Läs också:
Historien om Ajax del 1: ”Den 18 mars 1900, på Café Oost-Indië…”
Historien om Ajax del 2: 1928-1939 – Ajax första storhetstid
Historien om Ajax del 3: 1940-1945 – Ajax under ockupationen
Historien om Ajax del 4: 1945 - 1956 – Ur askan något nytt
Historien om Ajax del 5: 1957 - 1964 – Från succéår till krisår i den nya eran
Historien om Ajax del 6: 1965 - 1967 – Något stort börjar byggas
Historien om Ajax del 7: 1967 - 1969 – Så nära, men ändå så långt ifrån
Historien om Ajax del 8: 1969 - 1971 – Gloria Ajax
Historien om Ajax del 9: 1971 - 1973 – Världens bästa lag
Sommaren 1973 förändras allt för Ajax. Johan Cruijff lämnar klubben. Varför det blev så har det spekulerats om i decennier efteråt. Förmodligen kommer alla små detaljer och olika anledningar som spelade in aldrig helt komma upp till ytan. Det var inte enkom en sak som fick Cruijff att lämna Ajax, utan en kombination av flera orsaker. Även om allt inte helt klarlagts kan de sammanfattas som:
Det hade över tid grott ett visst missnöje mot Cruijff inom spelargruppen. Inte enhälligt, men vissa spelare lär ha blivit allt tröttare på hans sätt att domdera, bestämma och ständigt veta bäst. Det sägs att han kunde ha åsikter till och med om hur man skulle lägga in mynten i en läskautomat på bästa sätt. Detta missnöje kulminerade i den nu mytomspunna omröstningen om kaptensbindeln laget hade på försäsongslägret. Cruijff hade varit kapten i ett år. Innan dess var det Piet Keizer, som tog över bindeln 1971 efter att mångårige kaptenen Velibor Vasovic slutat.
En jämn omröstning slutade med att spelarna valde Keizer som ny kapten istället för Cruijff. Det sägs att Cruijff chockades över det och kände sig förråd. Han tappade också sin plats i spelarrådet (tre spelare i laget som förde lagets talan med ledningen). Enligt vissa uppgifter ska Cruijff ha stormat upp till sitt hotellrum efteråt och ringt sin svärfar och agent Cor Coster och sagt åt honom att genast höra av sig till Barcelona.
För Barcelona hade redan hört av sig. 1973 var förändringens år i spansk fotboll då i takt med att fasciststaten allt mer luckrades upp tilläts nu utländska spelare i den tidigare stängda ligan. Ajax var världens bästa lag, men Barcelona och Real Madrid var rikare så det uppstod genast rykten. Inte minst då Rinus Michels gjort flytten från Ajax till Barcelona två år tidigare. Rykten cirkulerade kring inte bara Cruijff utan om flera Ajax-spelare kunde lockas till Spanien. Men framför allt runt Cruijff förstås, trots att han 1971 skrivit på ett kontrakt på hela sju år till med Ajax.
Så från ena hållet kände han sig motarbetad av lagkamraterna. Från andra hållet kom lockropen från Barcelona: mer pengar, skönare klimat, en ny spännande stad att testa på för killen från Amsterdams arbetarkvarter.
Cruijffs övergångshistoria drog ut på tiden över hela sommaren, först i början av september blev den klar. Han hann spela i de första ligamatcherna för säsongen och som en avskedsshow briljerade han i Sjaak Swarts minnesmatch. För Cruijff var ju inte den ende ikonen som försvann från laget denna sommar.
Sjaak Swart med Gerrie Mühren efter sin avskedsmatch mot Tottenham.
Sjaak Swart, som förärats smeknamnet ”Mr. Ajax” valde ju att lägga skorna på hyllan efter Europacupfinalen 1973. Efter 603 matcher, än idag överlägset flest genom tiderna i Ajax, tackade högeryttern för sig, 35 år gammal. Detta då han förbipasserats av unge Johnny Rep i rangordningen, men inte var villig att spela för en annan klubb – han la hellre av än drog på sig en annan tröja än Ajax.
En lantis i storstan
Som nämnt i föregående del var det även farväl för tränaren Stefan Kovács. Rumänen Kovács hade varit ett oväntat val efter Rinus Michels, men en lyckoträff. Spelarna tyckte mycket om honom och hans sätt att öka deras frihet i spelet ledde till fulländad Totalfotboll och total dominans i två år. Han ersattes av George Knobel, vid första anblick ett mer logiskt val på så vis att han var holländare. Men han visade sig vara allt annat än en lyckoträff.
Knobel kom från lilla MVV, som faktiskt hade lyckats ställa till det för Ajax med flera små skrällar de föregående åren. Men det var genom att spela en antites till Ajax fotboll. Före bottenlaget MVV hade han bara tränat ett amatörlag, han hade ingen stor spelarkarriär bakom sig och han kom från lilla Roosendaal. Kort sagt blev han uppäten av Ajax och Amsterdam. Han var en småklubbstränare från landet – det skar sig när han hamnade i storklubben i en metropol.
Efter tre raka Europatitlar och total dominans av den inhemska fotbollen blev 1973/74 ett haveri för Ajax. Från att ha varit Europas bästa lag gick man utan Cruijff, Swart och Kovács till att åka ur Europacupen direkt mot CSKA Sofia, cupen i semifinalen och sluta trea i ligan bakom inte bara Feyenoord utan även uppstickaren Twente. Knobel får sparken i april, assisterande tränaren Bobby Haarms, som varit kvar ända sen Michels tid som den klubbman han var, tar över säsongen ut.
Sommaren 1974 återförenas Cruijff och Michels med Johan Neeskens, Piet Keizer, Arie Haan, Ruud Krol, Wim Suurbier och Johnny Rep i VM. Gammalt groll är glömt och det blir en oförglömlig turnering. Men det är en annan historia.
Efter återföreningen
Efter VM följer Neeskens efter Cruijff och Michels till Barcelona. Samtidigt värvar Ajax två spelare ur VM-truppen. Målvakten Piet Schrijvers (reserv bakom Jan Jongbloed i VM) och centern Ruud Geels. Det kommer med tiden visa sig vara några av Ajax bästa värvningar på hela decenniet.
Schrijvers tar över målvaktsposten från Heinz Stuy. Stor och stark som få kommer han att bli en mycket långvarig trygg sista utpost och föräras smeknamnet ”De Beer van De Meer”, Björnen från De Meer (Ajax stadion). Centern Geels en målspottare och nickspecialist – han förblir nog än idag Ajax bästa huvudspelare någonsin. Med otrolig spänst och tajming gjorde han otaliga nickmål fast han inte var mer än 180 cm.
Tyvärr gör Ajax samtidigt en sanslös felsatsning på den viktigaste posten av de alla: Tränaren. Hans Kraaij anställs, i en ny jobbtitel som ”technisch manager” där det är sagt att han ska ha ett mer övergripande ansvar, sköta laguttagning men inte vara så involverad på träningsplanen – det ska Bobby Haarms sköta. Den oklara rollfördelningen fungerar inte och snart blir Kraaij mer involverad på träningarna, men han och Haarms går inte ihop så det slutar med att Haarms roll ändras så han bara fokuserar på ungdomslagen.
Det skär sig också mellan Kraaij och flera nyckelspelare. Efter flera år av ”snällare” tränare är Kraaij en disciplinär typ som inte kommer spelarna nära. Flera vittnar om att det var en stängd dörr. Den första det skar sig med, på ett väldigt tvärt vis, var Piet Keizer. Den enigmatiske vänsteryttern var 31 år och en aktiv legendar för hur han i åratal trollbundit Amsterdampubliken och varit en av lagets absolut bästa spelare under tre raka Europacuptitlar.
Men han hade ett misslyckat VM bakom sig, där han efter en svag insats i premiären bänkades av Michels till förmån för Rob Rensenbrink. Efteråt visade franska klubbar intresse, men efter att Kraaij sagt till honom att han såg Keizer som en nyckelspelare i laget valde Keizer att stanna. Men när säsongen kom igång har Jan Mulder fått platsen som vänsterytter som varit vigd åt Keizer sen 1961. Kraaij sätter Keizer på mittfältet istället, innan han i oktober petas till en reservroll. Keizer och Kraaij är i luven på varandra. Keizer får erbjudanden från AZ och FC Amsterdam men är inte intresserad av andra lag i Holland. Istället lägger han plötsligt skorna på hyllan, bara 31 år gammal, tre månader efter att han var en del av VM-laget.
Det sägs att Piet Keizer efter det inte rörde en fotboll överhuvudtaget på flera decennier.
Tyske liberon Horst Blankenburg ogillar Kraaij så mycket att han ber sin agent (Cor Coster, Cruijffs svärfar) försöka hitta ett sätt att bryta kontraktet mitt under säsongen, men Ajax ser till att Blankenburg blir kvar säsongen ut. Det blir inte Arie Haan, som själv bryter kontraktet i april, helt urled på Kraaij. Keizer, Blankenburg (som lämnar till sommaren istället), Haan. På mindre än en säsong lyckas Kraaij göra sig ovän med fyra av de viktigaste spelarna i klubben. Till sommaren drar även Johnny Rep vidare till Valencia.
Ändå får Kraaij i februari 1975 förlängt kontrakt. Ajax slutar återigen trea, åker ur cupen tidigt och UEFA-cupen i tredje rundan. Men värst är hur tre klubbikoners legendariska tider i klubben slutade. I augusti får Kraaij plötsligt sparken, trots kontraktsförlängningen. In kommer istället – Rinus Michels. Bobby Haarms får förstås tillbaka sin gamla roll i a-laget.
Det blir tyvärr ingen succéartad comeback. Ajax blir trea än en gång. Nu är det tydligt att laget är mitt i en slags generationsväxling som inte går helt smärtfritt. Efter Kraaijs härjningar finns inte många beståndsdelar av det ikoniska laget kvar. Gerrie Mühren finns kvar men tappar sin plats på mittfältet under säsongen. Barry Hulshoff är kvar men har dragits med stora skadeproblem senaste åren. Det är ytterbackarna, Wim Suurbier och Ruud Krol man fortfarande kan luta sig mot. Särskilt Krol, som tog över lagkaptensbindeln 1974.
Piet Schrijvers kastar sig framför Juventus Oscar Damiani i UEFA-cuepn 1974/75. Till vänster Horst Blankenburg.
Piet Schrijvers är en klippa i mål och Ruud Geels en målmaskin som center. Mittlåset utgörs av Pim van Dord och Johnny Dusbaba, två kultfigurer på olika sätt. van Dord skulle några år senare få spelarkarriären spolierad av skador och sadlade då om till fysioterapeut och jobbade som det i Ajax från 1985 ända fram till pensionen 2020. Dusbaba å sin sida var en udda fågel: han väte upp i en cirkusarbetande familj, la tidigt skolan åt sidan och satsade helt på fotbollen där han var en naturbegåvning. Samtidigt som han var professionell fotbollsspelare hade han de mest udda kontakter och förehavanden vilket gjorde att han krängde diverse prylar ur bakluckan på sin bil, som var som en rullande affär. Pälsar, tv-apparater, videokameror och annat kunde lagkamrater och andra köpa av Dusbaba.
De, yttern Willy Brokamp och tyske offensiva mittfältaren/yttern Arno Steffenhagen var hyfsade om än inte på samma nivå som föregående generation. Och startelvan kompletterades med spelare som inte riktigt höll Ajax-nivå egentligen. Även om en glimt av framtiden började skönjas under vintern när två tonåriga mittfältare från Fremad Amager kom till Ajax. Frank Arnesen var 17 år, hade brunt hår och en fin högerfot. Søren Lerby var 16 år, hade blont hår och en fin vänsterfot. De fick chansen i a-laget redan under våren 1976 och deras roller i laget skulle komma att växa med tiden.
Ajax slutar trea även 1975/76. Säsongens klara höjdpunkt är när man slår Feyenoord med 6-0, Ruud Geels gör fem mål. Michels kräver att bättre spelare ska värvas, men får inte konkreta löften. Samtidigt kommer lockropen från Barcelona igen – som han nyss lämnade. I maj meddelar Michels att han kommer lämna efter säsongen och i juli är han tillbaka i Katalonien.
Søren Lerby och Frank Arnesen.
Steg i rätt riktning
1976 grundas F-Side som sen dess varit Ajax största och mest inflytelserika ultrasgrupp. Syftet är att stötta Ajax på läktarna men stora delar av grupperingen är också starkt influerade av den engelska huliganismen. Fotbollsvåldet i Holland börjar gro under den här tiden framför allt runt Ajax och Feyenoord.
Ny tränare blir jugoslaven Tomislav Ivic, som kommer från Hajduk Split där han gjort fina resultat. Han gör något mycket omskakande med Ajax: Ställer om till defensivt inriktad kontringsfotboll. Det väcker ramaskri. En grupp spelare ledd av kaptenen Ruud Krol vänder sig emot det först. Men med tiden då resultaten kommer och Ajax går mycket stabilare än tidigare år lägger sig det. Till våren 1977 vinner Ajax ligan för första gången på fyra år, för första gången efter Johan Cruijffs exit.
Förutom Ivic effektiva spel beror det på att laget förstärkts. Krol, Geels och Schrijvers är kvar som hörnstenar, Dusbaba och van Dord likaså. Dick Schoenaker, en ung mittfältare från De Graafschap kom in och blev enormt viktig för Ajax mittfält under många år. En tvåvägsspelare av rang som kunde löpa kopiöst mycket, bidra med mål framåt men också var en jätte i presspelet. En helt annan spelartyp var högeryttern Tscheu La Ling som kommit redan året innan men först nu verkligen kommit igång på allvar i Ajax. Han var en publikfavorit på kanten med sin teknik och sevärda dribblingar, men också en tränares mardröm för sitt struliga playboyaktiga liv.
Tscheu La Ling spelar biljard med Arnold Mühren på en landslagssamling.
Dessutom hade Arnesen och Lerby blivit ett år äldre och bättre. Och en annan ung talang gjorde entré, Simon Tahamata – Moluckernas fotbollshjälte. Han föddes i Kamp Vught i maj 1956, ett interneringsläger där hans föräldrar placerats efter att de flytt Indonesien som slogs för sin självständighet men också skakades av konflikter mellan olika folkgrupper på de tusentals öarna landet består av, däribland moluckerna. Tahamata växte upp i Holland och spelade för ett moluckiskt pojklag innan Ajax upptäckte honom och han fick komma till den berömda akademin. 20 år gammal debuterade den lille (164 cm) vänsteryttern nu. Med sina otroligt aviga dribblingar, tekniska nummer och fina passningar blev han en stor publikfavorit i Amsterdam.
Efter det lämnar Wim Suurbier och Barry Hulshoff som båda fått gradvis mindre roller sista året. Kvar av det legendariska laget finns nu bara Ruud Krol. Nästa säsong slutar Ajax tvåa i ligan och förlorar cupfinalen. Men man tar sig åtminstone till kvartsfinal i Europacupen där man faller på straffar mot Juventus, så långt har man inte nått i Europa sen finalen 1973.
Ivic får lämna efter det och ny tränare sommaren 1978 blir Cor Brom. Brom ingick i Michels ledarstab tre år på 60-talet innan han blev huvudtränare i Vitesse. Geels lämnar Ajax som på grund av försämrad ekonomi inte kan erbjuda honom den lön han vill ha. Brom kommer från Sparta Rotterdam och har med sig lösningen: Ray Clarke.
Fostrad i Tottenham hade han inte gjort något större väsen av sig hemma i England – men målspottande i Mansfield Town gjorde att Sparta på något sätt fick upp ögonen för honom och där snittade Clarke ett halvt mål per match. Omgiven av Tahamata och La Ling i kedjan och med Lerby, Arnesen och Schoenaker som gav dem bollar från mittfältet blev det succé för Clarke – och Ajax. Clarke vräker in 26 mål i ligan, Lerby 16, La Ling 14 och Arnesen 13. Offensiven stämmer på ett sätt som den inte gjort sen Cruijff lämnade.
På senhösten 1978 tar en stor era i Ajax slut då Jaap van Praag lämnar sin post efter 14 år som ordförande. Även om hans sista år blev misslyckade med en rad felrekryteringar, försämrad ekonomi och framför allt missade titlar, så lämnar han förstås ett enormt eftermäle. Han tog över när Ajax var nära botten av Eredivisie och byggde upp klubben som blev världens bästa. Samtidigt var han en komplex individ som kunde skaffa sig ovänner i alla hörn och var helt skrupelfri. Oerhört kontroversiellt är att han fick bröderna van der Meijde att investera pengar i Ajax. De var ökända som nazikollaboratörer under kriget – trots det samarbetade Förintelseöverlevaren van Praag med dem. Det som ett led i vad som definierade honom mer än något annat som ordförande: Vad som helst för klubben. Trodde van Praag att det skulle vara bra för Ajax var han villig att göra i princip vad som helst.
”Jag har aldrig ertappat Jaap van Praag med att tala sanning” sa Cruijff en gång. Under van Praags tid som ordförande vann Ajax Europacupen 3 gånger, Eredivisie 7 gånger, cupen 4 gånger, Interkontinentala cupen och Europeiska Supercupen.
16 december drabbas Ajax en av de största tragedierna i klubbhistorien. På väg hem från en match med Jong Ajax krockar de 18-åriga talangerna Cor van den Brink och Remco Muller med en lastbil. Båda dör på platsen. Båda hade skrivit seniorkontrakt med klubben och mittfältaren van den Brink sågs som klubbens kanske största talang just då. Han förväntades gå en stor framtid till mötes som en offensiv och kreativ mittfältare. Remco Muller var en stor, stark och hårt arbetande multifunktionell spelare.
Ajax stormar fram mot ligatiteln under våren 1979 och vinner även cupen, för att vinna den inhemska dubbeln för första gången sen 1971/72. På läktaren syns banderoller med en slogan: ”Ray must stay!” då det sipprat ut att klubbledningen outgrundligt nog inte tänker behålla skyttekungen Clarke.
Clarke försvinner till sommaren, och i september får Brom sparken. Säsongsstarten var sådär, men det hade redan varit spänt mellan honom och nye ordföranden Ton Harmsen en tid. Harmsen, en affärsman inom vitvaror med en bakgrund inom basketen, var inte lika populär som sin karismatiske föregångare van Praag. Han karakteriserades som en mobbare av många.
Öga för tränare verkade han dock ha. Brom ersattes av en ung – en gång var även han det – Leo Beenhakker. Beenhakker hade rekryterats från Feyenoord till Ajax som akademitränare några år tidigare och fick nu chansen med a-laget, först som interim. Men då det går långt över förväntan får han fortsatt förtroende.
Leo Beenhakker och Tscheu La Ling.
Ajax vinner nämligen ligan igen, når cupfinal (som man tyvärr förlorar mot Feyenoord) och går långt i Europacupen för första gången sen Cruijffs dagar. Först i semifinalen tar det stopp, man förlorar med sammanlagt 1-2 mot regerande mästarna Nottingham Forest som sen besegrade Hamburg i finalen för att vinna sin andra raka titel. Mest imponerande är att Beenhakker lyckas med detta trots en obalanserad trupp. Clarke ersatte nämligen aldrig riktigt, dansken Henning Jensen värvades från Real Madrid men var inte en renodlad center utan flyttades runt i laget. Till slut blev det mest yttern Tscheu La Ling som vikarierade som nia.
Så de oförglömliga åren under första halvan av 70-talet följdes av några tuffa år i mitten av decenniet. Men de sista åren börjar det ljusna igen för Ajax. Man går en spännande framtid till mötes i det nya decenniet. Särskilt då en viss person gör en oväntad comeback hösten 1980…
Läs också:
Historien om Ajax del 1: ”Den 18 mars 1900, på Café Oost-Indië…”
Historien om Ajax del 6: 1965 - 1967 – Något stort börjar byggas
