Vi börjar i det sportsliga, för det går inte att gömma sig där. Sveriges insats mot Island var inte bra. Punkt. Inte otur, inte marginaler, inte ”små detaljer”. Den var svag, felkalibrerad och i stunder direkt naiv. Man mötte kanske världens bästa duellspelare – Gísli och kompani – och gav dem ytor stora nog att parkera containerfartyg i. Oceaner av hav. Korkad taktik, kan man tycka.
När man pratar med svenska spelare efteråt framträder bilden tydligt: matchplanen var att vinna duellerna. Att stå upp. Att gå rakt in i stormen och komma ut hel. Problemet? Man gjorde inte det. Inte ens nära. Det slutade med att Sverige spelade handboll på islänningarnas villkor, som en gäst som snällt tar av sig skorna och tackar för slaget i ansiktet.
Framåt hackade det betänkligt. Mycket av förklaringen stavas Felix Claar – eller snarare frånvaron av den Felix Claar som tidigare i turneringen gått på vatten, brutit fysikens lagar och sett ut som en man med direktlinje till handbollsgudarna. Här stängdes han ner. Effektivt. Kliniskt. Och man kan inte låta bli att undra: visste Magdeburg-kollegorna Magnusson och Gísli exakt vilka dörrar som skulle låsas och vilka fönster som skulle spikas igen? Kanske. Det vore inte första gången kunskap slår talang.
Island hade en plan. De kom inte med något nytt, inget revolutionerande. De spelade den handboll de alltid vill spela – och de gjorde det till 100 procent. Sverige gjorde i princip samma sak, trodde på sig själv, spelade sitt spel. Skillnaden? 70 procent. Och ibland är handboll inte svårare än så. Du måste vinna dina dueller. Det gjorde Island. Det gjorde inte Sverige.
Island var desperata. Sverige var det inte. Det är ingen anledning till panik. Mästerskap behöver sin plattmatch. Kanske var detta vår. Gräv ner den, gå vidare. Idrottspsykologi är ibland brutalt enkel: laget med mest att spela för spelar som om det gäller livet. Och ibland gör de det förbannat bra. Detta behöver inte betyda någonting i längden. Medaljer runt halsen suddar ut mycket.
Men.
Det är inte handbollen som skrämmer mig. Det är inte taktiken, inte försvarsspelet, inte missade lägen. Det är sättet Sverige skändades på. Misshandlades. Och accepterade det som ett submissivt offer.
De isländska fansen annekterade Malmö Arena i kväll. Och vi lät det hända. Det var plågsamt att uppleva en mästerskapsmatch på hemmaplan som kändes som bortamatch. Som att kliva in i sitt eget vardagsrum och upptäcka att någon annan redan hängt upp sina flaggor, tagit över soffan och höjt volymen och har jävligt trevligt med din fru.
Jag älskar positiv nationalism. Den där som Frankrike visade upp under OS i Paris 2024. Inte den brunblå ultimatulle skiten, utan den glödande, inkluderande stoltheten. Den som säger: det här är vi . Ge mig Pippi-peruker. Ge mig vikingahjälmar i plast. Ge mig vad fan som helst. Men det som hände i Malmö i kväll vill jag aldrig uppleva igen.
Och i skuggan av detta ekar andra röster. Influencers som Alice Stenlöf som slänger ur sig idiotier som om kriget kommer till Sverige har hon inga tankar på att försvara det. Hör du, Stenlöf – du hade tusentals svenskar i Malmö Arena i kväll som i praktiken visade exakt samma sak. Man stod där. Tyst. Tillbakalutad. Lät någon annan ta platsen, ljudet, berättelsen.
Det är det som är det verkligt tragiska. Inte en förlorad handbollsmatch. Utan en arena som kändes övergiven undergiven och med gaggboll i truten. Ett hemmalag utan hem. Ett land som för en kväll såg på medan någon annan tog över.
Det här var kanske bara en match. Men känslan? Den stannar kvar som smaken av gammalt blod i munnen.
