KRIS I ÖSTER: Martin Foyston har en plan men varför når den inte fram?

Alla lag kan förlora matcher, det hör till. Men det som händer med Öster just nu handlar om mer än bara resultat. Spelet känns tomt, anfallet utan idéer, och när laget närmar sig motståndarnas planhalva händer nästan aldrig något. Allt går långsamt, allt känns försiktigt. Man skapar inte längre – man säkrar.

Många pratar om att det sitter i huvudet. Att spelarna tappat självförtroendet och spelar för att inte förlora istället för att våga gå för vinst. Samtidigt börjar det knaka på andra håll. Laguttagningar ifrågasätts. Byten som inte gör någon skillnad.

Spelare som inte används, fast det behövs nya idéer. Det är som att lösningen kanske finns – men ingen vet längre hur man kommer dit.

Det är inte längre bara en fråga om när nästa seger kommer. Det handlar om ifall laget, tränaren och alla runtomkring fortfarande tror på det här.

Vi var där. Vi såg det med egna ögon. Och den här texten är ett försök att berätta om det som inte syns i höjdpunkterna eller på resultattavlan.



Vill du se hur vår dag såg ut i Växjö ?
Kolla på vår video
KLICKA HÄR >>>TikTok  >>>Instagram  >>> X 
Följ oss – fler granskningar och reportage är på väg.



Matchen, det vi såg på plats i Växjö

Det var något i luften redan under uppvärmningen. Foyston stod vid sidlinjen, men inte länge. Några kliv ut, blick över laget – sen tillbaka. Han såg fokuserad ut, men inte närvarande. Som om han bar på något som inte riktigt släppte taget.

Startelvan var spikad. Kouakou från start. Rodic petad igen. Ett val som fortfarande väcker reaktioner, men ingen förklaring syns till varför.

Elfsborg kom med tryck och en klack som hördes långt innan avspark. Öster svarade med samma energi från hemmastå, men det var något stelt över det. Som om man försökte övertyga sig själva. Både på plan och läktare.



Öster ställde upp med tydlig fyrbackslinje och två centrala mittfältare. Man höll bollen bra i början, vågade rulla, tog sig framåt redan i minut två – men ett enkelt passningsfel gjorde att Foyston flög upp från bänken, viftade och ropade.

Han var inte nöjd med tajmingen i försvarsspelet heller. Redan i fjärde minuten kom första taktiska instruktionen till Tamminen, om hur han skulle hantera sin kant.

Tempot var bra. Publiken var med. Hörna i minut fem för Öster – tryck i arenan. Foyston manade på. Vid varje elfsborgsinspark var han där, skrek på hur högt Seger skulle kliva.

Mycket gick via högerkanten där Gyamfi – som idag startade som ytterback – var pigg, intensiv och rak. Han var en av få som verkligen satte tonen första tio.



Men så kom första irritationen. En kontring för Elfsborg stoppades – gult kort på Adolfsson. Foyston frustrerad. Elfsborg fick sin första hörna i minut 13 och det blev snabbt tre i rad.

Domsluten väckte reaktioner, inte minst hos Foyston som gick direkt på fjärdedomaren. Kroppsspråket var spänt. Det märktes att han bar på press.

Öster försökte kontra efteråt, men blev fällda. Kouakou fastnade gång på gång mellan Elfsborgs mittbackar. Det fanns kampvilja – det ska sägas – men inte skärpa. I 17:e minuten kallade Foyston till sig både Tamminen och Mörfält för ett snabbt snack.

Sekunder senare låg Adolfsson skadad. Utgick. Adjei kom in. Gyamfi fick flytta in centralt. Bytet förändrade hela backlinjen.



För första gången såg man hur lågt laget sjönk. I 20:e minuten stod Östers anfallare bokstavligen nere i eget straffområde och försvarade. Elfsborg tog över. Men Öster kämpade. Duellerna var intensiva.

Två rejäla chanser för Elfsborg efter att Wellinder först tappat ett inlägg men sedan räddat med fötterna, innan Gyamfi rensade på mållinjen.

Elfsborg tryckte på. Ny hörna i minut 24. Samtidigt försökte Öster hitta Kouakou, men han var ensam. Isolerad. Högerkanten öppnade sig gång på gång, men det ledde inte till mycket mer än halvchanser.

Gyamfi kliver gärna upp – kanske lite för ofta? Men han vann dueller och var tydlig. Det märktes att Elfsborg satte in sin press i vågssteg. Öster var stundtals samlat, men började tappa strukturen. Vissa spelare gick för egna lösningar. Och det blev farligt.

Minut 31: Öster hade boll, men en dålig passning rakt in i gapet på Elfsborg. Direkt omställning. Det var mönster som upprepades. När Öster väl kom upp så blev det aldrig riktigt farligt. Kouakou hade ingen chans i boxen, och flera inlägg rann ut i intet.

Tamminen höll bredden extremt mycket, som om det var förinställt. Kanske något scoutat? Elfsborgs vänsterback varnades när Öster till slut kom rättvända. Men varje gång Öster kom upp var det som om tiden tog slut. Man fick inte till något riktigt avslut.



Andra halvlek började med full fart från Elfsborg. Redan i 47:e såg man hur Foyston diskuterade intensivt med sin assisterande. Öster trycktes tillbaka direkt. Men trots att man vann bollen flera gånger vägrade man slå om snabbt.

Allt skulle kontrolleras. Det såg ut som ett aktivt val – men ett som kostade fart.

Minut 49: Frustration. Seger vill gå fram direkt. Målvakten vill rulla. Publiken reagerar. Foyston snackar med bänken. I minut 52 kommer en hörna. Och där sitter 1–0. Elfsborg. Reaktionen från Öster? Första gången man kliver över mittlinjen igen då tappar man bollen direkt.

Massivt tryck från Elfsborg nu. I 55:e agerar Foyston. Sanyang redo. Han står och väntar. I 56:e kommer bytet. Tamminen ut. Sanyang in. Direkt händer något. Redan vid första bolltouchen vinner han en hörna. På nästa – kanske en hands?  Domaren säker på sin sak nej dömer ny hörna. Tryck. Ytterligare en hörna.

Sanyang vinner duellen och publiken vaknar. Det här var något nytt.

Energin förändrades. Nu började Öster vinna närkamper. Men spelet – det började bli desperat. Det fina spelet var borta. Kouakou? Fortsatt osynlig. Förlorade alla dueller. Det är tydligt – han är inte tränad känns ur form helt.



I minut 63 börjar Aliev och Daniel Ask förbereda sig. Dubbelbyte i minut 68. Ut med Kouakou och Christensen.

Sanyang fortafande väldigt  pigg. Foyston ropar: ”Utmana!” Han försöker. Hörna. En till. Öster börjar trycka på. Fjärde hörnan i rad – och ribbträff! Arenan exploderar nästan. Men istället får Elfsborg nästa jätteläge. Bra räddning av Wellinder igen.

Allt går nu genom Sanyang. Han breddar, springer, jobbar hem – men han är ensam. Och samtidigt: Elfsborg är skickliga. Triggerpress, rättvända mittfältare, smarta överflyttningar.

Minut 77. Elfsborg gör dubbelbyte. Publiksiffran ropas ut: 6 155. En bra siffra. Men stämningen? Spänd.

Aliev dyker upp för första gången – men mest i form av en ful satsning. Irritation växer. I minut 83 får Elfsborg ett jätteläge, men missar. Öster försöker anfalla men har ingen som kan låsa upp. Hörna – men rakt på målvakten.



Minut 86. Foyston frustrerad. Aliev förstår inte instruktionerna. Seger får kliva in och förklara. Sanyang flyttas mer centralt, får försöka kombinera med Aliev – men det klickar inte.

När Öster tappar boll – vilket händer ofta – är det ofta Bergqvist som är sist på bollen. Och det straffar sig.

Minut 87: Foyston tappar det. Skriker mot bänken, mot spelare, mot allt. Han vill ha tryck – men laget rullar hem. En frispark på egen planhalva slås kort. Elfsborg tackar och tar emot. Tiden rinner iväg.

Slutminuterna blir långsamma. Elfsborg drar ner tempot. Sanyang springer fortfarande – men det räcker inte. Bergqvist tappar bollen igen i en omställning. Terry – mittback i Elfsborg – stänger ner det totalt.



Sex raka matcher utan mål. Sex raka förluster. Det är ingen vanlig svacka längre. Det här är något större. Något djupare. Man undrar hur Foyston mår. Pressen är tung nu. Och frågan ekar: hur många matcher till får han på sig? 

Men efter att vi sett laget på plats är det ganska tydligt: 

Det är inte bara ett tränarproblem en stor del är spelarproblem också Men det vore naivt att tro att Foyston står utan ansvar.

Men hur mycket tålamod är rimligt med en tränare som leder ett lag utan mål på sex matcher?

Om laget förlorar sex raka matcher, samt inte gör ett enda mål under samma period dessutom och ser förlamat ut – vad är då tränarens ansvar?

Ska man bara skylla allt på spelarna? Det är fullt legitimt att ställaden frågan o svaret är Nej. Tränaren bär ansvar. Och det finns tydliga punkter där Martin Foyston måste granskas:

- Han ansvarar för att skapa ett fungerande spelsystem

- Han ansvarar för vilka spelare som startar och vilka som byts in

- Han ansvarar för hur gruppen leds, tränas, korrigeras och motiveras

- Han ansvarar för det taktiska genomförandet – matchplaner, strukturer, omställningar

Men där tränarens ansvar slutar – där börjar spelarnas ansvar att utföra. Och där har det just nu brustit.

Det är skillnad på en tränare som inte har en idé – och en tränare vars idé inte längre genomförs. Det är skillnad på taktisk kollaps och psykologisk blockering. Och det vi ser i Öster just nu är det senare.



Det är alltid lätt att peka på tränaren när resultaten uteblir. Och i Östers fall har det nästan blivit en vana: man ifrågasätter laguttagningarna, bytena som inte gör skillnad, ett anfallsspel som inte ger mål. Kritiken har varit väntad.

Men efter att ha kollat på matcherna från omgång 3 till 7 och jämfört både det vi ser på plan och siffrorna bakom – då blir det tydligt att problemet är större än så. Mer komplext.


Källa: Hudl-Wyscout

Så här tolkar vi siffrorna:

Bollinnehav på motståndarens planhalva: 44,5 %
→ Inte katastrofalt för ett bottenlag – laget tar sig upp och försöker etablera spel.

Passningsprecision totalt: 78,4 % (292 per match)
→ Öster har struktur i sitt passningsspel. Det är inte slump eller kaos.

Passningar från egen planhalva: 86,7 %
→ Indikerar att spelarna följer instruktioner i uppbyggnaden – trygghet i första fas.

Återvunna bollar per match: 50,3
→ Laget jobbar hårt i återerövring. Presspelet finns där.

Rensningar per match: 30,4
→ Visar kollektivt försvar – spelare vet sina roller och agerar strukturerat.

Det finns ett grundspel. En idé. Det är inte brist på taktik – det är brist på genomförande. Foyston har satt upp ramen. Men spelarna lyckas inte fylla den.


Källa: Hudl-Wyscout

Så här tolkar vi siffrorna:

Förväntade mål (xG): 0,88 per match (15:e)
→ Öster skapar väldigt få lägen – spelet tar stopp innan avslutsläge uppstår.

Gjorda mål: 0,6 per match (15:e)
→ När lägen väl kommer – så sätts de inte. Måltorkan är statistiskt tydlig.

Stora chanser skapade: 8 (sist i ligan)
→ Här ligger hela problemet: laget skapar inte målchanser.

Beröringar i offensivt straffområde: 111 (sist i ligan)
→ Laget når knappt in i boxen – anfall fastnar långt innan det blir farligt.

Skott på mål per match: 2,3 (sist i ligan)
→ Låg avslutsfrekvens = låg hotbild. Offensiven fungerar inte.

Missade stora chanser: 4 (15:e)
→ När läget väl kommer – då missar man. Mentalt tryck? Dålig kvalitet?

Lyckade krossbollar per match: 2,8 (sist i ligan)
→ Lågt värde på spelvändningar – Öster är förutsägbara och statiska.

Markdueller vinstprocent: 46,7 %
→ Spelarna vinner färre närkamper än motståndarna.

Luftdueller vinstprocent: 42,7 %
→ Svag fysik eller dålig tajming i duellspelet.

Förlorat bollinnehav per match: 136,8 (!)
→ Enorm mängd bolltapp – många tekniska misstag eller felbeslut under stress.

Statistiken visar det vi redan såg med ögonen: spelarna fastnar. Det handlar inte bara om tur eller tillfälligheter. Det handlar om för låg individuell kvalitet, svaga beslut och – framför allt – att den mentala blockeringen gör varje moment tvekande och statiskt.

Det här är inte ett lag som inte försöker. Det är ett lag som inte får ut det de försöker göra.

Foyston gör faktiskt mycket rätt. Han har en idé. Han försöker hålla fast vid sitt sätt att spela. Men han påverkas, precis som laget, av besluten som tas där ute på planen.

För även om du har en tydlig matchplan, så funkar den inte om spelarna inte vågar genomföra den. Om passningen som ska spelas inte slås. Om löpningen som ska öppna upp ytor aldrig tas. Då faller allt, trots att idén i grunden är bra.

Vi pratar ofta om siffror i fotboll – xG, bollinnehav, skott på mål, passningsprocent. Det är viktigt. Men ibland säger siffrorna inte hela sanningen. För det som betyder mest syns inte alltid i en tabell. Det sitter i huvudet. I känslan. I magen.

Vad händer när spelare börjar tvivla? När de inte längre vågar? När man spelar för att inte göra fel, istället för att våga göra rätt?



Det är svårt att mäta. Det finns ingen statistik för självförtroende. Ingen procentsats för rädsla. Men det påverkar allt. En spelare som är trygg – han slår passningen framåt, tar löpningen, chansar ibland. Det är så mål kommer.

Men en spelare som tvivlar? Han vänder hem. Han stannar. Han tar det säkra – och det kostar.

För det är lätt att fatta beslut när allt flyter, när man känner sig stark, när bollen studsar rätt. Då ser man lösningar överallt. Men när det går tungt?

När benen känns tunga och varje misstag får publikens suckar att eka över planen? Då blir varje beslut svårt. Då blir varje passning ett kanske.

Och det är där matcherna förloras. Inte på grund av vilja – utan för att spelarna bär på en tyngd som påverkar varje liten grej de gör.

Så hur mäter man egentligen ett beslut, när det tas i ett läge där hela kroppen tvivlar?



Det var precis det Martin Foyston försökte sätta ord på efter förlusten. Inte som en ursäkt, utan som ett försök att förklara vad det faktiskt handlar om just nu.

Han sa:

“Man måste förstå att spelarna är mänskliga varelser. Det hade varit något helt annat om vi inte visade vilja, kämpaglöd eller besvikelse. Men det gör vi. De maximerar verkligen vad de kan göra just nu ute på planen.”

Det här är inte ett lag som gett upp. Det är ett lag som försöker, men som saknar något som lyfter dem. Och det syntes i honom när han fortsatte:

“Vi behöver bara att något går vår väg. Det första målet. Den lilla marginalen. Den där lilla turen – för det är det som lyfter en grupp. Och just nu… just nu finns det inget som lyfter oss, mer än vi själva.”

Han säger:

“För i det här rummet, i den här gruppen, det är vi som försöker lyfta varandra. Och jag tycker faktiskt att fansen gör ett jättejobb för att hjälpa till. Men jag förstår deras frustration. De är vana att vinna – vi har gjort det i elva år i Superettan. Men Allsvenskan är tuff. Det är en brutal värld. Du blir straffad direkt. Men när du får en vinst… då förändras allt.”

Det han kommer leta efter inför nästa match är inte något nytt system eller stor förändring. Det är något enklare, men mycket viktigare:

Foyston:

“Inför nästa match är det tre saker som är viktiga: attityd, fokus och beteende. Det är där allt börjar. Det vi har pratat om den här veckan, hur vi har tränat, hur vi har uppträtt – det har varit briljant. Så jag sa till killarna innan dagens match: om vi kan känna igen det vi gjort före den här matchen, och hålla fast vid det, då tror jag verkligen att det kommer att vända.”

Och kanske är det just det som är hans viktigaste jobb just nu. Inte att rita nya pilar. Utan att hålla fast vid något som inte syns. Att få människor att börja tro på sig själva igen. För när det vänder – och det gör det förr eller senare – då kommer det inte bero på ny spelidé. Det kommer bero på att någon fick gruppen att våga igen.

Och det är där Martin Foyston fortfarande har sitt största värde. 



Men mitt i allt detta i tränardiskussioner, stukade självförtroenden och spelare som tvekar – så finns det en större fråga som ingen riktigt vågar ställa rakt ut:
Har den här truppen verkligen kvalitet nog för att prestera på allsvensk nivå?

För till slut handlar det inte bara om mod, mentalitet eller marginaler. Det handlar också om spets. Om individuell nivå. Om att kunna göra skillnad i matcher där millimeter avgör.
Det går att ha en tydlig spelidé. Det går att tro på processen.

Men om inte tillräckligt många spelare håller den nivån som krävs – då spelar det ingen roll hur bra planen är. Då räcker det inte.

Och just nu – efter sex raka förulser , noll mål under samma period, och en känsla av att varje aktion sker med handbromsen i – så är det inte orimligt att fråga: är det här laget, spelare för spelare, verkligen byggt för Allsvenskan?

Det har inte undgått någon att Öster haft en otroligt tuff start på säsongen. Häcken,AIK, Djurgården, Malmö och Hammarby. Fem av landets största klubbar, direkt in i ett allsvenskt nykomlingsschema som inte lämnar mycket andrum.

Det är matcher där nästan inget lag i serien förväntas dominera, och i flera av dem stod Öster faktiskt upp bra.



Mot AIK och Djurgården var man med hela vägen. Mot Malmö också det fanns kamp, struktur, intentioner.

Hammarby är däremot ett undantag. Där var det svagare. Liksom mot Halmstad. Två matcher där Öster inte riktigt kom upp i nivå, och där man inte kan skylla på något annat än att spelet inte stämde – varken taktiskt eller individuellt.

Men oavsett hur man vrider på det – poäng måste börja plockas. På ett eller annat sätt. För hur mycket man än pratar om prestationer, faser i spel och att 'det kommer lossna', så står det fortfarande 0 mål och 0 poäng på de senaste sex matcherna. Måltorka, förlustsvit – och ingen seger i sikte

Och en förlust är en förlust även om den var hedersam. En måltorka är fortfarande en måltorka – även om man om vi ska vara ärliga så ska man göra mål inte minst mot Elfsborg där ribbträffen lika gärna kunde varit ett mål.

Det måste vända nu. Inte bara i känsla  utan i resultat.

Det återstår att se vad som händer nu för Öster borta mot IFK Göteborg som är på torsdag.

Martin Foyston har redan visat att hans Öster kan ge alla lag i den här ligan en match. Men frågan är: hur mycket tålamod har fansen kvar? Och inte minst – när börjar ledningen känna paniken växa, och vilja få till en förändring?

Den här sagan har inte nått sitt slut än. Avgörs Foystons öde redan på torsdag? Eller blir det kvällen då allt vänder?

Vi kommer följa det med full spänning...

Vi vill passa på att rikta ett stort tack till Östers IF för att vi fick möjlighet att jobba på plats – och särskilt till Rolf Kjällbring för all hjälp. Även ett stort tack till min kollega Eddie Agic – utan ditt detaljseende och analysarbete hade den här granskningen inte varit möjlig.

Vill du se hur det såg ut bakom kulisserna när vi följde matchen?
Kolla vår video på X, Instagram och TikTok – och följ oss gärna