Aston Villa bara vinner och vinner. Den här gången var det Bundesligafyran Leipzig som fick se sig besegrade med 3-2. Det ser onekligen bra ut i tabellen och visst vore det skönt att slippa kvalificeringsomgång och direkt fokusera på åttondelsfinal och lite extra vila?

Om vi bortser från tavlan (medskyldiga till denna Rembrandt är väl både Carlos och Martinez även om den sistnämnde nog får den största ovettsskopan) som ledde till 1-1-målet och att vi missade chansen att avgöra betydligt tidigare än i matchminut 85 så finns det mycket att glädjas åt förutom de tre pinnarna.

Spelet överlag såg riktigt bra ut stundtals. Man fick till och med lite vibbar av fjolårssäsongen med rakare och snabbare spel och trots två mål i röven så såg även försvarsspelet tryggare ut än på länge. Är det effekten av Kamara som syns både i försvar och anfall? Vår Rolls- Royce bland bruksbilar eller vår Kamaro som Morgan "Spink" uttryckte det i skribentgruppens chat.... Hur som helst kan inte undertecknad undvika att ge honom MoM även om den officielle pristagaren Youri Tielemans också var ruskigt bra.

Framåt såg Ollie Watkins mer vältajmad ut än de senaste veckorna. Ett enormt jobb som vanligt och med lite flyt och mindre fötter hade det blivit minst ett mål utöver assisten. Fenomenale inhopparen Jhon Duran slog till med ytterligare ett mål (om än med benäget bistånd av en felplacerad Peter Gulacsi) och även här drogs offsidelinjen på ett för Villa ofördelaktigt sätt när vår älsklingscolombian satte ett bortdömt mål. 

Dynamiska duon på mitt-mitt, Morgan Rogers och John Mcginn, bidrog också i allra högsta grad till den offensiva kvaliteten. Rogers har sett trött och tung ut de senaste veckorna men nu ser vi det som Unai såg i Middlesbrough. Världens bäste skotte spelar som bäst i just den position han hade i tisdags och återigen så är 25 miljoner riksdaler för honom en av fotbollsvärldens bästa affärer någonsin.

Även Matty Cash bör hyllas för sin insats. I en nygammal position från Forest-tiden tog han ideliga offensiva löpningar utan att för de skull ge avkall på sina defensiva plikter. Unai Emery hyllade honom i veckan för sin snabbhet och löpvillighet och det är bara att stämma in i den kören.

När Ross Barkley äntligen vådaskjuter in 3-2 till Brums stolthet går det inte att tycka att det är på något sätt orättvist. Tvärtom borde Villa ha avgjort långt tidigare men individuella misstag både framåt och bakåt gör att vi hålls på halster in i det längsta.

Målgörare och poäng i all ära men det vackraste och mest känslosamma ögonblicket är när Emiliano Buendia jublar över Ross Barkleys mål. En spelare som varit borta på grund av skada en enormt lång tid, kämpat sig tillbaka och fått några korta inhopp utan att göra något större intryck, jublar mest av alla. Kärlek till Emi!