel långt borta. Färöiska lag spelade vänskapsmatcher mot varandra och mot besättningar på brittiska fartyg som låg inne i hamn.
Den nationella ligan, Meistaradeildin, drog i gång 1942, den nationella cupen 1955. Men länge var planen enkel: grus, sand eller ojämnt naturgräs. Klimatet gjorde det svårt att få ordning på gräsytor. Regn och vind åt upp planerna lika snabbt som de byggdes.
Ett avgörande steg kommer 1979 när Fótbóltssamband Føroya (FSF) bildas och tar över fotbollen från den tidigare idrottsorganisationen. Under 1980-talet tas det stora beslutet: konstgräs. 1986 läggs de första moderna artificiella planerna.
På en del håll i världen har konstgräs varit kontroversiellt. På Färöarna blev det livlina. I dag spelas nästan all ligafotboll på konstgräs, och planerna används året runt av barn, ungdomar och seniorer. Naturgräs reserveras till landslagsarenor som Tórsvøllur och Svangaskarð.
FSF själv lyfter i sin strategi att målet är ”Football for everyone – all year – the whole life”. Konstgräset är inte en detalj – det är förutsättningen. Utan det hade man inte kunnat spela fotboll utomhus på seriös nivå under så stor del av året. Det är svårt att tänka sig den här landslagsresan utan den simpla men avgörande tekniska lösningen.
Ett ligasystem som inte borde få plats – men gör det
Tittar man på hur ligafotbollen ser ut i dag är den överraskande omfattande för ett land med färre invånare än tex Umeå. På herrsidan finns fyra divisioner: Betri deildin (högsta ligan) plus tre nivåer till. På damsidan finns två divisioner med totalt runt 14 lag.
Historiskt är HB Tórshavn den mest framgångsrika klubben med flest ligatitlar, men de senaste åren har KÍ Klaksvík tagit över rampljuset.
När KÍ Klaksvík sommaren 2023 slog ut både Ferencváros och BK Häcken i Champions League-kvalet och tog sig vidare till gruppspel i Uefa Conference League var det ett tydligt tecken på att nivån höjts – inte bara i landslaget, utan i hela ekosystemet.
Det svenska perspektivet blir tydligt här. Att ett lag från en stad med omkring 5 000 invånare slår ut de dåvarande svenska mästarna i ett Champions League-kval är mer än en skräll – det är ett kvitto på att den färöiska klubbarbetet fungerar. Den segern gjorde KÍ till första färöiska klubb att säkra plats i ett europagruppspel Och att de sedan går ut och vinner med 3–0 mot Olimpija Ljubljana i gruppspelet är ytterligare en bekräftelse.
På hemmaplan i serien är arenorna ofta enkla. Gundadalur i Tórshavn, HB:s och B36:s hemmaplan, byggdes redan 1911, har i dag konstgräs och plats för runt 5 000 åskådare. På många håll finns över huvud taget inga läktartak; publiken står i vind och regn. Matcherna blir lika mycket sociala händelser som idrott. Det gör fotbollen till något mer än ett elitprojekt – den är en del av samhällslivet.
Landslaget – från slagpåse till problem för större nationer
På internationell nivå är Färöarna sena in. Förbundet går med i FIFA 1988 och UEFA 1990. Den första stora internationella markeringen kommer direkt: 1–0-segern mot Österrike i EM-kvalet 1990, på neutral plan i Landskrona.
Sedan dess har det varit en långsam resa. Resultaten i 1990- och 2000-talens kval är väntade – förluster mot stora nationer, enstaka kryss och en och annan seger mot lag i samma storleksklass. Men kurvan pekar svagt uppåt. Två vinster mot Grekland i EM-kvalet 2016 blir nästa stora rubrik.
2017 kommer en mer abstrakt bekräftelse. En analys som jämför FIFA-ranking med befolkningsstorlek lyfter fram Färöarna som ett av världens mer överpresterande landslag, mätt i rankingpoäng per capita. Med så få invånare, men relativt stabila resultat, sticker de ut i statistiken.
Ändå är det först de senaste åren som det börjar kännas som att de på allvar rör sig upp en nivå. I Nations League 2020 vinner de sin grupp i League D utan förlust, går upp till League C och tar 12 poäng – då den bästa poängskörden någonsin i en kval-liknande turnering för dem.
VM-kvalet till 2026 blev nästa stora steg.
Eyðun Klakstein – förbundskaptenen som låter fotbollen spegla landet
När Eyðun Klakstein tar över landslaget 2025 är det första gången på länge som herrlandslaget leds av en färöisk tränare. Han är inte bara fotbollstränare – han har bakgrund som journalist, har skrivit kriminalromaner, har tränat KÍ Klaksvík och är djupt rotad i den lokala fotbollskulturen.
Klakstein beskriver ofta laget i termer som låter mer som samhällsanalys än som klassisk fotbollscoach-snack. Han pratar om ett folk som alltid kämpat mot naturen, mot isolationen, mot omständigheterna – och kopplar det direkt till hur laget spelar.
När han får frågan på senaste presskonferensen om vad framgången beror på säger han att det inte finns en enda förklaring. Det handlar om många saker: att 17 klubbar spritt över öarna numera har bra konstgräsplaner, att klubbarna blivit mer professionella med heltidsanställda tränare, att fysiken förbättrats, att man jobbat med teknik och taktik i ungdomsåren, och att fler spelare får erfarenhet från proffsspel i andra länder.
Han återkommer ändå alltid till samma kärna: taktisk organisation, fysik, kamp och enhet. Allt annat – speluppbyggnad, chanser, kreativitet – kommer efter det.
VM-kvalet 2026 – när Färöarna kliver in i rampljuset
Gruppen på pappret är tuff: Kroatien, Tjeckien, Montenegro, Gibraltar, Färöarna. Kroatien, med sina två raka VM-semifinaler, har en trupp sprängfylld av världsstjärnor. Tjeckien är en etablerad EM-nation. Montenegro är fysiskt starka, Gibraltar det enda laget som på förhand ligger bakom Färöarna i hierarkin.
Men kvalet följde inte manuset.
Färöarna startar kval kampanjen med två förluster men studsar tillbaka med en seger mot Gibraltar, följer upp med att köra över Montenegro med 4–0 hemma och klev sedan in i sin hittills största match i modern tid: Tjeckien på ett fullsatt Tórsvøllur.
Tjeckien har mer boll, fler avslut, fler hörnor. Men de får inte hål. Färöarnas låga block gör sitt jobb. Det är kompakt, organiserat, disciplinerat. Tjeckien får ta avslut från sämre vinklar, ofta utifrån, och statistiken visar bara ett enda skott på mål.
Färöarna däremot tar vara på sina chanser. Segermålet kommer sent, genom inhopparen Martin Agnarsson, bara någon minut efter att han bytts in. Arenan exploderar, Tjeckien tappar kontrollen över sin kvalkampanj – och bara dagar senare får förbundskaptenen Ivan Hašek sparken.
Plötsligt har Färöarna 12 poäng, tre raka segrar och fortfarande en matematisk chans att knipa playoff-platsen bakom Kroatien.
De når dock inte hela vägen. Kroatien säkrar gruppsegern hemma, Tjeckien snubblar förmodligen inte mot Gibraltar, och Färöarna slutar trea. Men när man tittar på raden – fyra segrar, fyra förluster, målskillnad 11–9 – är det ändå deras bästa kval någonsin, med marginal.
Så spelar Färöarna – en modell byggd på realism
För att förstå varför det här funkar måste man titta noga på taktiken. Det här är inte ett lag som springer runt utan plan och “krigar”. Tvärtom.
Försvar: låg risk, smal yta, tydlig struktur
Mot större nationer utgår Färöarna nästan alltid från en låg till mellanlåg försvarslinje. De vanligaste formationerna är 5–4–1 och 4–4–1–1, ibland med små variationer.
Backlinjen står smal. Mittfältet ligger tätt framför. Ytterspelarna jobbar hårt hemåt och hjälper till att dubbla på kanterna när motståndaren försöker ta sig runt. Färöarna prioriterar att stänga mitten. Motståndaren får gärna spela runt – men inte igenom.
Presspelet sätts sällan särskilt högt. Mot lag som Tjeckien eller Kroatien såg man tydligt hur Färöarna gärna faller ned till ungefär mittlinjen innan de går i press. På så vis slipper de stora ytor bakom backlinjen, något små lag ofta straffas hårt på.
I Nations League 2020 byggde de hela sin gruppseger i League D på den här principen: insläppta mål hålls nere, laget lever på små marginaler framåt, men släpper sällan iväg matcher. Under Klakstein har det här bara hårdnat. Statistiken – nio insläppta på tio tävlingsmatcher över en period – bekräftar intrycket.
Fysiskt är de svårslagna. Laget är starkt i luften, särskilt i egen box. Inlägg nickas undan, andra bollar täcks upp, och de tappar sällan markering på fasta situationer mot sig.
Anfall: kontringar, fasta situationer och lagom mycket risktagande
Anfallsspelet är anpassat efter resurserna. De vet att de inte kan hålla i bollen i 60–70 procent av tiden mot Kroatien eller Tjeckien, så de försöker göra det mesta av det de får.
Kontringsspelet är centralt. När Färöarna vinner boll söker de ofta en lite längre, rak passning mot en central forward som kan hålla i bollen, medan mittfältare och yttrar fyller på i hög fart. Det handlar inte om chansbollar, utan om ganska tydliga mönster: vinna duell, hitta första pass, sedan snabbt in bakom motståndarnas mittfält.
Fasta situationer är ett annat vapen. Analys siffror om hur farliga Färöarna är på hörnor, frisparkar och långa inkast sticker verkligen ut . De har längd, de har tajming och de har träning i att slå bollar i vind där riktning och bollbana inte alltid beter sig som på ett skyddat stadion.
Samtidigt har Klakstein varit tydlig med att laget inte får fastna i att enbart leva på omställningar. I intervjuer säger han att man medvetet arbetat både med kontringsspelet och med etablerat anfall – alltså spelet när man själva har bollen under längre perioder.
Det syntes mot Montenegro. Där var det Färöarna som fick föra mer, de vågade stå högre, vågade pressa, vågade spela upp bakifrån – och fick maximal utdelning med 4–0.
Små marginaler, men konsekvent plan
Tittar man på kvalet som helhet är mönstret tydligt: Färöarna förlorar inte sällan, de tar inte poäng i varje match, men matcherna är sällan öppna kaos. De håller sig inom ett mål upp eller ned mot de flesta motståndare.
Segern mot Tjeckien visar hur små marginalerna kan vara – men också hur mycket som ligger bakom. Tjeckien har mer boll, fler avslut, men Färöarna har en tydlig plan när de väl får sina lägen. De vågar gå för det även sent, de vågar flytta upp fler spelare och de har inbytta spelare som vet exakt vad de förväntas göra.
Det är lätt att prata om “mirakel”. Men när man skalar bort dramatiken är det mest av allt logik: ett lag som inte tar onödiga risker, som är välorganiserat utan boll och som vet hur de ska hota när de får chansen.
Ett landslag byggt på halvt proffs, halvt heltidsproffs
Kanske är det mest fascinerande med Färöarna att de nått den här nivån utan att ha en trupp full av heltidsproffs. Enligt Klakstein är ungefär hälften av spelarna i dagens landslag heltidsproffs, medan resten är semiprofessionella med vanliga jobb vid sidan av.
Det mest spridda exemplet är mittbacken Odmar Færø. Efter insatsen mot Tjeckien – där han av både utländsk media och förbundsledning lyftes som en av planens bästa – var han tillbaka på kontoret dagen efter på sitt jobb i ett möbelföretag.
På andra håll hittar vi spelare som Hanus Sørensen, wingbacken som gjort tre mål i kvalet och är lagets bäste målskytt i gruppen. Vi ser spelare som Martin Agnarsson , med viktiga mål och assist, som tjänar sin fotbollslön i Danmark eller andra nordiska länder
Det ger en speciell dynamik. På en samling står ibland en proffsback som mött europeiska toppklubbar bredvid en mittfältare som jobbat heltid i butik eller på kontor fram till torsdag samma vecka. Men på planen är det ingen som ser skillnaden. Då är det strukturen, inte yrkestiteln i civilregistret, som avgör.
Håller modellen över tid?
Den naturliga frågan efter ett sådant här kval är: är det här hållbart? Är det här början på något – eller toppen av en kurva?
Tittar man på det som hänt de senaste 10–15 åren pekar mycket på att det inte är en engångseffekt. Investeringarna i konstgräs och hallar har redan förändrat ungdomsfotbollen. Fler spelare får utbildning av tränare som gått igenom moderna kurser via FSF och UEFA.
Arbetet med ungdomar och det som i praktiken fungerar som “akademier” är i första hand klubb- och distriktsbaserat. De lokala klubbarna driver barn- och ungdomslag i många åldersgrupper, medan FSF ansvarar för tävlingsstrukturen, tränarutbildning och ungdomslandslag. I sin strategi betonar FSF att klubbarna är hjärtat i verksamheten och att man måste stötta både deras organisation och alla volontärer som gör arbetet möjligt.
En viktig del av utvecklingen har varit att bygga upp goda träningsmiljöer året runt. Med stöd från UEFA:s HatTrick-program och andra satsningar har man förbättrat planer, byggt ut faciliteter och satt upp belysning, så att barn och ungdomar kan träna även under mörka och tuffa väderförhållanden.
Sammantaget bygger Färöarnas modell på tre saker: väldigt hög bredd , stark roll för de lokala klubbarna och en tydlig, långsiktig förbundsstrategi. Det gör att man både kan få fram elitspelare och samtidigt använda fotbollen som ett sätt att skapa gemenskap och folkhälsa i ett litet samhälle – och ambitionen är tydlig: man vill fortsätta växa i antal spelare år för år.
Visionen är att så många som möjligt ska spela, så länge som möjligt, i så bra miljö som möjligt. Under en snar framtida period vill man öka antalet spelare, tränare och ledare med ungefär 20 % , och på sikt nå omkring 7 500 aktiva spelare , vilket skulle motsvara cirka 15 % av befolkningen.
Kvinnofotbollen växer också snabbt. Mellan 2021 och slutet av 2022 ökade antalet registrerade kvinnliga spelare från cirka 1 600 till omkring 2 000, enligt UEFA. Det betyder fler fotbollsspelare totalt, fler som ser landslaget som en naturlig del av sin vardag, fler som dras in i kulturen.
På klubbnivå går KÍ Klaksvík europeiska resa att läsa som en sorts förlängning av landslagets. Att de klarar sig allt bättre i kval till Champions League och Conference League, att de slår ut svenska och ungerska mästare, betyder fler pengar in till klubben, fler matcher på hög nivå, fler unga som ser en väg framåt.
Samtidigt finns det uppenbara begränsningar. Spelarbasen är liten. Varje skada, varje generationsskifte, varje missad satsning kan kännas hårdare än i länder med hundratusentals licensierade spelare. Ekonomin är inte obegränsad. En dåligt genomförd satsning kan kosta mer här än någon annanstans.
Men det är också det som gör Färöarna till en så intressant fotbollsmiljö att studera. De är tvungna att vara noggranna. De är tvungna att vara realistiska. De är tvungna att arbeta med det de har.
Varför det här spelar roll – också utanför Färöarna
För en svensk läsare kan det kännas långt bort. En liten ögrupp, långt ute i havet, med ett landslag som då och då plockar stora skalper. Men den färöiska modellen säger något om modern fotboll som är värt att stanna vid.
Den visar att:
/ det går att bygga en konkurrenskraftig fotbollsmiljö även i ett extremt litet land, om infrastrukturen är rätt,
/ konstgräs inte bara är en nödlösning utan kan vara en genomtänkt långsiktig investering,
/ ett förbund med begränsade pengar, men en tydlig strategi, faktiskt kan förändra ett lands fotbollskultur på några decennier,
/ taktik, organisation och kultur kan väga upp ett underläge i talangbas och ekonomi.
För Färöarna själva är årets kval redan ett bevis. De gick in i en grupp där de förväntades sluta näst sist – och kommer ut med fyra segrar, två tunga skalper, sin bästa kvalrad någonsin och ett landslag som för första gången på allvar visat att de inte bara kan skrälla, utan prestera på en jämn nivå.
De nådde inte hela vägen till VM den här gången, men mycket talar för att ett mästerskap bara är en tidsfråga – kanske redan EM 2028. Med tre år på sig kan Färöarna fortsätta utveckla spelare och göra hela miljön runt landslaget ännu mer professionell.
För oss andra är det framför allt en påminnelse om att fotbollskartan inte är färdigritad. Det finns fler små länder som kan börja lysa – om någon bara vågar göra jobbet.
