Thörn: Vad är identitet?

“Äe… Inga stockholmare i Helsingborgs IF.”

Orden kommer från en av rävarna vid stängslet när nyss sparkade Rikard Norling kom som förslag när HIF och Jörgen Lennartsson hade det som tyngst säsongen 2021. Jag minns att jag log, men jag minns också att jag höll med. 

Jag har varit rädd för Helsingborgs IF detta året. Fjärran var nedflyttningshotet. Men allt närmare låg en identitetskris. En tränare från Uppsala. En Sportchef från Umeå. Nyförvärv från Division 1 som pratar med annorlunda dialekt. Ungdomar som saknade pondusen för att kunna ta steget till karaktärspelare. En kapten som är skadad. Hemvändare som inte har karisma nog att få glasdörren till ICA att flytta på sig. 

Sen kom en dag i slutet på Juni och slog in käften på mig själv och stillade min oro. Bengtsson glidtacklade, Birkfeldt skrek, Gigovic körde beeptest under 75 Minuter, Kjellnäs var likt en räkning från CSN alltid där och Benjamin Örn reinkarnerade sin inre Roberto Baggio från högerbackspositionen. 

Rio Kalle tittade ner, log, slog benen bakom sig och allas kinder blev lite rosiga.

Samtidigt känns det trist att säga att säsongen för det mesta känns över. För även hur mycket du vill att Kleberus Maximus Saarenpää rider ner på en häst till Olympias mittcirkel och inspirerar sina trupper, så kan du max förvänta dig ett “Det vi gör i livet, kommer eka nästa säsong”. 

Försäljningen av Adrian Svanbäck innebär inte bara att truppen under sommaren måste förstärkas. Det innebär också att Dahlberg just nu inte räknar med ett avancemang och det borde inte du heller. Visserligen kan du berätta för mig om att det hela handlar om en ekonomisk realitet och det är så här HIF måste lägga om sin strategi. 

Men både du, jag Dahlberg och alla andra vet om att en försäljning av en 21-åring som är HIF:s bästa offensiva spelare, med kontrakt över 2027 och med prestige-epitetet “Egen produkt” inte hade sålts om HIF hade legat topp tre halvvägs in i 2025. 

Oavsett hur mycket av “Dahlbergs-Spinzone” du väljer att svälja kommer vi inte ifrån att detta är ett avstamp ifrån det som länge varit HIF:s identietet och prestige. Att inte sälja egna produkter inrikes, hemvändarvärvningar och tränare som har HIF-koppling. 

Jag har fortfarande mina tvivel kring Kleber Saarenpää. Inte bara kring hans förmåga att sätta ett konstruktivt, produktivt spel som kan vinna tabeller, men också för hans vilja att fortsatt spela talanger när han möts av det tryck av förväntningar som naturligt kommer kommer i position av tränare för en storklubb av den storlek som Helsingborgs IF är och alltid kommer vara. 

Det är dock mer än rättvist och säga att de två senaste matcherna på riktigt, i skuggan av två matcher där ett dynamiskt innermittfält med ordet löpstyrka är ett ledord, har mattat av dessa tvivel. Det är också rättvist och nämna att Simon Bengtsson har haft en genombrottsvår, att Benjamin Örn idag gjort en av sina bästa matcher för HIF och att dessa två är en annan stor anledning till HIF:s skillnad i produktivt spel. Det finns gott om saker att bygga vidare på, även om ett avancemang känns som en distant dröm. Men! Nästa säsong…

Därför kan vi gråta ögonen ur oss över att en känslosam Svanbäck står och tackar av supportrarna för sista gången. Men efter en vår där du kunnat leta med lykta i sportsligt mörker efter identitet, kan du med ett leende gnugga öronen efter den rödblåa Hesa-Fredrik du kollektivt fick av Gigovic, Bengtsson, Kjellnäs och Benjamin Örn.  

Samtidigt behöver vi också påminna oss själva att, i samband med att Dahlberg försöker dammsuga Division-1 på förstärkningar, som kanske pratar lite märkligt, som kanske inte minns när Erik Sundin gjorde mål på Gamla Ullevi, istället har sin egna historia och därmed också sin egna kärlek. De bör därmed också få ha rätten till densamma. 

“HIF har blivit min klubb i Sverige och kommer vara klubben jag håller på resten av livet” 

- Wilhelm Loeper. Offside 23/1 2025

Han hade inte sin bästa match Wilhelm Loeper. I ärlighetens namn så var han i första halvlek rent ut sagt dålig. Slarvade bort ett tre mot ett läge, felpass, förlorade dueller. Ändå gjorde han mål. 

Andra halvlek var bättre. Han kämpade, slet, “Terry Butcher-bandage”, sprang solen svart och gjorde rättvist 2-0 innan han ryckte av sin rustning och höll sin blodmärkta tröja framför klacken. 

En del i mediakretsar frågar sig varför Loeper har nått ikonstatus i Helsingborgs IF?

För att jag med ett leende minns Loepers utbrott på träningarna. För alla idiot-löpningar på kanten. För att jag minns lobben i Halmstad. Hur han hoppade på avbytarbåset i takt med sonen som satt på pappans axlar framför honom efteråt.  

Framförallt hur människan Loeper är, vill vara och vars anektdotiska tillvaro aldrig slutar sina. 

Fotbollsspelare, Rebell, Gåta. 

Ikon. 

Det är sant att en del av hur HIF vill vara och har varit antagligen lämnade idag. Det närodlade, ödmjuka och med en god portion inneboende talang. 

Det är lätt att bli rädd för förändring. Inte minst när den tvingas fram utifrån ekonomiska förutsättningar och övriga omständigheter. 

Men låt oss också påminna oss själva att HIF hittade en av sina mest karaktär-rikaste spelare på denna sidan millenieskiftet, utifrån en värvningsstrategi som vi inte var och fortfarande inte är vana vid.

Förändring är i analkande. 

På planen, utanför den och hos mig själv. 

För identitet finns det gott om. Det lärde jag mig idag.