1. Den fullständigt betydelselösa matchen
De har bara sig själva att skylla. Det måste sägas direkt.
Men ändå – det går att förstå hur fullständigt meningslöst det måste ha känts att kliva ut och spela Sverige–Schweiz. En match utan framtid, utan konsekvens, utan någon som helst verklig adress.
Oavsett om någon var bra eller dålig spelade det ingen roll. Det här var handboll spelad i vakuum. En bubbla. Ett parallellt universum där resultat, prestationer och känslor saknade fäste i verkligheten. Inget som hände här skulle förändra något. Inget som hände här skulle räknas.
Att hylla någon efter den här matchen vore lika meningslöst som att såga någon. Allt var redan över. Skadan var redan gjord. Sverige–Schweiz existerade bara för att någonstans i ett spelschema fanns 60 minuter som behövde fyllas.
Det var inte idrott. Det var eftertexter. Och precis som när lamporna tänds i en tom biosalong fanns det ingenting kvar att känna – mer än ett dovt, punkigt eko av hur fel allting gått.
2. Bortplockade Roganovic
Roganovic blev ansiktet utåt för det här mästerskapet. Hans formkurva speglade Sveriges på ett nästan obehagligt sätt: upp som en sol, ner som en pankaka. Han kom in med fart, självförtroende och en aura som lyfte både tempo och tro. Allt kändes möjligt då.
Och just därför känns det så märkligt hur det kunde sluta så här. Hur en spelare som hade rytmen, som bar ett offensivt hot och en naturlig självklarhet, sakta men säkert plockades bort ur Apelgrens lagbygge. Mindre ansvar. Färre minuter. Mindre tillit.
Känslan är svår att skaka av sig: det här handlar inte om Roganovic. Det handlar om en förbundskapten som blev ängslig. Som kände pressen växa och valde säkerhet framför mod. Som blev feg.
Man tog bort Roganovic medvetet. Man slutade lita på honom. Och när förtroendet försvinner på den här nivån, då syns det direkt. I tajming, i besluten, i kroppen. Den unge spelaren krympte inför våra ögon – inte för att han saknade kvalitet, utan för att han aldrig fick chansen att bära den.
3. Felix Möllers framtid
På tal om feg coachning har Apelgren, när det verkligen ska avgöras, nästan uteslutande lutat sig mot Bergendahl. Och missförstå mig rätt – det är fortfarande den bästa M6 Sverige har. Där finns inget att invända.
Men i ljuset av Darjs bristande prestationer under mästerskapet är känslan tydlig: Felix Möller har gått om honom i hierarkin. Och förhoppningen är att man den här gången vågar se det som faktiskt händer på planen, inte det som en gång var skrivet i blocket.
Möller har i princip alla kvaliteter som krävs för att bli en bärande kugge i det svenska landslaget under många år framöver. Reslig, fysisk, smart i sina avvägningar – och med ett mod i spelet som lyst starkare än mycket annat i ett annars försiktigt lagbygge.
I Ålborg har han stundtals visat en stadig och tydlig utveckling. Frågan är inte om han är redo. Frågan är om Sverige vågar bygga kring honom, eller om fegheten återigen ska få styra vilka framtidsval som faktiskt tas.
4. Den sämsta gruppen i en huvudrunda
Sätter man sig ner och jämför huvudrundorna i Herning och Malmö är skillnaden nästan pinsam. Det är natt och dag. Kvaliteten, intensiteten, tempot – allt skriker att det ena är ett A-slutspel, medan det andra känns som ett B-slutspel som råkat få stora rubriker.
Schweiz är ett objektivt svagt lag på den här nivån, och ändå har de kunnat spela jämnt med flera nationer i gruppen. Det säger egentligen allt man behöver veta.
5. En talande avslutning
Spaltmeter har skrivits om den bristande uppslutningen under den här huvudrundan. Ett EM som började så lovande – inte bara på planen, utan också på läktaren – men där något längs vägen gick sönder och aldrig riktigt gick att laga.
Biljettpriser, svensk flathet och ett organisatoriskt haveri samverkade till att detta mästerskap till slut blev något av en skämskudde för den skånska handbollspubliken. Det var som om entusiasmen sakta sipprade ut genom väggarna, match för match.
Därför kändes det nästan logiskt att turneringen fick avslutas så här: en totalt betydelselös match inför en publik som låtsades bry sig, i en arena som med största sannolikhet inte kommer att se internationell handboll på mycket länge.
Ett vemodigt kapitel för Malmö Arena – en plats som en gång varit hem för några av svensk handbolls största och vackraste ögonblick.
