Att koka soppa på en spik är få förunnat att klara av. Det känns dock som John Eustace har den förmågan. För vad säger man med elva spelare på skadelistan varav säkert hälften av dem skulle kunna vara startspelare. Ändå får han det så kallade skrapet som är över att göra två raka gedigna insatser mot playoff-utmanare och inte nog med det, det blir sex poäng och äntligen anar vi en liten strimma av ljus i tunneln.

Jag tror att det kommer bli ett race fram till sista omgången i maj med säkert nio lag som försöker undvika nedflyttning. Förhoppningsvis kan The Rams vara ett av de kämpande lagen. Med något undantag tar de flesta av dessa lag poäng i match efter match så det blir en stor utmaning.

Vad har då hänt med vårt lag som för dryga veckan kändes klara för League One till hösten? Visst har det kommit en ny ledarröst, men det räcker inte. Jag tror att det är vad Eustace gjort. Hörde en spelarintervju i helgen och det nämndes att på träningarna inför match var det fokus på det egna spelet och spelarnas olika roller. Tidigare hade det varit enbart fokus på motståndarnas förmågor, etc. Möjligt att detta är en av nycklarna. Generellt känner jag att vi nu har en trygg ledare och inte en otrygg sådan, vilket jag upplevt vi haft tidigare.

Det kommer mycket lägligt ett landskampsuppehåll och då får vi tro att någon av de elva skadade spelarna kan vara åter. Till på lördag har Eustace samma gäng som fanns på planen och bänken mot Coventry City. Jag tror att Kane Wilson kan komma in i elvan efter att han vilade i tisdags. Han var åter efter sex veckors uppehåll mot Blackburn Rovers och var en av anledningarna till att vi kunde få dra på smilbanden igen. Eustace hade tänkt låta Wilson spela i en timma, men då han gjorde så bra ifrån sig lät han honom spela vidare. DET hade inte hänt under tidigare ledarskap. Något som vi också fått se nu är att man inte måste byta in fem avbytare utan litar på de som är på planen.

Helt plötsligt har det blivit mål framåt i de sista matcherna och visst känns det som dessa mål har handlat om attityd, bolluslingen skall bara in. Det är säkert något Eustace predikat för sina spelare. Nu har vi tyvärr inte fått några mål från vår nummer nio, han som förväntas göra det. Dock har vi fått se Jerry Yates slå knut på sina egna ben och mycket annat som fått oss att slänga fjärrkontrollen på golvet. Läste på ett engelskt forum…Yates skulle inte träffa en ladugårdsvägg från fem meter.. Det kanske är så, men han är den ende forward vi har så länge en otränad Kemar Roofe är skadad. Jag måste dock säga att Yates gör en sak riktigt bra, det är i press- och försvarsspel.

Lördagens möte är, med nio matcher kvar, en riktig sexpoängsmatch. Visst finns hoppet kvar vid en förlust, men åtminstone en poäng tror jag skulle ge hela truppen ett lyft. Det som talar för ett positivt resultat är om Eustace kan få spelarna att visa den ”never-say-die”-attityd som vi nu sett senast på Pride Park. Vackert lir är för mig helt ointressant, nu handlar det enbart om….att kämpa till sig poäng.

Plymouth Argyle är lite upp och ner. Förlorar rejält ibland och vinner då och då överraskandet. I onsdags tog de säsongens första bortaseger i sydkustDerbyt mot Portsmouth. Det innebar också att nu har alla 92 lag i de fyra högsta divisionerna vunnit en bortamatch. Lördagens batalj blir den 51:a tävlingsmatchen lagen mellan och The Rams har vunnit hälften. De möts m a o inte så ofta. Senast Derbysegern kom 2009 framför ögonen på undertecknad när Miles Addison avgjorde med en nick på stopptid.


Möjlig startelva;

Zetterström
Phillips – Clarke  – Forsyth
Wilson – Armstrong - Adams – Thompson - Elder
Harness - Yates