Derby
2025-04-14 18:00
Säsongen 1974/75: Omgång 24
Den 28 december möttes på Maine Road Manchester City och Derby; slutresultat 1 – 2
Torbjörn Karlsson
"Lee... interesting... very interesting... look at his face, just look at his face".
Denna fras kunde höras från BBC:s kommentator Barry Davies den 28 december 1974. Mr Davies hade denna dag skickats till Manchester för att kommentera matchen som visades i "Match of the Day" och som såg Derby County besöka Maine Road för ett möte mot Manchester City. Kommentaren åtföljde ett för Derby målgivande anfall med Francis Lee i spetsen och denne kanoniär personifierade matchen.
Frasen satte sig så djupt i den engelska fotbollspublikens medvetande och i synnerhet hos Derbys supportrar att ett fotbollsfanzine för The Rams döptes till "Interesting, very interesting". Vad är det nu som är så speciellt med detta mål och denna fras? Jo, förutom att det var ett så snyggt mål att det fortfarande visas i retrospektiva program om 70-talets fotboll så var det också kulmen på en infekterad strid mellan Francis Lee och dennes klubb fram till sommaren 1974, Manchester City.
Inför denna den 24:e omgången hade Derby endast mäktat med nio segrar och sju oavgjorda samt förlorat sju matcher och låg med detta facit i mitten av tabellen. Samtidigt hade City ännu inte förlorat hemma på hela säsongen och bara släppt in sex mål på dessa tolv matcher vilket gjorde att tipsen gick i hemmalagets favör.
Kanoniären Lee
Francis Lee betydde oerhört mycket för Manchester City. Under sex av sina sju säsonger på Maine Road gjorde han minst ett dussin mål varje säsong med 1971/72 som pricken över i:et med 33 (!) gjorda ligamål. När Cityledningen skulle skriva nytt kontrakt med Lee sommaren 1974 var alla inställda på att så skulle ske utan större problem. Lee hade dock vid detta lag vid sidan av fotbollen börjat arbeta med ett avfallsbolag med återvinning av papper för tillverkning av toalettpapper som affärsidé. Detta bolag, som han själv var arbetande ägare till, gav honom snart öknamnet "The Bog Roll King". Bolaget gav för övrigt efterhand god utdelning och lade grunden till att Francis Lee efter sin fotbollskarriär dels kunde föda upp och handla med galopphästar, dels bli så förmögen att han köpte Manchester City 1993.
Eftersom Lee´s bolag fanns i hans födelsestad Bolton där han behövde tillbringa en hel del tid krävde han att han inte skulle behöva deltaga vid veckans alla träningar. Detta krav i kombination med den lön Lee krävde var för mycket för Citys ledning. Lee hade uppenbart kallt räknat med att hans hjältestatus var så stor att klubben inte skulle kunna säga nej till hans krav men det hela ledde till ett offentligt bråk med hårda ord från båda sidor.
Citys supportrar var chockade och besvikna över denna utveckling och protesterade mot klubbledningen. Spelarkollegorna ställde sig bakom Lee vilket ledde till ytterligare konvulsioner i klubben med ledningen och de tongivande på olika sidor om barrikaderna.
Dave Mackay slår till
Kontentan av detta blev att Derbys manager Dave Mackay, efter att ha fått nej från några tilltänkta anfallsess, snabbt lade upp 100 000 pund för den då 30-årige storskytten. Derbys manager Dave Mackay var mycket nöjd med förvärvet av Lee och sade att "Francis has strength, power and is an exceptionally brave player". Allmänt ansågs övergångssumman vara låg. Lee själv sade när han lämnade City att "ni har inte sett det sista av mig...".
Övergången blev klar tre dagar innan säsongsöppningen på Goodison Park mot Everton och Lee fanns förstås med i tremannakedjan tillsammans med Roger Davies och Kevin Hector. Med den sistnämnde och Lee i truppen hade Derby nu två av ligans genom tiderna främsta målskyttar. Som exempel på detta kan nämnas att per den siste december 1975 av de aktiva spelarna i de 92 ligalagen låg Hector på tredje plats med 251 ligamål och Lee på fjärde på 225.
Återkomsten till Maine Road
Den 28 december skulle så Lee tillsammans med sin nya klubb åka till Manchester och ta Maine Road i besittning. Derby spelade bra i en välspelad match och kunde i den 21:a minuten ta ledningen efter inlägg från Bruce Rioch, nick av Roger Davies och skarvning av Lee till Henry Newton som fick till ett riktigt bra skott utan chans för Corrigan i City´s mål. Henry Newton gjorde för övrigt säsongens dittills bästa insats och överglänste mer namnkunniga mittfältare i båda lagen.
Efterhand tog City över mer och mer av spelet och deras rättmätiga belöning kom i den 63:e minuten. Rodney Marsh kunde lägga ut bollen till Colin Bell som med ett stenhårt skott besegrade Colin Boulton i Derbymålet.
Beroende på Citys bättre spel kom det därför som en blixt från klar himmel när Derby mindre än två minuter efter kvitteringsmålet återigen tog ledningen. Detta var alltså Francis Lee´s stora stund. David Nish drog upp anfallet på vänsterkanten, passade till Francis Lee som, så ofta, hade ryggen mot mål. Lee vände inåt och pASSErade sin bevakare Alan Oakes och fick en underbar bollträff. Joe Corrigan i Citymålet slängde sig men fick hjälplös se bollen passera och några miljoner TV-tittare i England se en Francis Lee med ett exalterat ansiktsuttryck springa för att fira sitt mål! "Look at his face, just look at his face"-frasen som följer är förståelig om man ser Francis Lees ansiktsuttryck och känner till den mediahype som givetvis föregick matchen. De tre målen i matchen finns för övrigt att se på Youtube.
Som ett ödets nyck hade Manchester City bara fyra dagar innan denna match värvat riktigt tungt för att verkligen kunna hitta en ersättare till Francis Lee. För dubbla summan för vad man släppte Lee till Derby, dvs 200 000 pund, köpte City nämligen Joe Royle från Everton. Denna summa var stor vid denna tid men nyförvärvet gjorde en slät figur i denna sin hemmapremiär och kom förstås att helt stå i skuggan av Maine Roadpublikens tidigare hjälte, nu iklädd Derbys vita tröja. City´s manager Tony Book sade efter matchen att hans lag hade spelat sin bästa fotboll för månaden och inte kunde kritisera sitt manskaps insats men att Derby verkligen visade sin klass.
Kort om Francis Lees karriär
Francis Lee började sin fotbollskarriär i Bolton Wanderers, naturligt nog eftersom han var född och uppvuxen i denna stad. Ligapremiären klarade han av redan som 16-åring. Hans målskytte gick förstås inte obemärkt och många var de klubbar som ville se honom i sina lönerullor.
Hösten 1967 kunde Manchester City värva honom för 60 000 pund och managern Joe Mercer beskrev förvärvet som "the final piece in the jigsaw". Köpet betalade av sig med en gång då City redan kommande vår kunde bärga sin första ligatitel sedan 30-talet. Därefter var Lee en viktig del i det lag som tog hem FA-cup, Ligacup och Cupvinnarcupen inom loppet av två år.
Även i Derbytröjan stod Lee för en tuffhet som Derbyanfallet behövde. Detta gjorde att Kevin Hector och Roger Davies gavs mer utrymme för att utföra sitt arbete. Ett dussin mål vardera säsonger som Lee tillbringade i Derby samt mycket nyttigt lagarbete gjorde att många sommaren 1976 försökte övertala honom till att ta en säsong till. Övertalningsförsöken visade sig dock lönlösa. Mot Ipswich i april gjorde Francis Lee sin 500:e och sista ligamatch och tog avsked med bland annat två mål i denna match.
Manchester City: Corrigan, Hammond, Donachie, Bell, Doyle, Oakes, Horswill, Royle, Marsh, Hartford, Tueart. Avbytare: Henson
Derby: Boulton, Webster, Nish, Rioch, Daniel, Todd, Newton, Gemmill, Davies, Bourne, Lee. Avbytare: Hinton
Publik: 26 121
Positioner efter matchen:
Manchester City 8:a, Derby 9:a
Engelska topplistans nr 1:
Mud: Lonely This Christmas
Denna fras kunde höras från BBC:s kommentator Barry Davies den 28 december 1974. Mr Davies hade denna dag skickats till Manchester för att kommentera matchen som visades i "Match of the Day" och som såg Derby County besöka Maine Road för ett möte mot Manchester City. Kommentaren åtföljde ett för Derby målgivande anfall med Francis Lee i spetsen och denne kanoniär personifierade matchen.
Frasen satte sig så djupt i den engelska fotbollspublikens medvetande och i synnerhet hos Derbys supportrar att ett fotbollsfanzine för The Rams döptes till "Interesting, very interesting". Vad är det nu som är så speciellt med detta mål och denna fras? Jo, förutom att det var ett så snyggt mål att det fortfarande visas i retrospektiva program om 70-talets fotboll så var det också kulmen på en infekterad strid mellan Francis Lee och dennes klubb fram till sommaren 1974, Manchester City.
Inför denna den 24:e omgången hade Derby endast mäktat med nio segrar och sju oavgjorda samt förlorat sju matcher och låg med detta facit i mitten av tabellen. Samtidigt hade City ännu inte förlorat hemma på hela säsongen och bara släppt in sex mål på dessa tolv matcher vilket gjorde att tipsen gick i hemmalagets favör.
Kanoniären Lee
Francis Lee betydde oerhört mycket för Manchester City. Under sex av sina sju säsonger på Maine Road gjorde han minst ett dussin mål varje säsong med 1971/72 som pricken över i:et med 33 (!) gjorda ligamål. När Cityledningen skulle skriva nytt kontrakt med Lee sommaren 1974 var alla inställda på att så skulle ske utan större problem. Lee hade dock vid detta lag vid sidan av fotbollen börjat arbeta med ett avfallsbolag med återvinning av papper för tillverkning av toalettpapper som affärsidé. Detta bolag, som han själv var arbetande ägare till, gav honom snart öknamnet "The Bog Roll King". Bolaget gav för övrigt efterhand god utdelning och lade grunden till att Francis Lee efter sin fotbollskarriär dels kunde föda upp och handla med galopphästar, dels bli så förmögen att han köpte Manchester City 1993.
Eftersom Lee´s bolag fanns i hans födelsestad Bolton där han behövde tillbringa en hel del tid krävde han att han inte skulle behöva deltaga vid veckans alla träningar. Detta krav i kombination med den lön Lee krävde var för mycket för Citys ledning. Lee hade uppenbart kallt räknat med att hans hjältestatus var så stor att klubben inte skulle kunna säga nej till hans krav men det hela ledde till ett offentligt bråk med hårda ord från båda sidor.
Citys supportrar var chockade och besvikna över denna utveckling och protesterade mot klubbledningen. Spelarkollegorna ställde sig bakom Lee vilket ledde till ytterligare konvulsioner i klubben med ledningen och de tongivande på olika sidor om barrikaderna.
Dave Mackay slår till
Kontentan av detta blev att Derbys manager Dave Mackay, efter att ha fått nej från några tilltänkta anfallsess, snabbt lade upp 100 000 pund för den då 30-årige storskytten. Derbys manager Dave Mackay var mycket nöjd med förvärvet av Lee och sade att "Francis has strength, power and is an exceptionally brave player". Allmänt ansågs övergångssumman vara låg. Lee själv sade när han lämnade City att "ni har inte sett det sista av mig...".
Övergången blev klar tre dagar innan säsongsöppningen på Goodison Park mot Everton och Lee fanns förstås med i tremannakedjan tillsammans med Roger Davies och Kevin Hector. Med den sistnämnde och Lee i truppen hade Derby nu två av ligans genom tiderna främsta målskyttar. Som exempel på detta kan nämnas att per den siste december 1975 av de aktiva spelarna i de 92 ligalagen låg Hector på tredje plats med 251 ligamål och Lee på fjärde på 225.
Återkomsten till Maine Road
Den 28 december skulle så Lee tillsammans med sin nya klubb åka till Manchester och ta Maine Road i besittning. Derby spelade bra i en välspelad match och kunde i den 21:a minuten ta ledningen efter inlägg från Bruce Rioch, nick av Roger Davies och skarvning av Lee till Henry Newton som fick till ett riktigt bra skott utan chans för Corrigan i City´s mål. Henry Newton gjorde för övrigt säsongens dittills bästa insats och överglänste mer namnkunniga mittfältare i båda lagen.
Efterhand tog City över mer och mer av spelet och deras rättmätiga belöning kom i den 63:e minuten. Rodney Marsh kunde lägga ut bollen till Colin Bell som med ett stenhårt skott besegrade Colin Boulton i Derbymålet.
Beroende på Citys bättre spel kom det därför som en blixt från klar himmel när Derby mindre än två minuter efter kvitteringsmålet återigen tog ledningen. Detta var alltså Francis Lee´s stora stund. David Nish drog upp anfallet på vänsterkanten, passade till Francis Lee som, så ofta, hade ryggen mot mål. Lee vände inåt och pASSErade sin bevakare Alan Oakes och fick en underbar bollträff. Joe Corrigan i Citymålet slängde sig men fick hjälplös se bollen passera och några miljoner TV-tittare i England se en Francis Lee med ett exalterat ansiktsuttryck springa för att fira sitt mål! "Look at his face, just look at his face"-frasen som följer är förståelig om man ser Francis Lees ansiktsuttryck och känner till den mediahype som givetvis föregick matchen. De tre målen i matchen finns för övrigt att se på Youtube.
Som ett ödets nyck hade Manchester City bara fyra dagar innan denna match värvat riktigt tungt för att verkligen kunna hitta en ersättare till Francis Lee. För dubbla summan för vad man släppte Lee till Derby, dvs 200 000 pund, köpte City nämligen Joe Royle från Everton. Denna summa var stor vid denna tid men nyförvärvet gjorde en slät figur i denna sin hemmapremiär och kom förstås att helt stå i skuggan av Maine Roadpublikens tidigare hjälte, nu iklädd Derbys vita tröja. City´s manager Tony Book sade efter matchen att hans lag hade spelat sin bästa fotboll för månaden och inte kunde kritisera sitt manskaps insats men att Derby verkligen visade sin klass.
Kort om Francis Lees karriär
Francis Lee började sin fotbollskarriär i Bolton Wanderers, naturligt nog eftersom han var född och uppvuxen i denna stad. Ligapremiären klarade han av redan som 16-åring. Hans målskytte gick förstås inte obemärkt och många var de klubbar som ville se honom i sina lönerullor.
Hösten 1967 kunde Manchester City värva honom för 60 000 pund och managern Joe Mercer beskrev förvärvet som "the final piece in the jigsaw". Köpet betalade av sig med en gång då City redan kommande vår kunde bärga sin första ligatitel sedan 30-talet. Därefter var Lee en viktig del i det lag som tog hem FA-cup, Ligacup och Cupvinnarcupen inom loppet av två år.
Även i Derbytröjan stod Lee för en tuffhet som Derbyanfallet behövde. Detta gjorde att Kevin Hector och Roger Davies gavs mer utrymme för att utföra sitt arbete. Ett dussin mål vardera säsonger som Lee tillbringade i Derby samt mycket nyttigt lagarbete gjorde att många sommaren 1976 försökte övertala honom till att ta en säsong till. Övertalningsförsöken visade sig dock lönlösa. Mot Ipswich i april gjorde Francis Lee sin 500:e och sista ligamatch och tog avsked med bland annat två mål i denna match.
Manchester City: Corrigan, Hammond, Donachie, Bell, Doyle, Oakes, Horswill, Royle, Marsh, Hartford, Tueart. Avbytare: Henson
Derby: Boulton, Webster, Nish, Rioch, Daniel, Todd, Newton, Gemmill, Davies, Bourne, Lee. Avbytare: Hinton
Publik: 26 121
Positioner efter matchen:
Manchester City 8:a, Derby 9:a
Engelska topplistans nr 1:
Mud: Lonely This Christmas
