Jag känner mig som en lurad 80-plussare som fått ett samtal en tisdag förmiddag. Ett vänligt tonfall, rätt ord i rätt ordning, en uppmaning att bara logga in med Bank-ID ”så löser sig allt”. Jag gjorde det i god tro. Nu står jag här, tomhänt, med drömmar och besparingar förångade – och med den där obehagliga känslan av att jag egentligen visste bättre.
Ungefär så känns det att ha låtit sig luras av den optimism och framåtanda som omgav det här svenska landslaget i början av turneringen.
För jag visste ju. Jag var inte så naiv. Sverige hade en lätt väg till semifinal. Hemmaplan. Ett gynnsamt spelschema. Samtidigt bar man med sig ett bagage fyllt av katastrofala resultat och ett VM som mycket väl kan beskrivas som det sämsta i modern tid. Ändå lyckades man lura inte bara publiken, utan också sig själva, till att tro att allt handlade om att Darj, Bergendahl och Claar saknades. Som om problemen var kosmetiska, inte strukturella.
Det var, med facit i hand, en nigeriaprins.
Med det sagt: Sverige har tagit steg. Det här är ett bättre lag än för ett år sedan. Stundtals ser det till och med bra ut. Men stabiliteten, självförtroendet och tryggheten i den egna prestationen finns inte där. Det är ett lag som spelar med darr på handen, inte med självklarhet. Ett lag som vill så mycket att det nästan blir kontraproduktivt.
Det är smärtsamt tydligt hur mycket detta betyder för spelarna. För närmar sig slutet. Sista mästerskapet hägrar. Sista chansen att få ett värdigt farväl på hemmaplan. Jim Gottfridsson. Lagergren. Palicka. Fler därtill. Ett starkt avslut här hade varit poetiskt. Nästan för poetiskt. Och just därför också helt otroligt.
För det här laget spelade mot Ungern med tvångströja och ångest. Med vetskapen om att man själv skapat en straffspark i form av ett öppet läge – mot en motståndarmålvakt som såg bakfull ut och hade hål i handskarna. En sådan straffspark får inte missas. Ändå är det precis det som håller på att hända.
Parallellt med detta såg vi ett arrangörsskap som varit ett symptom på samma förfall. Ett EM på hemmaplan som i Malmö utvecklats till något som inte kan beskrivas som annat än ett misslyckande. Folk vill ha biljetter men hittar inga. De biljetter som finns kostar över tusen kronor. Ändå gapar Malmö Arena halvtom under en avgörande mästerskapsmatch.
Det är direkt pinsamt.
Någon måste ställas till svars för det som utspelat sig under huvudrundan. Det här har varit dåligt planerat, dåligt genomfört och dåligt för svensk handboll. Visst fanns det entusiaster. Barn på kortsidorna. Enstaka tappra försök till stämning. Men det kändes för lite, för sent – som att applådera när huset redan brinner.
Kanske är det också ett större symptom. Att det stora mästerskapet inte längre känns stort. Att vi arrangerar så ofta att det blivit inflation på festen. När vi vart annat år arrangerar mästerskap är inget ett mästerskap. Malmö Arena har aldrig känts mindre än under den här turneringen. Mästerskapsinflationen kanske har nått sin peak just här och just nu.
Sverige kan fortfarande gå vidare. Det kräver att Island eller Kroatien snubblar i sista omgången. Och ja – det vore ju typiskt Island att göra just det. Men det troliga är att allt är över innan Sverige ens kliver ut mot Schweiz.
Och på något märkligt sätt vore det också det mest logiska slutet.
En sorglig sorti inför en sorglig kuliss. Ett misslyckat mästerskap som rinner ut i sanden inför tomma stolar och tystnad. Ingen hade velat uppleva det.
Allt är egentligen bara sorgligt.
