Thörn: Tempot förstör det fundamentala
"För Kleber Saarenpää handlar det om att vara ärlig för sig själv och sin tanke, som ingen egentligen har kritiserat. Det är en sak att förlora matcher baserat på missade ögonblick och chanser, det är en helt annan att förlora matcher genom att gå emot sin egen filosofi."
Ett avgörande moment i fotboll är tempo. I svensk fotboll är det tillsammans med spelförståelse, allt som oftast de två kvalitéer som är högst upp på listan över saker som antingen gör att du vinner eller förlorar matcher.
Det här året är det tydligare än någonsin förut att HIF lägger extra mycket fokus på fart i både boll och löpningar, både offensivt och defensivt. Det är också tydligare än någonsin förut att när detta element når låga nivåer för HIF, blir också spelet lidande. Det ser initiativlöst, tempo fattigt och långsamt ut. Just eftersom ett emfas ligger på tempo och fart, är HIF sällan bättre i andra halvlek än i första det här året, då trötthetsfaktorn blir ett allt mer kritiskt moment.
Vi kan så klart peka målchanserna i den här matchen. Vi kan även peka på tabeller. Vi kan även peka på förra årets parodi. Men till syvende och sist måste du peka på de 11 spelarna som äntrade Olympia. Det här var inte bra nog.
HIF hade chansen att en gång för alla forcera ut poltergeist-varelsen av ångest som kom till på Olympia förra året, skapa sig själv ett lugn och på ett harmoniskt sätt glida vidare genom våren, låta ungdomar få växa, fokusera på taktisk utveckling samtidigt som Air-bagen av poäng mellan botten och HIF kunde ha dämpat eventuell stress och press under tiden. Istället mal-fungerade airbagen och HIF är tillbaka till ett läge av måsten.
Onödigt. Men samtidigt absolut ingen kris. Däremot finns det överhängande problem i HIF:s fundamentala taktiska grund som behöver lösas. Tempot. Efter två matcher mot både Degerfors och Östersund är det tydligt att problemet inte har sin grund i för lite Dextrosol innan matchstart, utan i lagets två mer seniora innermittfältare i form av Sumar Almadjed och Adam Hellborg. De klarar helt enkelt inte av att spela med det tempot som Klebers spelsätt bygger på.
Det känns såklart märkligt att säga att HIF vinner eller förlorar baserat på om en 20-årig Ervin Gigovic spelar eller inte. Inte bara med tanke på hans ålder, utan också med tanke på var Ervin Gigovic befann sig karriärmässigt för ett år sedan. Märkligt är det dock inte att Ervin ger HIF en dynamisk, spelfördelande, tempostark mittfältare på ett sätt som varken Hellborg eller Almadjed är nära och att det får avgörande effekter på matchens utformning och regi.
För Kleber Saarenpää handlar det om att vara ärlig för sig själv och sin tanke, som ingen egentligen har kritiserat. Det är en sak att förlora matcher baserat på missade ögonblick och chanser, det är en helt annan att förlora matcher genom att gå emot sin egen filosofi.
Ervin Gigovics skada förändrade dynamiken i laget och tvingade fram två spelare att spela en roll som ingen av de två hanterar. Svar blev utdelade. Frågor är dock kvar.
Svaren på frågorna som trots det ändå slingrar sig kvar för HIF kan dels bli avgörande för säsongen men för föreningens framtid i stort:
Vågar Kleber Saarenpää spela Benjamin Acquah som innermittfältare?
Vågar Kleber Saarenpää flytta upp en akademispelare?
Vågar Kleber Saarenpää byta spelidé?
Det är låga odds på att det genomgående svaret blir ett “Nej”. Men oddsen sätts sällan av en själv. Det gör dock slutresultatet.
