Det var ett stukat Malmö FF som kom till Hisingen den här lördagen. Förlusten mot Hammarby förra helgen satt kvar, och skadelistan var längre än en höstkväll på E6:an. Pontus Jansson var avstängd, Andrej Đurić skadad, och tränare Anes Mravac fick möblera om rejält i backlinjen. Colin Rösler och Jens Stryger Larsen bildade mittbackspar, Johan Karlsson tog högerkanten, och längst fram fick Sead Haksabanovic och Emmanuel Ekong chansen.
MFF startade enligt följande:
Mravac hade innan matchen sagt att laget måste ”vara modigare med bollen”. Det var lättare sagt än gjort.
Första halvlek: Bolin blixtrade till – Olsen höll oss kvar
Matchen började trevande, men MFF skapade några halvchanser. Ekong testade tidigt med en lobb och Bolin sköt ett distansskott som Häckenmålvakten tog enkelt. Sedan tog hemmalaget över. I den 12:e minuten fick Isak Brusberg ett jätteläge efter ett inspel från Amor Layouni, men Robin Olsen gick ut, gjorde sig stor och räddade. Minuten senare stod han för en ny högklassig reflexräddning på Filip Helanders nick efter hörna.
Häcken var klart farligare i sina fasta situationer – Helander hade fyra bra nicklägen i första halvlek – men mitt i Häckenpressen blixtrade Malmö till.
I den 29:e minuten vann Kenan Busuladzic bollen högt, spelade ut till Sead Haksabanovic som tryckte iväg ett skott. Etrit Berisha släppte retur och Hugo Bolin rakade upp bollen i nättaket. 0–1 Malmö.
Resten av halvleken blev mest frustration. Passningar som inte gick fram, tempoväxlingar som uteblev och ett Häcken som ständigt hotade på hörnor. Malmö ledde i paus, men utan att övertyga.
Andra halvlek: Feghet, försiktighet – och ett väntat ras
Om Malmö var försiktigt i första halvlek så var man närmast paralyserade i den andra. Häcken tog över mer och mer, medan de himmelsblå sjönk allt lägre. De få gånger MFF kontrade gick det för långsamt eller slutade i slarv – som när Adrian Skogmar bröt in från vänster men slog en passning bakom en fristående Haksabanovic.
Bytena dröjde till 80:e minuten. Då gick Haksabanovic och Ekong ut, Lewicki och Soumah in. Strax därefter ersattes Bolin av Vecchia. Det hjälpte föga. Malmö backade hem ännu djupare, nästan in i eget straffområde, och bjöd in Häcken.
Och som så många gånger förr i år: kvitteringen kom. I den 89:e minuten nickade Simon Gustafson in 1–1 efter ett inlägg från höger. Försvarsspelet stod stilla, markeringen var sen – och allt kändes så typiskt.
På tilläggstid var det dessutom nära 2–1 till Häcken när Sanders Ngabo fick öppet läge, men lyckligtvis sköt han över.
Matchen slutade 1–1, och även om resultatet på pappret är okej borta mot Häcken, så kändes det som en förlust. Vi blev för låga, för rädda, för passiva.
Vi imponerar inte – långt ifrån. Men vi klappar inte heller ihop fullständigt, som mot Sirius eller Hammarby. Ändå lämnar man Bravida Arena med känslan av att ha kastat bort ännu två poäng.
”Vi är för dåliga med bollen. Vi håller inte fast i den,” sa lagkapten Jens Stryger efter matchen. Det summerar allt.
Detta var två timmar man hade kunnat lägga på något bättre. Men ändå sitter man där, vecka efter vecka, för det är ju Malmö. Och hoppet – det där förbannade hoppet – dör alltid sist.
Slutspurten
På torsdag väntar Panathinaikos hemma i Europa League (avspark 18.45), och nästa söndag avslutas den allsvenska säsongen mot GAIS på Eleda Stadion.
Sedan får vi äntligen dra ett streck över det här året.
Sarr vi.
