Aston Villa
2025-05-07 01:10
Reseberättelse - Aston Villa Sweden Medlemsresa – Maj 2025
Första medlemsresan – när biffen satte livet på spel och Aston Villa vann!!
Magnus Fredriksson
1 kommentarer
Vid pennan!
Att åka på sin första medlemsresa med Aston Villa Sweden är något jag har sett fram emot länge.
När jag klev på flyget på Landvetter, på väg mot Birmingham den 2 maj 2025, visste jag att jag hade något speciellt framför mig. Det var min första medlemsresa med Aston Villa Sweden – och min tredje match live för säsongen. Tidigare under säsongen hade jag sett premiärmatchen mot West Ham (2–1) på plats i London, och sportlovsmatchen mot Ipswich (1–1) på Villa Park tillsammans med min fru och våra två söner. Men det här var något helt annat. Det här var den 21:a medlemsresan sedan starten 2001-02, med hela supporterklubben – från premiärresenärer som mig till veteraner som Bo Carlsson från Ljungsbro, Magnus Jönsson och Måns Ljunggren från Malmö, Joakim Jönsson (vice ordförande), Robert Larsson från Uddevalla, Joakim Lindblom från Västerås, Patrik Henriksson från Landskrona och Mikael Tegbrink i styrelsen bland annat.
Vi var en brokig skara med ett imponerande åldersspann, förenade av starka band till Aston Villa. Bland oss fanns rörmokare, vd:ar, säljare, studenter, lärare, mellanchefer – från Gällivare i norr till Ystad i söder. Själv fick jag äran att dela rum med läraren Benny Johansson från Trollhättan, en storsnarkande man med ett stort hjärta och full koll på sitt Aston Villa. Det tog inte lång tid innan jag förstod varför han är så omtyckt bland sina elever
Middagen som slutade i dramatik
Efter mellanlandning på Schiphol och tågresa från flygplatsen i Birmingham till city var det dags för den stora välkomstmiddagen. En trerätters på hotellet, med prominenta gäster i form av Villa-profilerna Kenny Swain, Stefan Moore och Andy Blair.
Gästerna var uppdelade i 15 bord, organiserade i nio olika grupper enligt schemat vid restaurangens entré. Vi hade rest, ätit dåligt under dagen och var hungriga som Robinsondeltagare efter 30 dagar på en öde ö. 19:14 tog jag en bild på förrätten – och den slank ner snabbt.
Huvudrätten serverades strax före 20.00. Jag tog ett nytt foto med mobilen 19:52. Det skulle visa sig bli kvällens sista bild – innan allt vände.
Jag var glad, förväntansfull, i samtal om huruvida Ollie Watkins borde ha startat i andra Champions League-matchen mot Paris SG. Jag började skära i köttet. Det var segt, envist, men till slut skar jag loss en bit, lade den i munnen och började tugga. Sedan – pang. Den fastnade. Luftstrupen blockerades. Två sekunder blev en evighet. Paniken grep tag i mig minst sagt, det var en fördjävlig känsla helt enkelt.
Benny Johansson reagerade direkt. Han såg paniken i mina ögon, hörde mitt flämtande, min kamp efter luft. Han rusade upp, tog ett fast grepp bakom mig och försökte flera gånger trycka upp matbiten – utan resultat. Då klev min andra bordsgranne in, Gustav Elowson – och räddade mig. Det hade börjat svarta i mina ögon och jag började tappa kontrollen helt. Han tog tag i mig, gjorde Heimlichmanövern – en första hjälpen-teknik där man trycker hårt under bröstkorgen för att få föremålet att lossna. Jag var stel som en pinne, men efter tre–fyra–fem försök kom matbiten loss.
Jag har nog aldrig varit så rädd. Från total glädje till panik på sekunder. Jag hörde senare att ambulans hade larmats, men att det inte längre behövdes. Det gick så jäkla snabbt och oerhört läskigt att det går så fort till fullständig panik. I vår gemensamma Facebook-grupp för resan dök det snart upp flera kommentarer om just den där köttbiten. "Det segaste jag någonsin försökt tugga i mig", skrev flera. Jag håller med.
Men det som verkligen berörde mig var alla som kom fram under helgen. Många hade inte förstått vad som hänt förrän efteråt – men deras omtanke värmde. Att komma ensam till en sådan här resa, utan att känna någon, och uppleva det där... det hade kunnat bli en fruktansvärd upplevelse. I stället blev det ett starkt minne – tack vare gemenskapen. Hemma i Sverige berättade min fru att hennes moster som jobbar på 1177 att en person nyligen dött precis av samma anledning, att en matbit som fastnade i halsen, men som slutat i tragedi när ingen uppmärksammat vad som hände. Tur att Villa-Sweden fanns där, tack ännu en gång Benny och Gustav, ni är resans hjältar!
Den snygga Aston Villa-scarfen vi fick som välkomstpresent blev en symbol för den gemenskapen. Jag bar årets tredjeställ med nummer 7 och McGinn på ryggen – lagom till hans 200:e Premier League-match mot Fulham under middagen. Jag vill också plussa för bordplaceringen, som är ett jättebra grepp för att alla ska känna sig delaktiga och inte hamna utanför eller tvingas gå runt och leta bord att sitta vid – bra där!
Jag tar också med mig från den första dagen den stora gemenskapen mellan oss alla – från flygplatsen i Birmingham, tåget in till stan och hotellet, och förstås hänget på hotellet under fredagen. Det var strålande väder och dagen innan hade det varit tropisk värme i stora delar av England. Vi hängde i hotellbaren och på uteplatsen när hela Villa Sweden inväntade kvällens middag, som jag tidigare beskrev – en middag som blev minnesvärd, men tyvärr av tråkiga anledningar.
Matchdagen – promenaden, ölen och stämningen
Lördag morgon. Frukost redan före 08.00, ja snarare 07:30. Samling 08:25 i hotellobbyn. Vi var drygt 50-60 personer som gick den traditionsenliga Aston Villa Sweden-promenaden till Villa Park. 6,5 kilometer, varav minst 4 kilometer längs Birminghams kanalsystem – mer än Venedig, faktiskt. En fantastisk upplevelse, med kanalbåtar, morgoncyklister och en och annan slussöppning. Joakim Jönsson såg till att vi höll tempot, stannade gruppen för att hålla ihop och såg till att vi hamnade rätt, hela vägen till puben utanför Villa Park. Vi var kanske 60-talet personer men när vi gick där kändes det som det tiodubbla, minst. Mäktig känsla och en snygg tradition tänker jag!
Framme vid Villa Park fylldes Aston Tavern snabbt upp av svenska fans. Uteserveringen badade i sol – ibland – och vi frös nästan i skuggan i nästa ögonblick. Förväntningarna var höga. Fulham låg på plats åtta, vi på sju. En seger och Champions League-hoppet levde. Det var perfekt plats att samlas på, uteserveringen som snarare var en innergård passade perfekt för alla oss svenskar som snabbt lade beslag på de flesta stolarna. Gemenskapen var det bästa i väntan på matchen och förstås ölen.
Mest samtal och oenighet kom när laget släpptes ungefär 75 minuter innan matchstart var bland vissa huruvida Mings skulle spela eller inte… Det var en spänd förväntan på matchen då vi alla visste att säsongen i det närmaste skulle vara slut om det blev något annat än tre poäng och seger till Aston Villa.
Och det blev seger. 1–0 i första halvlek. I andra höll vi andan. Vi kunde inte stänga matchen – men vi höll undan. Stämningen på vår läktarsektion var magisk. Vi svenskar bidrog till stämningen minst sagt, jag kände glädje, men framför allt lättnad. Jag är den första att erkänna att sista kvarten kom det inte så mycket konstruktivt ut ur min mun förutom att; ”kämpa, jobba, men för fan… gör jobbet gubbar”!
Efter matchen: Wittom Arms. Ölen kostade bara fem pund, men det visste man inte eftersom man bara blippar numera. Liveband, förväntade engelska låtar som med bland annat Oasis. Strålande väder, mängder av svenskar tillsammans med segerrusiga engelsmän. Jag och Fredrik Gällerdal (född 1972, samma år som mig, en riktig stjärna på resan) drog efter några segeröl vidare till "The Brasshouse" för riktig mat – kycklingvingar som förrätt, stor burgare till huvudrätt. Vi tog med oss vår 78-årige ex-polis Ulf Rosenberg till bords. "Jag var färdig polis innan jag fick handla på Systemet som 19-åring", sa han. Vilken stjärna. Efter ett tag anslöt fler. Det var en go känsla att käka segermiddag och få något vettig i magen igen.
Segerfesten fortsatte såklart, Fredrik drog oss med till Gin-Bar, som Villa Sweden snabbt gjorde till sin egen. Stämningen var på topp och vi passade på att lösa lite världsproblem och fortsätta diskutera ”om och men” om den fortsatta säsongen i ligan. När vi tröttnat på stan hamnade flera på hotellbaren, en bar som när den stängde hade två kvarglömda mobiler – dagen och kvällen hade varit lyckad, vi vann matchen vi rest för att se live och vi hade denna kväll både ätit och druckit gott, en del mindre, andra mer… Några svor dock nästan i kör över att hotellkorten inte fungerade efter att ha legat mot mobiltelefonerna…
Söndag – vaknar som vinnare!
Söndag morgon inleddes med analyser vid frukostbordet. Champions League-plats? Europa League? Magplask? Vi hade vunnit sex av de sju senaste. Allt kan fortfarande hända för Aston Villa innan säsongen är över var det gemensamma tankarna, och också en tacksamhet över vad säsongen hittills har givit i form av åtta segrar i Champions League och kvartsfinal mot Paris och att vi är och jagar en ny Europaplats inför nästa säsong. Jag pratade med ett par som valt som huvudspår för dagen att genomföra Aston Villa Stadium Tour, den här dagen gjordes två stycken ”vandringar” i den klassiska arenan, den första redan klockan 10:00 och andra 14:00. För 46 pund och knappt hälften för barn får du se Villa Park från insidan. Mycket lyckat fick jag höra som jag fortfarande har kvar att upptäcka men det ska jag ta med min familj, kanske nästa säsong!
Några andra valde fotbollsmatchen mellan Brighton – Newcastle som slutade 1–1 framför TV:n på en pub ganska nära hotellet. Några av oss fick ändå se en liten skymt av Villa-spelarna på lagom avstånd. Emiliano Martinez stannade sin bil för något foto, Matty Cash likaså och Lucas Digne tog tid att bli fotograferad utanför Villa Park.
Det kom även en del roliga citat under helgen, Nina Dahlgren och de närmast runt henne tyckte det blåste kallt mest hela tiden, vid frukostenoch luftkonditioneringen, Villa Park och på Zizzis- restaurangen då hon plötsligt säger ”Det verkar som hela Birmingham är i klimakteriet då det är så kallt överallt”. Någon från Linköping-gänget eller om det var Arvika-gänget som försökte förklara för en bartender det där Göteborgsskämtet att det bor ”Göörmanny” i Tyskland, han fattade inget såklart eller gänget som trodde på allvar att det var Niki Lauda som körde dem på sin Uber-resa där de pratade om 50/50-chans att de skulle överleva resan.
Söndag – fortsättning: Severn Valley Railway och pubidyll
Benny Johansson, som jag delade hotellrum med, valde som huvuduppgift för söndagen att på sin åttonde resa till Birmingham fokusera på Severn Valley Railway-resan tillsammans med ungefär 30 av oss som åkt med på Villa Swedens medlemsresa. Han berättade för mig att han var otroligt peppad att åka ut på landsbygden med en gammal tågbana och ånglok – mitt i prick som han själv sa på sin Trollhättan-dialekt om möjligheten att åka ut på vischan i England.
”Vi var ett stort förväntansfullt gäng som tog oss till Moor Street Station för att åka till Kidderminster. Bara den stationen andades tågkultur, men det visade sig att biljetten på 9 pund inhandlades aningen för tidigt. Det var tågstopp på grund av nattarbete som inte var klart och trots att vi gick upp till nästa station, Snow Hill Station, så blev det inget tåg till Kidderminster. Till slut styrde Jocke och Bosse upp det bra så alla kom ut med taxi till Severn Valley Railway.
Innan ‘min’ taxi nådde fram hade några redan luktat sig fram till en pub i det gamla stationsområdet. Puben var anrik, stationsgården fantastisk med bland annat lite försäljning av tågböcker, souvenirer och tåg till modelljärnvägar. 45 minuter innan lunchtid hoppade ett gäng av vid första stoppet: Bewdley. En liten mysig by – jag slogs av hur lite trafik det var, hur tyst och lugnt allt var. Vi gick in till byns centrum där de hade den mest långsmala pub jag någonsin varit på, Wetherspoon. Ölpriset var drygt 2,50 pund billigare än i Birmingham. En detalj som är värd att nämna i sammanhanget.
Jag följde med som ett flockdjur till nästa station – Arley. Nu blev jag nästan kär på riktigt. Det var som att gå rakt in i en inspelning av Midsomer Murders. I denna by fanns en enda pub, precis intill vägen, cirka 250 meter från stationen. På väg ner mot puben såg vi ett gäng Chester-fans som laddade inför playoff-semifinal mot Kidderminster i National League North. De var på väg att lämna när vi kom, men jag hann snacka lite med ett par och blev till och med medbjuden till matchen – men tackade artigt nej. Hönö-Catrin tyckte att de såg ut som huliganer. Om så var fallet vet jag inte – men kanske var det därför de ville ha med mig, om det skulle bli stökigt…”
”I denna lilla by fanns ingen mobiltäckning, så det var bara att njuta av allt som erbjöds. Systrarna Ljungström från Skärblacka hittade ett gäng killar och spelade fotboll. Plötsligt dök det upp tre personer på häst som stannade till vid puben. Nu snackar vi!
Jag gillar att ta foto på roliga skyltar där jag är – och puben hade gratis wifi för gäster. Lösenordet såg lite krångligt ut, det var därför jag fotograferade det. När folk insåg att det inte gick att surfa där vi satt i solen med varsin öl, så sa jag att jag hade lösenordet. Oklart om någon lyckades komma in på nätet dock – lösen var något utöver det vanliga: NqkNdn7pLexMEX (osäkert om det var ett q, en 9:a eller en 2:a).
Där satt vi. På en bakgård till en pub med en liten väg på ena sidan och en hage på andra sidan. River Severn låg bara 100 meter bort. En idyll utan dess like. Vi åkte vidare till station tre, vilket var Highley. Här såg vi inte mycket av byn, men vi gick ner mot floden till puben The Ship Inn. Den låg fantastiskt till med stor terrass och utsikt över floden. Vi satte oss i det gröna, såg fiskarna slå i ytan. Jag googlade vad det var för arter i floden – det fanns en hel del, men namnen var bara på engelska och vår fiskguru Mattias från Hönö kunde dem visst bara på latin.”
”Sen tuffade vi tillbaka till Kidderminster, beställde nya Ubers eller Bolts och var ‘hemma’ i Brindleyplace igen vid 17-tiden. Lite fattigare, men klart rikare! En fantastisk dag tillsammans med det underbara Villa Sweden-gänget, tycker jag! Förresten, Chester vann matchen med 2–1 inför 5 000 åskådare.”
Söndag kväll – nya intryck och sista samling
När eftermiddagen blev till kväll var vi alla samlade på hotellet. Vid storsamlingen kl. 18:00 insåg vi snabbt att vi inte kunde gå ut tillsammans – vem har plats för 70–80 svenskar som kommer samtidigt och vem kan servera mat samtidigt på rimlig tid? Därför delade vi upp oss.
Jag och Benny valde att gå till den nya delen av centrum nära centralstationen. När vi gick genom det stora köpcentret undrade vi varför så många var finklädda. Studentfirande? Nobelfest? Det visade sig vara säsongsavslutningsfest för Birmingham City FC. Glåporden haglade när jag passerade i min Aston Villa-jacka med Champions League-logga på ärmen – vad de sa vet jag inte exakt, men det var säkert vänligt… Kul att få lite uppmärksamhet ändå!
Det blev en god pizza för mig, medan Benny slog till med klassisk pasta. Senare återförenades många av oss i hotellbaren. Vi fortsatte såklart prata Villa, men också innebandy, löpning, brittisk modetrend (eller avsaknad av sådan) och lyssnade på fantastiska berättelser från Christer Lindström i Varberg om byggprojekt på Grönland och runtom i världen. Vi fnyste lite snällt åt den stackars tiggaren som hade det mycket ”tunnare plånbok än oss” som smög runt i hotellobbyn och drog rövarhistorier om fruar, bilar och taxikostnader. Tur att ingen gick på den finten.
Gladast var nog ändå Benny – han fick den sista Corona-beställningen som “huset” stod för. En värdig avslutning på söndagskvällen.
Måndag – hemresan
Åttonde raka segern för medlemsresan! Morgonen inleddes med frukost. Några gjorde ett sista besök i nya Villa Shoppen – väg i vägg med den gamla. Bra utbud av retrotröjor och säsongens tre matchställ, men skralt med Champions League-souvenirer. Jag valde att inte köpa något alls den här gången. Men störst uppmärksamhet fick vår kassör som visade prov på färdigheter som få visste han hade, både Henke Lundqvist och John Travolta hade blivit avundsjuka på när Bo Carlsson gick ner i splitt på vid frukosten med hjälp av en tomat på golvet bland annat…
Vi, ett mindre gäng ”västkustare” tog en Uber direkt till flygplatsen – jag, Benny, Per Gidefall och Patrik Svensson. Den sistnämnda duon hade planerat allt in i minsta detalj, det var viktigt för dem att sitta i främre delen av planen på första flygningen för att snabbt komma av planet i Amsterdam för att med god marginal hinna till Göteborgs-flyget. En annan anekdot från helgen var att jag hjälpte Gidefall med hotellnyckeln en kväll, vilket han nog inte ens minns… På flygplatsen gick allt smidigt för mig, men de andra fick ta av sig skor och fick väskor genomsökta – till och med matchprogrammet skannades. Var bara jag som såg vettig ut tänkte jag…
Runt 12:00 skrevs det i vår Facebook-grupp att årets medlemsresa officiellt var över. Då var vi på väg mot Amsterdam och sedan Landvetter. Två rejäla dunsar vid landning, men ingen oro. Vi var tillbaka i Sverige – kissnödiga men glada.
Glada över 1–0-segern mot Fulham. Men ännu mer över flera magiska dagar tillsammans. När man släpper vardagen, får vara sig själv en stund, med en öl i handen och fotboll i samtalet.
Det jag tar med mig från långhelgen är den unika och varma stämningen. En plats där alla är välkomna. Promenaden till matchen på lördagsförmiddagen var som speed-dating – man pratade med nya människor hela tiden. För mig var detta min första medlemsresa – och en av de mest minnesvärda fotbollsresorna i mitt liv. Hänget innan och efter själva matchen var också helt underbar, att fira en seger på plats är något extra, speciellt med så många svenskar tillsammans som en enda stor familj. Om jag förstått det hela rätt så var vi totalt ungefär 90 personer som var på plats som Villa Sweden-medlemmar, den största medlemsresan hittills… och den bästa om ni frågar mig, Magnus Fredriksson, Aston Villa-fan sedan ungefär 1977.
Från dramatiken med köttbiten till jublet på Villa Park. Från frukostsnack till sena barhäng. Gemenskapen, skrattet, samtalen – allt detta gör att jag redan längtar till nästa gång.
Up the Villa!
Att åka på sin första medlemsresa med Aston Villa Sweden är något jag har sett fram emot länge.
När jag klev på flyget på Landvetter, på väg mot Birmingham den 2 maj 2025, visste jag att jag hade något speciellt framför mig. Det var min första medlemsresa med Aston Villa Sweden – och min tredje match live för säsongen. Tidigare under säsongen hade jag sett premiärmatchen mot West Ham (2–1) på plats i London, och sportlovsmatchen mot Ipswich (1–1) på Villa Park tillsammans med min fru och våra två söner. Men det här var något helt annat. Det här var den 21:a medlemsresan sedan starten 2001-02, med hela supporterklubben – från premiärresenärer som mig till veteraner som Bo Carlsson från Ljungsbro, Magnus Jönsson och Måns Ljunggren från Malmö, Joakim Jönsson (vice ordförande), Robert Larsson från Uddevalla, Joakim Lindblom från Västerås, Patrik Henriksson från Landskrona och Mikael Tegbrink i styrelsen bland annat.
Vi var en brokig skara med ett imponerande åldersspann, förenade av starka band till Aston Villa. Bland oss fanns rörmokare, vd:ar, säljare, studenter, lärare, mellanchefer – från Gällivare i norr till Ystad i söder. Själv fick jag äran att dela rum med läraren Benny Johansson från Trollhättan, en storsnarkande man med ett stort hjärta och full koll på sitt Aston Villa. Det tog inte lång tid innan jag förstod varför han är så omtyckt bland sina elever
Middagen som slutade i dramatik
Efter mellanlandning på Schiphol och tågresa från flygplatsen i Birmingham till city var det dags för den stora välkomstmiddagen. En trerätters på hotellet, med prominenta gäster i form av Villa-profilerna Kenny Swain, Stefan Moore och Andy Blair.
Gästerna var uppdelade i 15 bord, organiserade i nio olika grupper enligt schemat vid restaurangens entré. Vi hade rest, ätit dåligt under dagen och var hungriga som Robinsondeltagare efter 30 dagar på en öde ö. 19:14 tog jag en bild på förrätten – och den slank ner snabbt.
Huvudrätten serverades strax före 20.00. Jag tog ett nytt foto med mobilen 19:52. Det skulle visa sig bli kvällens sista bild – innan allt vände.
Jag var glad, förväntansfull, i samtal om huruvida Ollie Watkins borde ha startat i andra Champions League-matchen mot Paris SG. Jag började skära i köttet. Det var segt, envist, men till slut skar jag loss en bit, lade den i munnen och började tugga. Sedan – pang. Den fastnade. Luftstrupen blockerades. Två sekunder blev en evighet. Paniken grep tag i mig minst sagt, det var en fördjävlig känsla helt enkelt.
Benny Johansson reagerade direkt. Han såg paniken i mina ögon, hörde mitt flämtande, min kamp efter luft. Han rusade upp, tog ett fast grepp bakom mig och försökte flera gånger trycka upp matbiten – utan resultat. Då klev min andra bordsgranne in, Gustav Elowson – och räddade mig. Det hade börjat svarta i mina ögon och jag började tappa kontrollen helt. Han tog tag i mig, gjorde Heimlichmanövern – en första hjälpen-teknik där man trycker hårt under bröstkorgen för att få föremålet att lossna. Jag var stel som en pinne, men efter tre–fyra–fem försök kom matbiten loss.
Jag har nog aldrig varit så rädd. Från total glädje till panik på sekunder. Jag hörde senare att ambulans hade larmats, men att det inte längre behövdes. Det gick så jäkla snabbt och oerhört läskigt att det går så fort till fullständig panik. I vår gemensamma Facebook-grupp för resan dök det snart upp flera kommentarer om just den där köttbiten. "Det segaste jag någonsin försökt tugga i mig", skrev flera. Jag håller med.
Men det som verkligen berörde mig var alla som kom fram under helgen. Många hade inte förstått vad som hänt förrän efteråt – men deras omtanke värmde. Att komma ensam till en sådan här resa, utan att känna någon, och uppleva det där... det hade kunnat bli en fruktansvärd upplevelse. I stället blev det ett starkt minne – tack vare gemenskapen. Hemma i Sverige berättade min fru att hennes moster som jobbar på 1177 att en person nyligen dött precis av samma anledning, att en matbit som fastnade i halsen, men som slutat i tragedi när ingen uppmärksammat vad som hände. Tur att Villa-Sweden fanns där, tack ännu en gång Benny och Gustav, ni är resans hjältar!
Den snygga Aston Villa-scarfen vi fick som välkomstpresent blev en symbol för den gemenskapen. Jag bar årets tredjeställ med nummer 7 och McGinn på ryggen – lagom till hans 200:e Premier League-match mot Fulham under middagen. Jag vill också plussa för bordplaceringen, som är ett jättebra grepp för att alla ska känna sig delaktiga och inte hamna utanför eller tvingas gå runt och leta bord att sitta vid – bra där!
Jag tar också med mig från den första dagen den stora gemenskapen mellan oss alla – från flygplatsen i Birmingham, tåget in till stan och hotellet, och förstås hänget på hotellet under fredagen. Det var strålande väder och dagen innan hade det varit tropisk värme i stora delar av England. Vi hängde i hotellbaren och på uteplatsen när hela Villa Sweden inväntade kvällens middag, som jag tidigare beskrev – en middag som blev minnesvärd, men tyvärr av tråkiga anledningar.
Matchdagen – promenaden, ölen och stämningen
Lördag morgon. Frukost redan före 08.00, ja snarare 07:30. Samling 08:25 i hotellobbyn. Vi var drygt 50-60 personer som gick den traditionsenliga Aston Villa Sweden-promenaden till Villa Park. 6,5 kilometer, varav minst 4 kilometer längs Birminghams kanalsystem – mer än Venedig, faktiskt. En fantastisk upplevelse, med kanalbåtar, morgoncyklister och en och annan slussöppning. Joakim Jönsson såg till att vi höll tempot, stannade gruppen för att hålla ihop och såg till att vi hamnade rätt, hela vägen till puben utanför Villa Park. Vi var kanske 60-talet personer men när vi gick där kändes det som det tiodubbla, minst. Mäktig känsla och en snygg tradition tänker jag!
Framme vid Villa Park fylldes Aston Tavern snabbt upp av svenska fans. Uteserveringen badade i sol – ibland – och vi frös nästan i skuggan i nästa ögonblick. Förväntningarna var höga. Fulham låg på plats åtta, vi på sju. En seger och Champions League-hoppet levde. Det var perfekt plats att samlas på, uteserveringen som snarare var en innergård passade perfekt för alla oss svenskar som snabbt lade beslag på de flesta stolarna. Gemenskapen var det bästa i väntan på matchen och förstås ölen.
Mest samtal och oenighet kom när laget släpptes ungefär 75 minuter innan matchstart var bland vissa huruvida Mings skulle spela eller inte… Det var en spänd förväntan på matchen då vi alla visste att säsongen i det närmaste skulle vara slut om det blev något annat än tre poäng och seger till Aston Villa.
Och det blev seger. 1–0 i första halvlek. I andra höll vi andan. Vi kunde inte stänga matchen – men vi höll undan. Stämningen på vår läktarsektion var magisk. Vi svenskar bidrog till stämningen minst sagt, jag kände glädje, men framför allt lättnad. Jag är den första att erkänna att sista kvarten kom det inte så mycket konstruktivt ut ur min mun förutom att; ”kämpa, jobba, men för fan… gör jobbet gubbar”!
Efter matchen: Wittom Arms. Ölen kostade bara fem pund, men det visste man inte eftersom man bara blippar numera. Liveband, förväntade engelska låtar som med bland annat Oasis. Strålande väder, mängder av svenskar tillsammans med segerrusiga engelsmän. Jag och Fredrik Gällerdal (född 1972, samma år som mig, en riktig stjärna på resan) drog efter några segeröl vidare till "The Brasshouse" för riktig mat – kycklingvingar som förrätt, stor burgare till huvudrätt. Vi tog med oss vår 78-årige ex-polis Ulf Rosenberg till bords. "Jag var färdig polis innan jag fick handla på Systemet som 19-åring", sa han. Vilken stjärna. Efter ett tag anslöt fler. Det var en go känsla att käka segermiddag och få något vettig i magen igen.
Segerfesten fortsatte såklart, Fredrik drog oss med till Gin-Bar, som Villa Sweden snabbt gjorde till sin egen. Stämningen var på topp och vi passade på att lösa lite världsproblem och fortsätta diskutera ”om och men” om den fortsatta säsongen i ligan. När vi tröttnat på stan hamnade flera på hotellbaren, en bar som när den stängde hade två kvarglömda mobiler – dagen och kvällen hade varit lyckad, vi vann matchen vi rest för att se live och vi hade denna kväll både ätit och druckit gott, en del mindre, andra mer… Några svor dock nästan i kör över att hotellkorten inte fungerade efter att ha legat mot mobiltelefonerna…
Söndag – vaknar som vinnare!
Söndag morgon inleddes med analyser vid frukostbordet. Champions League-plats? Europa League? Magplask? Vi hade vunnit sex av de sju senaste. Allt kan fortfarande hända för Aston Villa innan säsongen är över var det gemensamma tankarna, och också en tacksamhet över vad säsongen hittills har givit i form av åtta segrar i Champions League och kvartsfinal mot Paris och att vi är och jagar en ny Europaplats inför nästa säsong. Jag pratade med ett par som valt som huvudspår för dagen att genomföra Aston Villa Stadium Tour, den här dagen gjordes två stycken ”vandringar” i den klassiska arenan, den första redan klockan 10:00 och andra 14:00. För 46 pund och knappt hälften för barn får du se Villa Park från insidan. Mycket lyckat fick jag höra som jag fortfarande har kvar att upptäcka men det ska jag ta med min familj, kanske nästa säsong!
Några andra valde fotbollsmatchen mellan Brighton – Newcastle som slutade 1–1 framför TV:n på en pub ganska nära hotellet. Några av oss fick ändå se en liten skymt av Villa-spelarna på lagom avstånd. Emiliano Martinez stannade sin bil för något foto, Matty Cash likaså och Lucas Digne tog tid att bli fotograferad utanför Villa Park.
Det kom även en del roliga citat under helgen, Nina Dahlgren och de närmast runt henne tyckte det blåste kallt mest hela tiden, vid frukostenoch luftkonditioneringen, Villa Park och på Zizzis- restaurangen då hon plötsligt säger ”Det verkar som hela Birmingham är i klimakteriet då det är så kallt överallt”. Någon från Linköping-gänget eller om det var Arvika-gänget som försökte förklara för en bartender det där Göteborgsskämtet att det bor ”Göörmanny” i Tyskland, han fattade inget såklart eller gänget som trodde på allvar att det var Niki Lauda som körde dem på sin Uber-resa där de pratade om 50/50-chans att de skulle överleva resan.
Söndag – fortsättning: Severn Valley Railway och pubidyll
Benny Johansson, som jag delade hotellrum med, valde som huvuduppgift för söndagen att på sin åttonde resa till Birmingham fokusera på Severn Valley Railway-resan tillsammans med ungefär 30 av oss som åkt med på Villa Swedens medlemsresa. Han berättade för mig att han var otroligt peppad att åka ut på landsbygden med en gammal tågbana och ånglok – mitt i prick som han själv sa på sin Trollhättan-dialekt om möjligheten att åka ut på vischan i England.
”Vi var ett stort förväntansfullt gäng som tog oss till Moor Street Station för att åka till Kidderminster. Bara den stationen andades tågkultur, men det visade sig att biljetten på 9 pund inhandlades aningen för tidigt. Det var tågstopp på grund av nattarbete som inte var klart och trots att vi gick upp till nästa station, Snow Hill Station, så blev det inget tåg till Kidderminster. Till slut styrde Jocke och Bosse upp det bra så alla kom ut med taxi till Severn Valley Railway.
Innan ‘min’ taxi nådde fram hade några redan luktat sig fram till en pub i det gamla stationsområdet. Puben var anrik, stationsgården fantastisk med bland annat lite försäljning av tågböcker, souvenirer och tåg till modelljärnvägar. 45 minuter innan lunchtid hoppade ett gäng av vid första stoppet: Bewdley. En liten mysig by – jag slogs av hur lite trafik det var, hur tyst och lugnt allt var. Vi gick in till byns centrum där de hade den mest långsmala pub jag någonsin varit på, Wetherspoon. Ölpriset var drygt 2,50 pund billigare än i Birmingham. En detalj som är värd att nämna i sammanhanget.
Jag följde med som ett flockdjur till nästa station – Arley. Nu blev jag nästan kär på riktigt. Det var som att gå rakt in i en inspelning av Midsomer Murders. I denna by fanns en enda pub, precis intill vägen, cirka 250 meter från stationen. På väg ner mot puben såg vi ett gäng Chester-fans som laddade inför playoff-semifinal mot Kidderminster i National League North. De var på väg att lämna när vi kom, men jag hann snacka lite med ett par och blev till och med medbjuden till matchen – men tackade artigt nej. Hönö-Catrin tyckte att de såg ut som huliganer. Om så var fallet vet jag inte – men kanske var det därför de ville ha med mig, om det skulle bli stökigt…”
”I denna lilla by fanns ingen mobiltäckning, så det var bara att njuta av allt som erbjöds. Systrarna Ljungström från Skärblacka hittade ett gäng killar och spelade fotboll. Plötsligt dök det upp tre personer på häst som stannade till vid puben. Nu snackar vi!
Jag gillar att ta foto på roliga skyltar där jag är – och puben hade gratis wifi för gäster. Lösenordet såg lite krångligt ut, det var därför jag fotograferade det. När folk insåg att det inte gick att surfa där vi satt i solen med varsin öl, så sa jag att jag hade lösenordet. Oklart om någon lyckades komma in på nätet dock – lösen var något utöver det vanliga: NqkNdn7pLexMEX (osäkert om det var ett q, en 9:a eller en 2:a).
Där satt vi. På en bakgård till en pub med en liten väg på ena sidan och en hage på andra sidan. River Severn låg bara 100 meter bort. En idyll utan dess like. Vi åkte vidare till station tre, vilket var Highley. Här såg vi inte mycket av byn, men vi gick ner mot floden till puben The Ship Inn. Den låg fantastiskt till med stor terrass och utsikt över floden. Vi satte oss i det gröna, såg fiskarna slå i ytan. Jag googlade vad det var för arter i floden – det fanns en hel del, men namnen var bara på engelska och vår fiskguru Mattias från Hönö kunde dem visst bara på latin.”
”Sen tuffade vi tillbaka till Kidderminster, beställde nya Ubers eller Bolts och var ‘hemma’ i Brindleyplace igen vid 17-tiden. Lite fattigare, men klart rikare! En fantastisk dag tillsammans med det underbara Villa Sweden-gänget, tycker jag! Förresten, Chester vann matchen med 2–1 inför 5 000 åskådare.”
Söndag kväll – nya intryck och sista samling
När eftermiddagen blev till kväll var vi alla samlade på hotellet. Vid storsamlingen kl. 18:00 insåg vi snabbt att vi inte kunde gå ut tillsammans – vem har plats för 70–80 svenskar som kommer samtidigt och vem kan servera mat samtidigt på rimlig tid? Därför delade vi upp oss.
Jag och Benny valde att gå till den nya delen av centrum nära centralstationen. När vi gick genom det stora köpcentret undrade vi varför så många var finklädda. Studentfirande? Nobelfest? Det visade sig vara säsongsavslutningsfest för Birmingham City FC. Glåporden haglade när jag passerade i min Aston Villa-jacka med Champions League-logga på ärmen – vad de sa vet jag inte exakt, men det var säkert vänligt… Kul att få lite uppmärksamhet ändå!
Det blev en god pizza för mig, medan Benny slog till med klassisk pasta. Senare återförenades många av oss i hotellbaren. Vi fortsatte såklart prata Villa, men också innebandy, löpning, brittisk modetrend (eller avsaknad av sådan) och lyssnade på fantastiska berättelser från Christer Lindström i Varberg om byggprojekt på Grönland och runtom i världen. Vi fnyste lite snällt åt den stackars tiggaren som hade det mycket ”tunnare plånbok än oss” som smög runt i hotellobbyn och drog rövarhistorier om fruar, bilar och taxikostnader. Tur att ingen gick på den finten.
Gladast var nog ändå Benny – han fick den sista Corona-beställningen som “huset” stod för. En värdig avslutning på söndagskvällen.
Måndag – hemresan
Åttonde raka segern för medlemsresan! Morgonen inleddes med frukost. Några gjorde ett sista besök i nya Villa Shoppen – väg i vägg med den gamla. Bra utbud av retrotröjor och säsongens tre matchställ, men skralt med Champions League-souvenirer. Jag valde att inte köpa något alls den här gången. Men störst uppmärksamhet fick vår kassör som visade prov på färdigheter som få visste han hade, både Henke Lundqvist och John Travolta hade blivit avundsjuka på när Bo Carlsson gick ner i splitt på vid frukosten med hjälp av en tomat på golvet bland annat…
Vi, ett mindre gäng ”västkustare” tog en Uber direkt till flygplatsen – jag, Benny, Per Gidefall och Patrik Svensson. Den sistnämnda duon hade planerat allt in i minsta detalj, det var viktigt för dem att sitta i främre delen av planen på första flygningen för att snabbt komma av planet i Amsterdam för att med god marginal hinna till Göteborgs-flyget. En annan anekdot från helgen var att jag hjälpte Gidefall med hotellnyckeln en kväll, vilket han nog inte ens minns… På flygplatsen gick allt smidigt för mig, men de andra fick ta av sig skor och fick väskor genomsökta – till och med matchprogrammet skannades. Var bara jag som såg vettig ut tänkte jag…
Runt 12:00 skrevs det i vår Facebook-grupp att årets medlemsresa officiellt var över. Då var vi på väg mot Amsterdam och sedan Landvetter. Två rejäla dunsar vid landning, men ingen oro. Vi var tillbaka i Sverige – kissnödiga men glada.
Glada över 1–0-segern mot Fulham. Men ännu mer över flera magiska dagar tillsammans. När man släpper vardagen, får vara sig själv en stund, med en öl i handen och fotboll i samtalet.
Det jag tar med mig från långhelgen är den unika och varma stämningen. En plats där alla är välkomna. Promenaden till matchen på lördagsförmiddagen var som speed-dating – man pratade med nya människor hela tiden. För mig var detta min första medlemsresa – och en av de mest minnesvärda fotbollsresorna i mitt liv. Hänget innan och efter själva matchen var också helt underbar, att fira en seger på plats är något extra, speciellt med så många svenskar tillsammans som en enda stor familj. Om jag förstått det hela rätt så var vi totalt ungefär 90 personer som var på plats som Villa Sweden-medlemmar, den största medlemsresan hittills… och den bästa om ni frågar mig, Magnus Fredriksson, Aston Villa-fan sedan ungefär 1977.
Från dramatiken med köttbiten till jublet på Villa Park. Från frukostsnack till sena barhäng. Gemenskapen, skrattet, samtalen – allt detta gör att jag redan längtar till nästa gång.
Up the Villa!
