Det går inte ens med de mest rosafärgade glasögonen att hävda att Aston Villa spelade en bra fotboll mot Wolverhampton. Tvärtom är det bara att erkänna att det var Paul Lambert som hade förberett sitt lag bäst och med undantag av de sista 10 minuterna av första halvlek så var det den hungriga vargens lek med det proppmätta lejonet. Wolves hade en fart, en intensitet och en linje i spelet som inte fanns tillstymmelse till hos Villa. Det var bara logiskt när Joe Mason fick slå in 1-0 efter ett tveksamt ingripande av Sam Johnstone.

Den andra halvleken bjöd på mer geist och framåtanda från de rödblå men utan att åstadkomma ett enda avslut på mål, närmast var Ross McCormack som borde ha satt sin nick från nära håll. Och utan linjer i spelet om nu inte långbollar på chans och inlägg mot Rudy G... (Nä, just det, vi sålde vår bäste huvudspelare och började sedan mata in höjdbollar…) är de linjer som ska skönjas.

Även om spelet än en gång haltade betänkligt så finns det faktiskt ljusglimtar att hämta från gårdagens ”prestation”. James Chester var än en gång matchens lirare och en starkt bidragande orsak till att hemmalaget faktiskt inte heller skapade så särdeles mycket framåt. Även mittbackskollegan Tommy Elphick gjorde en godkänd insats. Alan Hutton är återigen de spelare som löper mest, gör sig spelbar och skapar ytor för sina medspelare. Den offensiva slutprodukten lämnar som vanligt en hel del övrigt att önska men om övriga spelare delade Scottish Cafus inställning skulle vi ligga betydligt högre i tabellen. Jordan Amavi blandar och ger i vanlig ordning, tveksamma försvarsingripanden mixas med bländande offensiva raider och inlägg.

Mittfältet rev inte ner några applådåskor från min favoritplats i soffan. Albert Adomah gjorde en av sina sämre matcher i Villa-tröjan och Leandro Bacuna visade inte mycket av den gryende form som har kunnat urskiljas på senare tid. På det inre mittfältet huserade planens två långsammaste spelare. Både Mile Jedinak och Aaron Tshibola var omständiga och bolltrampande när de väl fick tag i bollen och jag misstänker att ropen efter unge Tshibola som en Messias kommer att tystna något efter gårdagens bleka insats.

Framåt var det återigen Gabriel Agbonlahor som fick chansen. Och som återigen inte visade något som får mig att förstå varför han är förstavalet i anfallslinjen. Ross McCormack var den andre som fick chansen framåt. Inte heller han fick någonting av värde uträttat i målväg, och han missade ett oerhört bra läge, men här tycker jag ändå att det finns något att bygga vidare på. Bra löpningar, en bra inställning och en ”nästan där-känsla” som säger mig att det släpper snart. Senast jag skrev det var om Christian Benteke när han inte hittat formen efter sin skada. Blev självklart utskälld i kommentarsfältet och Benteke höll sedan oss kvar det året ;)

Jack Grealish blev inbytt i andra halvlek utan att på något sätt förändra matchbilden medan däremot lillpojken Andre Green gjorde ett inhopp som lovade stort inför framtiden och jag utgår från att han startar nästa match… På slutet ville Steve Bruce slå vakt om resultatet, jag kan inte tolka att man gör ett byte på tilläggstid på annat sätt. Minst 10 minuter hade väl varit rimligt att ge Keinan Davis när vi jagade en kvittering?

Transferfönstret står på vid gavel och rykten kring spelare till Aston Villa florerar vilt. Hittills har Dr Tonys utlovade satsning gett två spelare ut och en in, alltså ett netto-minus, och Steve Bruce pratar i varje intervju om att truppens kvalitet är för dålig och att vi har många järn i elden när det gäller inkommande spelare. Det vore givetvis väldigt trevligt om vi fick in flera spelare av hög kaliber men till syvende och sist handlar det ju också om att ha ett fungerande spel. Smekmånaden är definitivt över för Bruce.

Med det sagt vill jag absolut inte byta manager. Att förvandla kol till diamanter tar lång tid och jag ser gärna att Brucey är vår juvelerare en lång tid framöver, gärna som leverantör av guld också :)