Vart står egentligen Apelgrens landslag?
Det finns matcher som säger allt och matcher som bara lämnar dig tom.
Sverige–Spanien var båda samtidigt gånger två. Två landskamper senare och jag vet fortfarande inte vart det här landslaget står. Det känns lite som att vakna efter en utekväll och inse att man tappat både plånboken och självrespekten – men inte minns om det var skoj under tiden.
Hade du frågat mig efter första matchen hade jag sagt att det var kört.
Att Sverige såg ut som ett lag utan själ, utan riktning, utan ledare.
Att Apelgren mest liknade en man som försökte sälja ett drömprojekt till ett folk som slutat tro på mäklare och börjat kolla hyresrätter.
Men efter den andra matchen började det ändå fladdra till något slags hopp – eller kanske bara självbedrägeri. För Spanien var inte samma, lite ointresserat, och Sverige var… okej.
Och det lämnar mig med en känsla av…ja vadå?
Ett svenskt landslag som i vissa stunder känns okej.
Men okej räcker inte längre.
Inte när man spelar ett hemma-EM, inte när man pratar om revansch, inte när man har en förbundskapten som var det som alla sa var precis vad vi ville ha.
Det jag dock med glädje tar med mig är Albin Lagergren och hans betydelse för det här landslaget.
Svensk handbolls svar på single malt – mogen, balanserad, aldrig billig men alltid pålitlig. Det är monumentalt, nästan religiöst, att han är skadefri inför EM. Jag gillar Sandell, missförstå mig inte. Men han är mer som en shot tequila – intensiv, farlig och bäst i små doser. Man får snabbt en kick, men lika snabbt huvudvärk. Lagergren däremot, han är det där destillerade lugnet, en spelmotor med både rep och räddningsnät. Han gör alla runt sig bättre. Han får laget att fungera.
Utan honom? Kaos.
Med honom? Struktur, rytm, och en chans att vinna matcher som betyder något.
Sedan har vi målvakterna.
Fabian Norrsten är framtiden, säger de. Och ja – han kan bli det. Men just nu känns han mest som en ung aktie med potential. Något du investerar i för att du hoppas att värdet ska stiga, inte för att du behöver utdelning imorgon.
Men jag vill också se Simon Möller i EM-truppen. Han har det där jävla drivet. Den där smittande energin som gör att laget börjar tro att mirakel faktiskt kan inträffa. Och tro mig – i ett mästerskap behöver man alltid någon galen idiot som tror på mirakel.
Och Apelgren då?
Jag vet inte vad jag ska säga längre.
Han känns som den där smartaste killen i rummet – den alla beundrar men ingen riktigt vill följa.
Taktiskt briljant, javisst, men också distanserad. För analytisk. För mycket PowerPoint och för lite puls.
Han pratar om processer och långsiktighet, men landslag handlar inte om det. Det handlar om att vinna på beställning. Det handlar om att skapa kaos och kontroll samtidigt – och just nu känns han mest som en frånvarande pappa som har sin andra familj i Ungern som får mer kärlek och tid och vi den mindre glamorösa familjen som kallas landslaget får en förälder med potential men ingen trygghet.
Det är svårt att leda ett landslag på deltid. Det är som att försöka rädda ett förhållande via sms – du kan skriva hur många hjärtan du vill, men närvaron saknas ändå.
Jämförelsen med Glenn Solberg är oundviklig.
Solberg må ha varit svår, kantig och i längden rätt tröttsam, men han var effektiv.
Hans handboll var som punk – tre ackord och en känsla. Inga överdrivna detaljer, bara ren energi.
Apelgrens handboll? Jazz. Fantastiskt när det svänger, obegripligt när det inte gör det.
Så vart står vi nu?
Optimismen från när han tillträdde har förångats – som whiskey på en för varm bar. Kvar finns en mild skepsis, en känsla av att det här antingen blir genialt eller katastrofalt.
För just nu vet vi inte vart det här landslaget står.
Vi vet bara att Apelgren står där, vid sidlinjen, och försöker sälja drömmen om ett hemma-EM till ett folk som sett för många fiaskon för att köpa den utan kvitto.
Apelgren behöver inte frälsa någon längre. Han behöver bara visa att han vet vart han är på väg.
För just nu känns det som att Sverige rullar mot ett hemma-EM med känslan av att allt kan hända – men mest troligt inte det vi hoppas på.
Apelgren kommer inte vara den som gråter mest och fulast. Han har en annan vardag en annan familj att återvända till så ångesten och det värsta mörkret kommer vi behöva bearbeta själva.
