- En Svensk Tisdag – eller hur man firar mediokritet
Kallt. Snöigt. Malmö i slutet av januari. En stad som luktar asfalt, nikotin och hopplöshet – och som på något sätt matchade känslan på arenan. Om Charles Bukowski hade skrivit om svensk handboll hade han inte behövt ändra mycket. Vi satt där, på läktaren, i ett slags David Lynch-scenario: märkligt, ödsligt, nästan olämpligt.
Sverige spelade sin viktigaste match i mästerskapet. Och ändå kändes det som om laget och publiken var inställda på samma sak: mild förnedring. Röktonen av skam låg tjock över hallen. Några barn sprang omkring och försökte skapa glädje, som små flämtande ljus i ett annars grått inferno. Tack och lov för dem, för det tog lång tid innan dramatiken i slutet på matchen drog med sig resten av oss, mot vår vilja.
Och stämningen… den kändes länge som en andrahandsvärld, ett B-mästerskap som ingen riktigt ville minnas. Stad i ljus-låten innan matchen, ni vet den som alltid slutar med publiken i extas, gick på halvfart. Arrangörerna vågade inte stänga av musiken i slutet. Tydligen förlorade vi vår rätt att gå “all in” någon gång mellan EM och nu.
På planen speglade det sig perfekt: defensiven haltade, kontringarna var långsamma och vi missade lägen som man normalt sett sätter. Men någonstans i kaoset fanns det ändå poeter. Små ögonblick av briljans som gjorde att man nästan kunde tro på att detta skulle gå vägen. Nästan.
När slutsignalen gick stod vi där och kände oss fortfarande lite tomma, men med en slags smutsig stolthet – vi har överlevt ännu en svensk tisdag, och fått med oss 1 poäng från ett lag som inte var speciellt desperata efter något?
- Den svenska stressen/ Pressen
Sverige hade allt serverat på ett silverfat. Två vinster mot motståndare man normalt slår och vi är där med avancemanget till semifinal klart. Och ja, det på hemmaplan. Hemmaplan! Man borde ha känt sig som gud i egen hall.Men istället… någonting gick sönder. Det var inte lättja som låste oss – nej, tvärtom. Vi spände oss. Vi tvivlade. Vi fick plötsligt svårt att spela ut, som om bollen var täckt av osynlig sirap. Alla våra trygga passningar blev plötsligt osäkra, våra kontringar långsamma, våra skott tveksamma. Sverige spelade sin sämsta match just när det betydde som mest. Ironin är så tät att man kan skära den med en handboll.Det var nästan vackert i sin egen förlorade form: ett lag som borde ha varit avslappnat, som borde ha sprungit och drivit på som hungriga vargar, men som istället blev ett nervöst monster av egna krav. Fansen på läktaren kände det. Spelarna kände det. Hallen andades stress.Och ändå… trots allt kaos fanns det glimtar. Några aktioner som nästan, nästan såg ut som det Sverige kan vara när vi är bäst. Men dessa ljusglimtar drunknade snabbt i det kolsvarta mörker som svensk stress alltid lyckas skapa: när man har allt att vinna men ändå hittar ett sätt att förlora sitt lugn. - Den svenska stressen 2 – Förbundskaptenens
Det är lätt att låtsas vara avslappnad när turneringen knappt börjar och medaljerna känns långt borta. När motståndet är hanterbart kan man kasta ut unga spelare och låtsas som att man coachar med självsäker hand. Men när det verkligen gäller – när Ungern står där och semifinalen hänger på en tråd – då syns stressen direkt.
Förbundskaptenen Apelgren såg inte ut som en strateg ikväll. Han såg ut som någon som försökt hålla ihop en handbollsmatch med tejp och hopp. Redan tidigt kändes det som om lugnet hade förvandlats till panik, och det gamla gardet tvingades att plocka upp det tunga ansvaret. Framför allt Felix Claar – som om en ensam soldat skulle bära hela Sveriges avancemang på sina axlar.
Initiativet? Nästan obefintligt. Modet att testa något nytt? Som bortblåst med vinden. Sverige fastnade i gamla mönster, i samma hjulspår i anfall efter anfall, och Apelgren satsade allt på rött… och förlorade. Det är den svenska stressen i ett nötskal: när man har allt att vinna, men inte vågar lämna tryggheten, och hela nationens hopp läggs på ett fåtal individer att lösa det.
Det är smärtsamt fascinerande att se – och än mer smärtsamt att leva igenom.
- Ett svenskt frågetecken – höger nio på drift
På en position har förbundskaptenen gått fram och tillbaka som en man på stormigt hav. Höger nio har blivit en sorts gungande gåta – inte för att Lagergren och Sandell har varit omöjliga att välja mellan på grund av briljans, utan för att ingen av dem riktigt fått igång spelet.
Båda startade turneringen med löfte och energi, men mot Island och Ungern har deras prestationer varit… tja, snarare urvattnade versioner av sig själva. Resultatet? En position som plötsligt känns svag, nästan skör.
Bakom dem sitter Aspenbäck på läktaren, och bakom honom tunnar det snabbt ut. Lang, Thurin, Berlin – visst, namn – men på höger nio har de inte samma glans som förr, och inte alls samma bredd som vi vant oss vid på M9 eller V9. Sverige står alltså inför ett subtilt, men oroande dilemma: positionen är en flaskhals.
Och glöm inte Lagergren – fortfarande vår bästa H9, men han fyller 34 i år. Tiden tickar obönhörligt, och det finns all anledning att fundera på framtiden. Hur ser successionen ut? Vem ska axla ansvaret när Lagergren inte längre kan bära det?
Höger nio har gått från styrka till osäkerhet.
- Den svenska avslutningen – marginalernas tyranni
Sverige ledde med 30–28 med mindre än fem minuter kvar. Allt såg ut att vara under kontroll. Andra halvlek hade visat ett lag som trotts allt spelade upp sig, som hittade någorlunda rytm och tempo. Men Ungrarna, på något märkligt sätt, lyckades hålla sig kvar i matchen – envisa som en gammal skrothög på en vinterväg.
Sedan rasade det: tre raka ungerska mål, och plötsligt rann övertaget ur händerna på svenskarna. Och som om det inte var nog spelade marginalerna sitt eget spel. Först en svensk utvisning efter en tydlig, men ack så teatralisk, ungersk filmning. Sedan ett tveksamt domslut mot Lagergren – han får inget frikast efter att ha blivit upphakad efter avslut. Och när Daniel Pettersson får ett ypperligt läge… träffar han stolpen.
Små marginaler, ja. Men det är just den typen av små marginaler som Sverige borde kunna hantera. Ikväll gjorde vi inte det. Visst, man kan tycka synd om sig själva de sista fem minuterna, men ser man till hela matchen? Då är det ganska rimligt att Sverige bara får med sig en poäng.
