Villa kom till start stärkta av en Vlaar tillbaka från skada som tillsammans med Clark och Baker i mitten samt Bennett och Lowton på kanterna utgjorde en fembackslinje. På mitten var N'Zogbia tillbaka i startelvan tillsammans med Westwood och Delph med Agbonlahor och Benteke längst upp på topp.

 

Saker och ting började, som väntat, jämnt men med ett WBA med mer boll och därmed också dem halvchanser som förekom tidigt i matchen. Tyvärr fick Baker i femte minuten utgå skadad och Eric Lichaj fick ta hans plats.

 

Det var inte annat än passande att Benteke i 12e minuten, en bit utanför straffområdet, kroppfintade bort sin back, vände och från inget särskilt alls stenhårt sköt Villa till ledningen. 1-0 till Villa och i och med det även ett spelmässigt grepp om matchen. WBA hade fortfarande mer boll men kändes aldrig riktigt, riktigt farliga i första halvlek.
 

2-0 skulle också komma. I 31a minuten ledde N'Zogbia en kontring på högerkanten, passade sen in till Agbonlahor som såg ut att ha det ganska enkelt när han vände inåt och rullade in 2-0 från straffområdeskanten. WBA pressade för en reducering sista kvarten innan halvtid men var, som sagt, aldrig riktigt nära. Halvtid. Frid, fröjd, rosenblad och gröna ängar. Villa ledde och gjorde det välförtjänt.
 

Men i fotboll spelar man två halvlekar. Tyvärr, i det här fallet.

WBA tog, som väntat, tag i taktpinnen direkt och det tog de strax över tre minuter att hitta ett 2-1 bakom Guzan. Lukaku fick bollen i straffområdet och passade ut ur detsamma till en framspringande nordirländare vid namn Chris Brunt som vid straffområdeskanten satte vänsterfoten på bollen och reduceringen var ett faktum. I och med det här gick luften ur Villa-spelarna. Delph byttes i 52a minuten ut mot Barry Bannan men det kändes som att luften var borta och ingen riktigt ville eller vågade andas in igen. Självförtroendet försvann och när N'Zogbia, våran för dagen bästa spelare och mest kreativa offensiva kraft, byttes ut mot Brett Holman så försvann det mesta överhuvudtaget.

Ingen vågade göra någonting, alla väntade på att någon annan skulle göra jobbet. Fegade hellre ur och passade vidare än försökte själv när det kom till de få lägen som Villa fick i andra halvlek.
 

När 2-2 väl kom var det väntat och inte på något vis oförtjänt. WBA fick, efter långvarig press, en hörna efter ett bolltapp av Guzan vilken förvaltades så väl som möjligt. McAuley, som på vägen fram till bollen välte Benteke, nickade ner till Odemwingie som på volley någon knapp meter från mål kunde sparka in kvitteringen väldigt enkelt.
 

2-2 slutade det och även om WBA inte är dåliga alls så känns det alltid halvkasst att tappa en tvåmålsledning och i det här fallet även två viktiga poäng. Sex ligamatcher på rad utan vinst är för dåligt oavsett motstånd och, med en poäng till strecket, är hemmamatchen mot Newcastle i nästa omgång löjligt viktig.