”Tre frågor som avgör Hollands öde i EM”

Holland går in i EM under lördagen. Lottade i Dödens grupp med England, Frankrike och Wales är en bra start med den seger som förväntas mot Wales ett måste. Grupp D kommer med all sannolikhet vara ett trelagsrace där det handlar om att slå Wales – gärna med bra siffror, och sen återstår att se hur poängen fördelas mellan de tre stora drakarna.

Av dem är England favorit, och vid sidan av Spanien är de regerande mästarna en av förhandsfavoriterna till att vinna hela turneringen. Även anrika Frankrike är större än Holland – åtminstone sett till ligan och hur kapitalstark damfotbollen i landet är. Samtidigt är styrkeförhållandena mellan landslagen ganska jämbördiga.

Oranje Leuwinnen (orange lejoninnorna) som det holländska damlandslaget är lite svårbedömda på förhand. Det känns inte som att så värst många pratar om dem – några enstaka bollar upp dem som en möjlig outsider i medaljstriden. Men de sticker inte ut på samma sätt som några av konkurrenterna.

Eller som de själva gjorde för åtta år sen. EM 2017 på hemmaplan är Oranje Leuwinnens stora triumf, då den gyllene generationen ledd av Lieke Martens på planen och inte minst Sarina Wiegman på tränarbänken, kammade hem guldet. Två år senare tog man VM-silver och befäste sin ställning som ett lag att räkna med även på damsidan. Det betydde oerhört mycket för holländsk damfotboll, som växt sig starkare på klubblagsnivå sen dess med en höjd nivå på Eredivisie.

Men landslaget har tagit ett steg tillbaka. Det av covid försenade OS:et 2021 blev det bara kvartsfinal och efter det lämnade Wiegman för att ta över England (och leda dem till framgångar). Det blev kvartsfinal EM 2022 också, varefter Mark Parsons som ersatt Wiegman efter att Wiegman ersatt honom i England, fick lämna.

Även under Andries Jonker, förbundskapten sen 2022, tog det återigen stopp i kvartsfinalen, i VM 2023.

Hur blir det nu för Jonkers lag? Kan man äntligen ta sig längre än kvartsfinal igen? Det är mycket möjligt, men långt ifrån säkert. Resultaten under 2024 och 2025 har varit stabila – bara två förluster och de mot USA (1-2 i en träningsmatch i december) och Tyskland. Men förlusten mot Tyskland i Nations League sista maj var en riktig stjärnsmäll – 4-0-förlust mot rivalen. Inte förtroendeingivande kort inpå ett mästerskap direkt.

Kanske har lejoninnorna skakat av sig det, kanske dragit lärdomar av det. Man hade (har?) någon form av stabilitet som visas av hur det utöver USA och Tyskland inte förlorats på ett år. Dock är det inte jordens mest imponerande resultatrad man har för det. Oranje inledde EM-kvalet förra året med kryss mot Italien och Norge. Man krossade stackars Indonesien med 15-0 i en träningsmatch. Vann knappt över Danmark i en till (2-1) och mot Kina (4-1). I Nations League i våras slog man Österrike med 3-1 både hemma och borta, vann knappt mot Skottland borta men fick bara 1-1 hemma. Genrepet inför EM? 2-1-seger mot Finland.

Det är habilt, men inte mer än så. Det finns tre större frågor som avgör Hollands öde i EM:

Kan nästa generation kliva fram?

EM-guldet 2017 bärgades av en gyllene generation spelare som var i precis rätt skede av sina karriärer då. Stjärnyttern Lieke Martens var i sitt esse, en ung Vivianne Miedema gjorde mål på löpande band, speedkulan Shanice van de Sanden slet sönder alla försvar, Sari van Veenendaal en trygg sista utpost och mittfältstrojkan Jackie Groenen - Daniëlle van de Donk och Sherida Spitse var på toppen av sina karriärer.

Åtta år senare har mycket förändrats förstås. Mittfältstrojkan finns kvar, men Spitse är nu 35 och i stort sett fallit ner som mittback nu, och van de Donk är snart 34 (Groenen 30). Miedema är förstås kvar också och bara 28 – men varit hårt skadedrabbad. Martens har slutat i landslaget, van Veenendaal med fotbollen. Van de Sande är inte uttagen.

Det som krävs nu är att den yngre generationen, fylld av spelare som hade guldlaget som förebilder, verkligen kliver fram. Potentialen till ett nytt bra lag även efter att de sista guldhjältarna tackat för sig, finns där.

I Daphne van Domselaar från Champions League-mästarna Arsenal har man en fin förstemålvakt. Manchester Uniteds Dominique Janssen var med som inhoppare 2017, nu 30 är hon en rutinerad pjäs i försvaret, som annars lutar sig mot Wolfsburg-duon Lynn Wilms och Caitlin Dijkstra.

En annan som var inhoppare 2017 var Jill Roord, då påläggskalv på mittfältet, nu 28 och stjärnan på detsamma. Efter många framgångsrika år utomlands i Bayern München, Arsenal och Manchester City flyttar hon efter EM hem till moderkiubben Twente för att vara närmare familjen.

Roord blir oerhört viktig på mittfältet. Bredvid henne står mycket hopp till Victoria Pelova som lämnade Ajax för Arsenal förra sommaren. Kan Pelova och Roord tillsammans skapa chanser framåt?

Mycket hänger också på anfallskedjan, där Miedemas status är oklar, hon missade nästan hela säsongen efter att ha opererat knäet i oktober. Hon hann göra comeback innan säsongsslutet och kunde komma med till EM – men vilken form är hon i? Lineth Beerensteyn, 28, i Wolfsburg är en pålitlig målskytt som kan spela centralt och kanske kan fylla upp målkvoten något i alla fall om Miedema inte är i slag. Men kanske är det någon av de yngre jokrarna som kan få ett större genombrott nu? Unge yttern Esmée Brugts från Barcelona och en duo som tidigare hade ett fint samarbete i Ajax finns att tillgå: Centern Romée Leuchter (nu i PSG) och yttern Chasity Grant (nu i Aston Villa).

Kan Andries Jonker bevisa att han är en tränare för toppnivå?

Innan han fick förbundskaptensjobbet 2022 hade Jonker en lång karriär inom herrfotbollen bakom sig, men inte i några framträdande roller. Han gjorde sig snarare känd som en fackman som många kollegor och klubbar uppskattade att ha i sin organisation – men kanske inte längst fram i rampljuset. Han assisterade Louis van Gaal under dennes andra (mindre lyckade) sejour i Barcelona 2002-03.

Han var sen huvudtränare i MVV i holländska herrarnas andraliga och Willem II, mittenlag i Eredivisie. Han återförenades sen med van Gaal i Bayern München. Han var sen assisterande tränare i Wolfsburg innan han blev chef för Arsenals ungdomsakademi. Wolfsburg kallade sen igen, som interimtränare och han lyckades i slutändan rädda dem kvar i Bundesliga via kval. Efter det var han i Telstar, då mittenlag i holländska andraligan, innan damlandslaget kallade.

Jonker är uppskattad för sitt sätt att vara mot spelare och stab, han är duktig på spelarutveckling och förefaller vara prestigelös (en extremt sällsynt egenskap bland holländska män) och bra på att jobba i grupp. Men är han en tränare som kan lyfta sitt lag när det är skarpt läge? Som kan ta Oranje Leuwinnen förbi kvartsfinalen?

Det finns det stora tvivel om. Vilket leder till den sista stora frågan:

Står sig Holland i konkurrensen?

Ser man optimistiskt på det är Holland i perfekt outsiderläge – man är inte uppsnackade på förhand, men har en del kvalitet i truppen och har vunnit förr. På pappret ser det ut som ett gäng experter gärna säger att de ”kan smyga sig med”.

Men kan de verkligen det, när det tajtar till sig i slutspelet? Först ska man ta sig dit, bara det blir svårt med England och Frankrike i gruppen. Lyckas man med det väntar förmodligen Tyskland eller Sverige (om inte Danmark, ta i trä) i kvartsfinalen – det kan mycket väl bli respass där igen för Holland.

Skulle man ändå lyckas ta sig förbi det, har undertecknad ändå svårt att se att Oranje Leuwinnen ska kunna mäta sig med Spanien, eller England. Rent krasst är det kvalitetsskillnad på spelare – och tränare – gentemot dem.