Så var det över. Semifinalerna i Herning spelas utan svenskt deltagande – ett scenario som för bara några dagar sedan kändes närmast otänkbart. Nu ligger känslan kvar som en dålig eftersmak. Som efter en fest som spårade ur utan att egentligen explodera. Gästerna droppade av för tidigt. Musiken stängdes av medan stämningen fortfarande trevade. Någon gick över gränsen. Och kvar står värden ensam med disk, ångest och en gnagande insikt: det här blev inte alls som det var tänkt.
Sveriges hemma-EM blev, med några få undantag, ingen rolig historia. Och det kanske mest oroande av allt – det här börjar kännas igen. Ett svenskt landslag som inte riktigt konkurrerar med de bästa är inte längre en tillfällig svacka. Det är ett mönster. Därför är den verkliga frågan inte vad som gick fel i just den här turneringen, utan om problemen är strukturella. Om de sitter ovanför bänken.
Apelgren – rätt man, fel uppdrag
Michael Apelgren är ingen dålig tränare. Det behöver sägas direkt. Han är kunnig, modern och taktiskt skolad. Han har tagit steg, justerat sitt ledarskap och anpassat sig till den verklighet som landslagsuppdraget innebär. Men efter detta mästerskap går det inte att skaka av sig känslan av att helheten ändå inte räcker till.
Det här landslaget saknade grundtrygghet. Prestationerna slog som en pendel mellan hopp och haveri. Ramarna var för otydliga för spelarna att hålla sig i när det började blåsa. Vi kan dissekera försvarsvarianter och anfallsmönster i all oändlighet – men när fundamentet gungar spelar det ingen roll hur snygg fasaden är.
Ett försvar utan fast mark under fötterna
Inför mästerskapet var Sverige tydliga i sin ambition: tillbaka till det mer typiskt svenska. Tätare försvar. Mer skott utifrån. Mindre eftergifter. Och ja – det syntes initialt. Men ju längre turneringen gick, desto mer började Sverige forma sig efter motståndarna snarare än tvärtom.
Och där någonstans sprack det. Grunden var inte tillräckligt stabil. Försvarsspelet blev glesare, tajmingen sämre och stundtals kändes det som om spelarna fått olika kartor till samma destination. När tryggheten bakåt försvinner sipprar osäkerheten snabbt framåt. Det här laget hade inget självklart att falla tillbaka på när matchbilden vände.
Ett anfall som blev för smalt
Framåt blev det mycket Felix Claar. Och det är fullt begripligt. Claar var stundtals briljant. Men det finns en anledning till att han i Magdeburg oftast spelar som V9 – där delar han nio meterslinjen med spelare som Kristjánsson och Magnusson. Spelare som kräver lika mycket uppmärksamhet.
Så såg det inte ut här. I landslaget kunde motståndarna kliva högt, dubbla på Claar och leva med konsekvenserna. Det svenska anfallsspelet blev för individuellt. För smalt. För beroende av ett par spelare.
Det här är ingen sågning av individer. Johansson gör kanske sitt bästa mästerskap någonsin och hade matcher där han var fullständigt exceptionell. Men vi lade för många ägg i för få korgar. Hade inte Claar och Johansson dagen – då hade inte Sverige dagen.
Jämför med tidigare år, när Sverige oftare spelade med Carlsbogård och Gottfridsson som förstaval på nio meter. Då handlade spelet mer om att sätta andra i läge. Mer bollsläpp. Mer fördelning. Fler hot. Ett anfall som involverade fler positioner – inte minst M6, som i det här mästerskapet i stort sett försvann ur matchbilden.
Arvet efter Gottfridsson
Och på tal om Gottfridsson: jag tror inte vi riktigt förstått hur extremt viktig han varit för Sveriges framgångar de senaste åren. När Sverige var som bäst – EM 2018, VM 2021, EM 2022 – då var också Gottfridsson som bäst. En ledare med hela lagets rytm i händerna.
I dag är han inte samma spelare. Hans arvtagare är på många sätt självklar i Felix Claar – men Claar är inte hela konceptet Jim Gottfridsson. Och det är kanske orimligt att kräva det. För Gottfridsson var inte bara en spelare. Han var systemet.
Ett landslag utan riktning mot 2028
I min värld ska ett landslag leva i tydliga fyraårscykler, med ett slutmål som styr varje beslut: OS. I det här fallet OS 2028. Där ska laget vara som bäst. Där ska Apelgrens tid kunna sammanfattas och bedömas.
Men det här laget är inte byggt för att vara som bäst 2028. Gottfridsson, Lagergren, Darj, Palicka, Wanne, DP och ”Äpplet” är spelare som med stor sannolikhet kommer vara sämre om 2,5 år – och flera av dem kanske inte ens är aktuella för en OS-trupp. Strategin har varit felkalibrerad från start. Och nu sitter man med svarte petter på hand.
Problemen ovanför bänken
Det här ganska ålderstigna laget fick bära ansvaret att sminka över en gris. En gris som svensk handboll, under ledning av Hanna Fogelström, Kalle Andersson och Robert Wedberg, dragit runt på under lång tid. Svenska landslag presterar inte – och har inte gjort det på länge. Det är deras ansvar.
Därför var detta mästerskap så viktigt. Inte långsiktigt – men symboliskt. En framgång hade köpt tid. Skjutit problemen på framtiden. Men inte ens det lyckades.
För få bryr sig om svensk handboll för att kräva avgångar högre upp. Och kanske är det den mörkaste insikten av alla. Att misskötseln kan fortsätta i skuggan, utan konsekvenser.
Michael Apelgren är ingen dålig tränare. Men att vara förbundskapten på halvtid, med dessa förutsättningar, är i praktiken ett omöjligt uppdrag. Det måste ses över – nu.
Ingenting tyder på att Svenska Handbollförbundet kommer erkänna problematiken. Ingenting tyder på att detta får några följder.
Och just därför är det här större än ett misslyckat hemma-EM. Det handlar om år av dåligt långsiktigt tänkande. Om en sport som tappat bort sin riktning. Och om allt som gått förlorat längs vägen – medan ingen riktigt verkade titta.
