Thörn: Rätten till sin egna dröm...

 

För knappt två månader sedan spelade HIF 1-5 hemma mot Kalmar FF. Igår spelade man 5-1 hemma mot Umeå. 

Kvaliteten på båda motståndarlagen är markant. Man fick dessutom hjälp av motståndarnas tränare som bytte ut sitt klart starkaste hot och bästa spelare i Maximilian Dejene. 

Samtidigt har jag svårt för att skriva att det var Umeå själva som gjorde det möjligt för HIF att vinna denna matchen. Mest för att det inte är sant. För sanningen är den, för kanske första gången för året, att det var HIF som själva skapade sina chanser, sitt egna offensiva spel, sin dominans och överlägsenhet. Den här gången var det inget enskilt misstag, en enskild situation eller en isolerad kontring som gjorde att HIF vann matchen. 

Istället var man, i den simplaste av terminologier och i de bekvämaste av ordalag: Det bättre laget. 

Den största anledningen är att man för en gång skull spelade “måste ha den-fotboll” med tempot och intensitet som den typen av fotboll också kräver. Måste vinna sin duell, Måste vinna sin löpning, måste vinna sin man mot man-situation och måste sätta sitt läge när den kom. Måste-lägena radades upp. Mäste-lägena sattes. Vi är vana vid 2-3 stycken. Igår skapade man 7-8 sådana och satte också 5. För en säsong där HIF själva haft ursäkten “Små marginaler”, så är förklaringen ibland förvånansvärt enkel. För felmarginalen är till väldigt stor del beroende på ens egna insats, hur mycket Kleber Saarenpää vill få det att låta annorlunda. 

Men i ridån av kollektiv insats som anledning är det också svårt att inte peka på ett par individuella saker som var anledningen till 3 poäng. Kontrasten som Ervin Gigovics lungor ger till ett mittfält som tidigare under året kunde kategoriseras som odynamiskt och effektlöst är en sådan. Du kan till och med få hävda att det var hans bästa match i HIF-tröjan och jag har svårt på rak arm att ge dig 90-minuter som varit bättre. 

Jon Birkfeldts karaktär är en annan. Förvisso kan Marcus Gudmann argumentera för att han själv är en bättre fotbollsspelare. Men i ett läge där sportslig framgång genom poäng är allt är jag osäker på om inte Birkfeldts karisma och karaktär är värd mer och är mer viktig för resultatet. Om du är osäker kan du göra en okulär besiktning av Benjamin Örns, Simon Bengtssons och Lukas Kjellnäs vilja att glidtackla, bryta mönster och göra det som krävs jämfört med vad vi tidigare sett under våren.  

Tempot, intensiteten. Det var skillnaden mot Umeå. Tyvärr för Max Svensson är jag inte helt säker på att framtiden bara handlar om att fortsätta på samma inslagna väg. För Kleber Saarenpää handlar det också om att ta svåra beslut. Ett sådant beslut är att gå vidare från Svensson eftersom att det just nu bara är ett glorifierat HIF-cv som är skillnaden till varför han spelar kontinuerligt.

Ironiskt nog innebär segern mot Umeå även ett steg närmare en icke säsong där man inte är direkt inblandad i någon bottenstrid och inte heller någon toppstrid. Istället handlar kampen om sig själva och sin egna framtid. För att nå dit måste man också satsa på den sistnämnda. Svensson har varit tydlig med att han personligen inte ser någon långvarig sådan i HIF. I brist på egen leverans kan det heller inte vara något svårt val för en klubb som så ofta pratar om långsiktighet. 

Men i skärselden av medialt sterila ord som just långsiktighet, prognoser och process finns det saker som fortfarande påminner dig om varför vi fortsatt går till Olympia. Sådana saker är viktiga.

Personligen började jag göra det för att jag inte hade något val. Min pappa tog med mig som litet spädbarn. 36:an blev vår läktare. Här blev jag kär. När andra på Skolgården ville vara Ronaldinho, Kaka och Rooney ville jag vara Luton Shelton. Skrattad åt blev jag. Det gjorde mig inget. De hade ingenting. Jag hade HIF. 

Jag vet inget om Landgren Perssons barndom. Jag vet inget om hur stor hans kärlek är för HIF. Jag vet dock att när han puttas fram med en flagga framför klacken efter att folk har sjungit hans namn så lever han den dröm som jag en gång hade som barn.  

Jag vill att han ska få leva den drömmen helt själv. Utan att behöva tänka på ekonomiska resultat, rubriker om storförsäljning eller att någon stressat säger åt honom vad han ska göra med eurotecken i ögonen. Den friheten har han införskaffat sig rätten till. 

För det är bara det som är den enda sanna långsiktigheten trots vad folk säger. Den enda vägen ur detta inferno av sportslig melankoli. 

Identitet och kärlek. 

Det är bara det som får barn att springa ut på skolgården och våga vara annorlunda. Det är bara det som får unga att fortsätta gå på HIF. Kanske slår deras drömmar in. Kanske gör de inte det. Kanske stakar de ut vägen ur den sportsliga elefantkyrkogård HIF befinner sig i. 

Jag är bara glad att jag får vara här. Se det med egna ögon när det sker.

Det är HIF:s unika identitet och historia som föder talanger som Landgren Persson.

Det är i hans, din, min och vår dröm som den sanna kärleken finns.

Den som är större än allt annat och som också betyder mest.

Den som handlar om att HIF är vackrare än allt annat.

Alltid. 

För evigt.