Två träningsmatcher mot Brasilien. Två stabila segrar. Trevligt. Tryggt. Nästan lite behagligt på det där sättet som gör en misstänksam. Sverige vinner utan att slå i taket, utan att spruta konfetti och utan att behöva spela över sin förmåga. Precis så som träningsmatcher ska se ut när man försöker bygga något hållbart. Bra så.
Hur bra motståndet egentligen var, eller hur motiverade brassarna kände sig en januarivecka i Norden, är svårt att veta – och ärligt talat ganska ointressant. För svensk del var detta två i princip perfekta generalrepetitioner. Olika konstellationer fick testas, idéer prövades, och viktigast av allt: självförtroendet började långsamt krypa tillbaka in i ett lag som under 2025 sett ut som en grupp som tappat tron på sin egen spegelbild.
Det märks att Sverige börjar hitta rätt under Michael Apelgrens ledning. Inte färdigt. Inte fulländat. Men tydligare. Mer grundat. Som ett hus där stommen äntligen står rakt, även om tapeterna fortfarande saknas.
Och just därför känns EM-premiären mot Nederländerna som en mardröm inslagen i cellofan.
Holland är exakt den typ av motstånd som kan slå oss – men som vi absolut inte får förlora mot. Inte i en EM-premiär. Inte på hemmaplan. Inte inför ett fullsatt Malmö Arena som längtat efter något att tro på. Det här är en match där Sverige antingen gör jobbet och vinner – eller inleder mästerskapet med en katastrof som luktar lång vinter och kort turnering.
Så brutal är verkligheten. Det finns ingen smygväg in i det här mästerskapet. Däremot: vid seger öppnas dörrar. Vid förlust slås de igen med ett eko som hörs hela vägen till semifinalerna vi aldrig når. EM-premiären mot Holland är en nyckelmatch, på gränsen till existentiell.
Spelmässigt finns det ändå mycket att ta med sig. Försvaret ser stabilare ut, mer kompakt, mindre neurotiskt. Målvaktsspelet inger lugn – ”Äpplet” visar att höstformen från Ungern följt med hem i handbagaget. Det finns ett grundspel här som håller för större prövningar.
Men. Alltid detta men.
Efter matcherna mot Brasilien finns två tydliga orosmoln, och de går inte att vifta bort med träningsmatch-argument.
Det första stavas Eric Johansson.
Missförstå mig rätt: Johansson är en handbollsspelare av internationell toppklass. Det finns ingen annan svensk som gör det han gör i Kiel. Men i landslaget klickar det inte. Det glittrar ibland – men lika ofta ser han hämmad ut, otajmad, som om han spelar med handbromsen i. Potentialen finns där, men samspelet hackar.
Jag står fast vid att Sverige bör satsa på Carlsbogård som förstaval på vänsternio, av tre enkla skäl:
- Du slipper anfall–försvarsbytet. Det ger bättre tryck, eller möjligheten att vila Claar eller Lagergren, och låta Carlsbogård, Darj och Bergendahl stå tillsammans bakåt. Stabilitet slår stjärnglans.
- Carlsbogård är en lågmisstagsspelare. Han tar inte skott för sakens skull och stjäl inte avslut från andra. Johansson har ett större artilleri – men fler skott innebär också färre lägen för övriga.
- Carlsbogård spelar bredare. Hans samarbete med V6 är bättre, vilket öppnar för fler kantlägen. Sverige behöver fler enkla mål, inte fler heroiska försök.
Det andra orosmolnet heter Hampus Wanne.
För några år sedan var han en av världens absolut bästa vänstersexor. En trygg punkt. En maskin. Nu är han… något annat. En v6 som ligger runt 60 procent i avslut och inte längre är en självklar straffskytt är ett problem på den här nivån. Det går inte att blunda för.
Felix Montebovi är enormt talangfull och det ska bli spännande att se honom i sitt första mästerskap. Men han är just det – oerfaren. Inget lag ska behöva lägga pressen på en debutant för att bära en kant i ett EM.
Drygt en vecka återstår till premiären. Malmö Arena kommer vara full. Förväntningarna höga. Nerverna synliga. Innan dess kommer jag tippa hela Europamästerskapet, och fler texter väntar. Vi på SvenskaFans kommer vara på plats under hela turneringen.
Det här landslaget är inte färdigt. Men det är på väg någonstans. Frågan är bara om vägen dit börjar med ett steg fram – eller ett fall rakt ner i mörkret.
