EXKLUSIVT : Örebro SK – sportchefen Enes Ahmetovic talar ut i samtal med Analysrummet: "Vi straffar oss själva"

Fyra matcher. Noll poäng. Ett mål framåt. Nio insläppta. Örebro SK:s säsongsstart är ett ras – och det ekar av frågor: vad fan händer?

I ett exklusivt samtal med Analysrummet ger sportchef Enes Ahmetovic sin version: “Vi skapar tillräckligt chanser för att vinna varje match, men det är våra egna misstag som sänker oss.”

Så vi tog honom på orden – och grävde djupare än någon annan gjort. Med matchdata, zonanalys och video i ryggen visar vi varför ÖSK faller – men också varför det fortfarande finns hopp.

Det här är inte en tyckartext. Det här är en genomlysning. Brutal, objektiv och laddad med allt du behöver veta om Örebro SK:s öppning – från spelidé till siffror till framtidstro.

Läs. Förstå. Döm själv.



Efter en exklusiv genomgång tillsammans med ÖSK:s sportchef Enes Ahmetovic framträder en tydlig bild: trots fyra raka förluster och ett resultat på 1–9 i målskillnad har laget enligt sin avancerade matchdata spelat på en högre nivå än sina motståndare.

Analyserar man bort de enskilda missarna – inte minst det helt öppna läget som ledde till ett av Örgryte-målen i senaste matchen – så blir ÖSK:s xG-totalt högre än både Örgryte och övriga motståndare i samtliga matcher det är känslan jag får när jag hör Enes berätta om det första inledande matcherna.

Att inledningen kommit mot seriens tuffaste toppkonkurrenter förklarar en del, men samma hårda start har klubben upplevt under  tidigare säsonger mot betydligt svagare lag dessutom, vilket gör årets facit extra bekymmersamt att trenden hållit i sig från tidigare dåliga säsong starter.

För att vända trenden krävs framför allt ett tajtare försvarsspel där kollektiva principer gäller före individuella ensamspel, samtidigt som de offensiva mönstren – som redan skapar mängder av goda lägen – behöver omvandlas i mål.

Statistiken från matcherna pekar i flera fall på att vi faktiskt spelar bättre än våra motståndare. Vi skapar tillräckligt för att vinna varje match, men det är de enskilda misstagen – och att vi inte sätter chanserna – som gör att vi står där vi står, säger han till Analysrummet.

Enes är tydlig: starten är under all kritik, men det finns en underliggande spelidé som börjar ta form och rent statistiskt spelmässigt tyder det på att saker kommer vända...

Det är just därför vi nu väljer att gå till botten med Örebro SK:s inledning – för att separera känsla från fakta, och visa både det som brister och det som faktiskt fungerar.

Vad säger matcherna? Vad avslöjar siffrorna? Och finns det någonting alls som talar för att det här faktiskt kan vända?



De fyra inledande matcherna i Superettan har gett följande facit



Trots att motståndet i samtliga fyra matcher tillhörde seriens tuffaste toppkonkurrenter visar xG-värdena att ÖSK i flertalet omgångar haft övertaget i skapandet av heta målchanser. Summerar man xG över de fyra omgångarna ligger ÖSK på totalt 5,69 mot motståndarnas 7,81, vilket tydligt understryker mängden högkvalitativa avslut laget skapat.

Att ÖSK inte leder xG i samtliga matcher beror framför allt på individuella misstag och enstaka försvarsbrister, som i efterhand gett motståndarna enkla omställningslägen och därmed ett överdrivet högt xG.

Enligt sportchefen Enes förvränger dessa tillfälliga misstag siffrorna – de speglar inte den spelplanerade strukturen eller dominansen som ÖSK visat under större delen av matcherna.

Match-för-match Taktisk genomgång
Säsongen 2025 sparkade igång för Örebro SK med en tydlig plan: 3–4–3, hög press och snabba omställningar. Det var en idé byggd på kontroll och rörelse – där centrallinjen skulle överbelastas, bollvinster ske högt upp i banan och de yttre mittfältarna Kroon och Fadel stå för bredd och djupledslöpningar. I teorin en progressiv modell. I praktiken – något annat.

Västerås ställde upp med ett lågt liggande 5–4–1 när det inte hade bollen i ägo , där Ali och Diagne i omställningarna hotade med fart och precision. ÖSK  ville ha bollen – och fick den. 58 % bollinnehav och 509 passningar talar sitt tydliga språk. Men längre än så kom man sällan.


*Genomsnittliga positioner under matchen mellan Västerås (svart) och Örebro (vit)

ÖSK:s idé byggde på en rörlig anfallstrio – Shagaxle, Holmberg och Yakoub – som skulle byta positioner och dra isär försvarslinjen. Och under matchens första 25 minuter fanns det tecken på att något höll på att växa fram. Pressen fungerade. Passningsspelet klickade stundtals. Yakoub fick ett friläge redan efter 20 sekunder, Kroon sköt ett tungt skott som Fagerström i gästernas mål räddade med en sträckt benparad, och Söderström nickade ett inlägg strax utanför. Tre målchanser, totalt cirka 0,60 xG. Hopp fanns.

Men det som skulle bli ett snabbt kombinationsspel i sista tredjedelen fastnade gång på gång. Av 163 försök var det bara 77 passningar i sista tredjedelen som nådde rätt adress – en träffsäkerhet på 47 %. När precisionen sviktar där, hjälper inte bollinnehav.

Och sen kom misstagen. Först tappade Malte Påhlsson kontrollen på ett inspel – Diagne tackade och tog emot, 2–0. Redan i första halvlek hade målvakten nästan gett Ali ett friläge efter en tveksam bollbehandling. Påhlssons match blev en symbol för ÖSK:s kväll: bra ambition, men avgörande misstag.

Defensivt försökte Örebro stå högt med sin tremannalinje, där Söderström och McCue ofta ställdes i tuffa dueller. De vann 43 % av markduellerna och 45 % i luften – inte dåligt, men inte heller tillräckligt för att stå emot Västerås effektivitet. Gästerna behövde bara några chanser: Ali sköt 0–1 från snäv vinkel (0,45 xG), Diagne satte 0–2 från nära håll (0,76 xG), och därtill sköt samme Diagne ett långskott i ribban. Totalt kom Västerås upp i 1,85 xG mot Örebro SK:s 0,99.



Det är siffror som svider – inte bara på grund av resultatet, utan för vad de säger om matchbilden. Trots 13 skott (mot Västerås 12) skapade ÖSK mindre farlighet, och tappade kontroll i nyckelmoment.

Samtidigt fanns det ljusglimtar. Pressen under första 25 minuterna gav flera bollvinster högt upp i planen. Yakoub visade energi, Holmberg länkade spel fint, och Andersson tillsammans med Bajrovic vann flera andra-bollar i centralt mittfält. Kroon var aktiv, både i inlägg och distansskott. När ÖSK fick fart, gick det undan. Men när spelet stannade – då fanns ingen plan B.

Västerås stängde centralt, pressade inte högt, men höll ihop lagdelarna disciplinerat. Deras 5–4–1 fungerade som en mur i zon 2(mitten) och 3(sista tredjedelen), där ÖSK:s anfall kvävdes. När ÖSK tvingades ut på kanterna, föll kvaliteten. De hade inte marginalerna – men framför allt: de hade inte skärpan.

Premiären blev därmed inte starten ÖSK hoppats på. Spelidén fanns där, men kräver mer precision och färre misstag. . Hur mycket är denna idé värd – när det inte längre är försäsong undrade man lite smått efter denna matchen?



Säsongen fortsatte för Örebro SK på västkusten – men istället för revansch efter premiärförlusten, blev det en upprepning av mönster. Samma system. Samma struktur. Samma problem.

Mot Varbergs BoIS, i en match där ÖSK gick in med 4–1–4–1 på pappret men egentligen spelade med Holmberg och Yakoub i en flytande anfalls två . Tränaren Kenic ville se kontroll. Spela sig fram genom zonerna, ta över mittfältet med Bajrovic och Shlimon, och lita på att ytterbackarna Kroon och Käck kunde stå för både bredd och fart.


*Genomsnittliga positioner under matchen mellan Varberg (svart) och Örebro (vit)

Men kontrollen blev tom. ÖSK hade visserligen mer bollinnehav (51 %), fler passningar (413) och en högre passningsprocent i öppna ytor än i premiären. Men xG säger något annat: 0.89 mot Varbergs 2.06. Och när siffrorna berättar en annan historia än intentionerna – då finns ett djupare problem.

Varberg ställde upp i ett 4–2–3–1 där Alfonsi, Edlund och Mohudin i pressen bildade ett lågt men aktivt mellanblock. Det var inget aggressivt försvar – men det behövdes inte. För ÖSK:s spel gick långsamt. Djupet saknades. Och mittfältets centrala led – Shlimon, Bajrovic, Dankwah – lyckades inte flytta boll med fart nog att sätta någon ur balans.

I första halvlek kom kvitteringen ändå. Linus Alperud, som varit en av få positiva pusselbitar under våren, fick bollen på distans och sköt. Den touchade en försvarare, ändrade riktning, och seglade in över Fredrik Andersson. Ett slumpmål, men ett viktigt sådant – för 1–1 gav andrum.



Men det var just det – ett andrum. Inte momentum. ÖSK kom aldrig i gång på riktigt. De skapade totalt sex avslut på hela matchen – bara två gick på mål. Det mest farliga var en nick av Holmberg (xG 0.10) och Yakoubs avslut från höger vinkel i andra (xG 0.09). Inget måltryck. Ingen kreativitet centralt. Bara tendenser, inte struktur.

Passningsspelet i sista tredjedelen summerar det bäst: 30 av 63 försök lyckades – 48 %. Det är ett värde som hör hemma i panikartade slutforceringar, inte i ett lag som vill bygga sitt spel. När precisionen saknas där, hjälper det inte att man har mer boll.

Och sen – precis som veckan innan – kom det där sista ögonblicket. Den där scenen som avgör en hel match.

Matchuret stod på 90+3. Inbytte Joakim Lindner fick bollen centralt framför straffområdet. ÖSK hade tre spelare i position – men ingen pressade. Ingen kastade sig. Ingen blockerade ytan. Lindner tog emot, vände upp och sköt. Bollen gick mot Påhlsson, som hade fri sikt.

Men på något sätt gick den under honom. 2–1 Varberg. Ett mål som såg ofarligt ut tills det var för sent.



Defensivt gjorde ÖSK färre brytningar än Varberg (11 mot 21), vann färre markdueller (35 %) och luftdueller (40 %), och noterades för noll (!) tacklingar på hela matchen. Det är en siffra som sticker ut – inte bara för att den är låg, utan för vad den symboliserar: en brist på närvaro. På duellspel. På desperation.

Och samtidigt – på andra sidan – såg vi ett Varberg som gjorde jobbet. Deras 4–2–3–1 höll ihop lagdelarna, styrde ÖSK ut mot kanterna, och lät Kroon stå för många inlägg som inte träffade rätt. Inga farliga löpningar centralt. Inga ytor bakom mittfält. Bara låga bollar i lågt tempo. Yakoub sprang, Holmberg försökte kombinera, Alperud blixtrade. Men helheten? Den föll isär.

Två matcher in – noll poäng. Ett mål framåt. Två insläppta i slutminuter. Och kanske viktigast: två matcher där statistiken säger att ÖSK inte förtjänade mer.

Nästa match, hemma mot Helsingborg skulle bli en chans till upprättelse. Med en nyckel fråga. Är detta ett lag som bara behöver tid – eller är det en idé som saknar skärpa i verkligheten? Efter Varberg matchen var känslan tydlig: Det finns ett system. Men det finns ingen spets.



Säsongen gick vidare för Örebro SK – men hemma på Behrn Arena var det inte revanschlust som märktes mest. Det var tystnaden. Det låg något i luften redan under uppvärmningen. Som om alla visste vad som skulle komma.

Kenic roterade igen. Ny målvakt: Buster Runheim. Ny ytter: Azizovic. Ny centrallinje: Andersson in istället för Shlimon. Det var ett försök att skaka liv. Att väcka något. Men när matchen blåstes igång var det fortfarande samma grund – 4–1–4–1 med Yakoub och Holmberg som de offensiva fixpunkterna. Kroon och Ghasem som skulle hålla bredd. Alperud i halvposition. Det såg okej ut. På pappret.


*Genomsnittliga positioner under matchen mellan Helsingborg (svart) och Örebro (vit)

Men det som följde var inte förändring. Det var bara upprepning. För precis som mot Varberg och Västerås handlade ÖSK:s spel om kontroll – men slutade i kontrollförlust.
Första halvlek var den bästa hittills. ÖSK var agila, aggressiva, och med bollen drev de spelet från mitten in i offensiv tredjedel.

Ghasem slog en rak passning som friställde Alperud redan efter sex minuter – lobben seglade över. Andersson testade Brattberg på frispark. Yakoub sköt. Kroon inläggsnickade. Det fanns en rytm där, för en gångs skull.

Men xG sa något annat. Efter 45 minuter stod det fortfarande 0.63 mot 0.45 i ÖSK:s favör. Inget övertygande. Inget som lutade åt en ledning. Och där någonstans började det smyga sig in – det där mönstret vi nu känner igen.

Andra halvlek tog med sig känslan av väntan. En paus i spelet. Som om båda lagen förstod att det skulle avgöras sent. Det var inget tryck, inget anfallshot, inga genombrott. Bara mittfältskamp. Alperud försökte, Asumang kom in och hade ett skott – men skärpan fanns inte där. Yakoub byttes ut. Hrastovina in.

Och sen, förstås – den där scenen igen.



84:e minuten. En tillbakapass. Runheim – som stått för en stabil insats – snubblar. En touch för långt. Oscar Aga, som knappt rört bollen sedan han byttes in, tackar. Klipper till direkt. 0–1. Via stolpen. Tystnaden på Behrn var inte chock – den var förväntan. Det var som om publiken redan sett det innan det hände.
Och som vanligt – när ÖSK skickar upp laget för att jaga – kommer det andra. I 90+2 sveper Helsingborg in ett inlägg från vänster. Aga igen. 0–2. Två mål på åtta minuter. 

Statistiken målar samma tavla. ÖSK har 51 % boll, 523 passningar, fler avslut (16 mot 11) – men bara fyra på mål. xG säger 1.12 – men för tredje matchen i rad överstiger motståndaren ÖSK:s siffra (HIF 1.60). Det är inte oflyt längre. Det är mönster.

Markdueller: 30 % vunna. Luftdueller: 46 %. Passningsprocent i sista tredjedelen: 71 % – men i praktiken: väldigt få kombinationer centralt. Den gröna speldensitetskartan visar exakt samma sak som förra veckan – ÖSK spelar sitt spel i mittzonen, men trycker aldrig in sig i boxen.

Runheims misstag är kostsamt – men han är inte problemet. För laget framför honom klarar inte av att kontrollera matcher de säger sig vilja kontrollera. Det här är tredje matchen i rad där en insats kollapsar i slutet. Och det är inte otur. Det är en brist på motståndskraft.



Yakoub gör en okej match – men får inget att jobba med. Holmberg, än en gång, kämpar men försvinner. Andersson är pigg, men tappar rytm. Bajrovic tröttnar. Alperud är bäst igen – men får för lite understöd. McCue och Söderström står rätt i mycket – men hinner inte täcka när bollen slås bakom dem.

Och så är vi där igen: tre matcher, tre insläppta i slutminuter. Noll poäng. Ett mål framåt på 270 minuter. Ett lag som pratar om idéer – men förlorar matcher på detaljer.

Nästa stopp: Gamla Ullevi. Mot Örgryte. Men frågan är inte längre bara vilka som spelar – utan vad de spelar för. Vad försöker ÖSK vara? Ett bolltrillande mittfältsexperiment – eller ett lag som kan göra mål? För just nu finns det fortfarande en struktur man ser den , MEN fortfarande ingen spets. Och tålamodet hos fansen? Hur är den?  Tror dem på denna ideen?



Mot Örgryte IS, i en match där ÖSK på pappret ställde upp i ett klassiskt 4–4–2 men med tydlig asymmetri – där Shagaxle och Alperud skulle bära tempot från varsin kant, där Holmberg och Yakoub skulle vara rörliga i djupled och Kroon och Käck stötta från ytterback – var planen tydlig. Spela sig in i matchen med boll, sätta tonen med intensitet, pressa högt.


*Genomsnittliga positioner under matchen mellan Örgryte (svart) och Örebro (vit)

Och det såg bra ut. I början.

Redan efter 40 sekunder lyfte Alperud in bollen, Holmberg klackade – i ribban. Minuten efter: Alperud igen, denna gång till Yakoub som avslutade från nära håll – Rahm räddade. Tio minuter in hade ÖSK skjutit åtta gånger. Men bara en gång på mål.

Sen kom hörnan. Den första för Örgryte. Den sjunde matchminuten. Boll mot bortre. William Svensson – helt omarkerad – nickade in 1–0. Första gången Örgryte var i straffområdet. Första gången ÖSK tappade markering. Första gången målet föll. Och där förändrades matchen. Igen.



ÖSK försökte. Ghasem sköt. Alperud sköt. Yakoub sköt. Men bollen gick över, bredvid eller in i block. 24 skott totalt – bara fyra på mål. xG på 2.30. Inget mål.
Och sen kom det andra. Minuten före paus. Isak Dahlqvist, i centralt läge, strax utanför boxen. Ett tillslag.

Ett skott. Krysset. Runheim chanslös. 2–0. En match som ÖSK inlett med tryck och energi – var nu borta.

I paus agerade Kenic. Shagaxle och Käck ut. Shlimon och Tipura in. Ny fart. Nya ben. Men samma resultat. Direkt efter paus kontrar Örgryte. Christoffersson driver upp. Andreasson fri centralt. 3–0. Ett anfall. Ett mål. Inget motstånd.

Och därefter? En lång väntan. På ett mål. På en reducering. På en idé. Tipura sköt i stolpen. Andersson sköt – Rahm räddade med foten. Bajrovic nickade – utanför. Men i praktiken var det redan klart. ÖSK hade 59 % boll, 634 passningar, 76 % i sista tredjedelen. Men inget tryck. Inga kombinationer. Bara lösa försök.

Passningskartan visar varför: 38 % av alla passningar spelades i egen tredjedel, 39 % i mittzonen – bara 23 % i offensivt område. ÖSK fick bollen fram till boxen. Men inte in i den.

Defensivt fortsatte problemen. Fyra misstag som ledde till skott. Tre mål bakåt. Tre tacklingar totalt. Bara 30 % vunna markdueller.

Örgryte behövde inte dominera. De behövde bara vänta. Vänta på ett misstag. På en öppning. På att ÖSK, ännu en gång, inte lyckades göra det som räknas.
Fyra matcher. Fyra förluster. Tre mål insläppta i andra halvlek. Ett spel som stundtals ser organiserat ut – men som i slutändan aldrig leder till något.

Ett lag som börjar piggt – men som tappar. Ett mittfält som försöker diktera – men aldrig dominerar. Ett anfall som rör sig – men aldrig skapar farlighet.

Det finns fart. Det finns passningar. Det finns possession. Men det finns ingen spets. Ingen tyngd. Ingen närvaro där matcherna avgörs.
Nästa match, mot Falkenberg borta, är inte längre bara ett test. Det är ett vägskäl. För just nu finns det ett mönster. Men det finns fortfarande inget mål.



I Analysrummet har vi plöjt igenom varje sekund av ÖSK:s fyra inledande matcher och hittat märkliga  detaljer som förklarar varför resultaten inte speglar spelets kvalitet.

För det första gör man alldeles för många egna misstag. I snitt slår man bort bollen eller rensar fel 28 gånger per match, just när man borde slå till och behålla initiativet. Det är nästan var fjärde gång man vinner tillbaka bollen som man sedan förlorar den igen – en frustrerande pendling mellan offensiv ambition och defensiv slarv.



Samtidigt dribblar man sig fram som få andra i serien, med i genomsnitt 12 lyckade en-mot-en-dueller per match. Men i stället för att följa upp dem fina dribblingar med ett vasst avslut eller en avgörande passning återvänder 73 % av gångerna bollen till egen backlinje. Det är som att man betraktar dribblingsspelet som ett mål i sig, snarare än ett verktyg för att skapa farligheter.

När man faktiskt tvingar fram fasta situationer är det nästan ironiskt: man får 2-3 hörnor per match men bjuder också motståndaren på 11 frisparkar i lika farliga zoner. För varje offensiv höjning av tempot ger man bort fyra lika lägen till motståndarna. 



En annan detalj är sambandet mellan offside-statistik och bristen på djupledsvapen. Man hamnar i offside 1,5 gånger per match, trots att man bara lyckas med 17,3 långbollar och 4,5 inlägg – varav mindre än hälften når fram. Man försöker slå djupledspassningar, men tajmingen och precisionen räcker aldrig till, och ofta är man bara lite för snabba eller lite för långsamma för att rensa undan hela backlinjen.

I närkamperna är man fysiskt på stridshumör med 60,8 tacklingar per match, men bara 37,2 % av dem resulterar i bollvinst. Fyra av fem tacklingar misslyckas, vilket bara ger motståndarna fler möjlighet att slå in bollen igen. Man läser spelet rätt och bryter 39,3 gånger per match, men man har inte uthålligheten eller tajmingen för att plocka hem returerna.

När det kommer till fasta situationer – hörnor eller rensningar – lyckas man aldrig vinna “andra bollen”. Trots nästan tre hörnor och nära fyrtio brytningar per match har man fortfarande ingen hållen nolla  och snittar 1,5 insläppta mål. Motståndarna tar returerna i 60 % av fallen och kan gång på gång återvända till anfallsläget.



Målvakterna räddar i snitt två skott per match, men nästan varje gång ger de returer som försvaret inte kan hantera. Resultatet? Motståndarna har 75 % konvertering på sina chanser efter deras räddningar.

Slutligen tappar man bollen i viktigt läge när man försöker spela långbollar eller inlägg. Bara hälften av de 17,3 långbollarna och 4,5 inlägg per match hittar fram, vilket ofta låter motståndarna ställa om på öppna ytor.

Kort sagt man styr matcherna i perioder, man skapar chanser, men man saboterar för sig själva med slarv, ofulländade dribblingar, fasta situationer som förvandlas till gåvor åt motståndarna och ett närkampsspel utan den precision som krävs.

Om man kan krympa antalet egna misstag, följa upp dribblingarna med avslut, skärpa till fasta situationer, fullfölja  duellerna och tajma sina djupledspassningar, kommer xG-övertaget äntligen ge poäng.

Vi ser detaljerna Enes pratade om men nu är det bara att omsätta dem i handling också, lättare sagt än gjort dock...



Det är tyvärr stor brist på ledare i det här laget. Karl Holmberg är definitivt en sådan – både genom sitt uppoffrande arbete och sin verbala närvaro – men det saknas en med samma naturliga ledarinstinkt längre bak i banan. Någon som styr linjen eller dirigerar framför den. Sådana ledartyper växer inte på träd, men någon kommer behöva ta klivet och faktiskt ta för sig även i den delen av spelet.

Frågan är dock: är dessa spelare rädda för att göra fel – eller är de rädda för att bryta mönster, för att konsekvensen då kan bli att de bänkas om de inte följer matchplanen i vått och torrt?

Det är trots allt spelarna som ska utföra jobbet. Kenic i all ära – men just nu finns det en del naivitet i det hela. Samtidigt, hur mycket kan han egentligen styra när man snubblar på bollen och Helsingborg plötsligt leder med 0–1 i 84:e minuten?

Ett individuellt misstag, dessutom från en 18-åring. Då hjälper inga linjer på tavlan eller verbala instruktioner – då krävs ledare som känner när det börjar gunga och som tar ansvar där och då.

I perioder har ÖSK ändå vävt samman den typ av kombinationer som lovar mer än tabellen visar. Trots poängtorkan har man en anfallare i Karl Holmberg som kanske är seriens främste renodlade målskytt – och en Linus Alperud som med sin energi och oförutsägbarhet gång på gång bryter igenom på sin kant och fungerar som en frisk fläkt. Det är inte bara hittepå det är konkret bevis på att offensiv kraft finns i truppen.

Visst, misstagen har kostat dyrt – i elitfotboll dör varje slarv direkt i en omställning eller ett baklängesmål. Men det är också genom att få misslyckas som man lär sig ett nytt spelsätt. Detta är en ung trupp, där flera fortfarande bär Division 1-känslan i sig – Azizovic och Bajrovic främst – men som med varje träning och match växer i takt och förståelse.

Ge dem lite tid, och förutsättningar att våga göra fel i defensiven, så är sannolikheten stor att de snart sätter rätt passning eller tacklar vid precis rätt ögonblick.



Samtidigt måste man våga avvika från den stela matchplanen när situationen kräver det – ibland kan det vara smartare att låsa ner en ledning i en klassisk 4-5-1-uppställning än att jaga det där ”perfekta” offensiva mönsteranfallet som inte fungerar just den dagen.

Tränare Kenic är trots allt ingen färdiglärare, utan en levande student som dagligen tar in nya insikter. De som blundar för ambitionen och visionen i det här projektet har helt enkelt inte gjort en objektivt balanserad bedömning.

Involverar man dessutom Karl Holmberg ännu mer i spelets uppbyggnad ock kan skapa fler lägen för hans fina fötter samt ser till att hela laget gör det tunga jobb som krävs och ger tillräckligt med spelrum för lärande – då är jag övertygad om att poängen snart kommer. Och att vändningen inte bara blir en dröm.

Med det sagt så vi kommer med spänning följa lagets nästa match – borta mot Falkenberg den 29 april klockan 19.00. En match som kan bli mer talande än någon annan hittills.

Inom kort händer något stort i Analysrummet – följ oss på ---X(Twitter)--- samt vårt nystartade ---Instagram--- för att inte missa det...