Ett besked, inte en föreställning
Sverige slog Brasilien stabilt och förtroendeingivande i den första av två träningsmatcher, drygt en vecka före att hemma-EM drar igång. Det var ingen champagnehandboll och definitivt ingen fyrverkeriföreställning. Men det var ett besked. Ett lugnt, metodiskt sådant – levererat med låg puls, rak rygg och blicken höjd precis så mycket att man ser längre än nästa anfall.
I det här läget är det exakt vad Sverige behöver. Inte eufori. Inte rus. Bara ett kvitto på att grunden håller.
Försvaret – från självdestruktivt till samlat
Sedan Michael Apelgren tog över som förbundskapten har diskussionen varit densamma: försvarsspelet. Det har sett sökande ut. Ibland för ambitiöst, ibland nästan självdestruktivt. Förra mästerskapet urholkades dessutom av tunga skador på Darj och Bergendahl – två fundament i det svenska försvaret – något Apelgren inte varit sen att påminna om. Resultatet blev därefter: ett försvar utan ryggrad och ett lag som aldrig riktigt hittade sin defensiva identitet.
Ambitionen har dock varit tydlig. Ett högre, mer aggressivt försvar som stressar, lockar in motståndarna i fällor och kräver kirurgisk precision i beslut och förflyttningar. Kritiken har varit lika självklar som rimlig: är det verkligen realistiskt att spela så komplext med ett landslag som knappt hinner packa upp väskorna innan nästa match?
Just därför var den här insatsen så tillfredsställande. Sverige stod tightare, mer kompakt och betydligt tydligare än tidigare. Man levde med visst brasilianskt distansskytte utan att bli passivt. Försvaret andades trygghet snarare än desperation. Det fanns struktur. Det fanns en gemensam idé. Och kanske viktigast av allt – det fanns lugn.
För första gången på länge känns bredden i försvarsalternativen som ett privilegium snarare än ett problem.
Målvaktsposten – de gamla männen och tryggheten
I målet fick Appelgren ett tydligt förtroende och belönades också med utmärkelsen matchens lirare. Framför allt i andra halvlek, när Sverige drog ifrån, var han stabil på det där sättet som inte skriker – utan lutar sig fram och viskar lugnt att allt är under kontroll.
Känslan är tydlig: Sverige kommer luta sig tungt mot de två åldermännen Palicka och Appelgren i detta mästerskap. Och ja, det är helt rätt. I ett hav av frågetecken är erfarenhet och åldrande ibland den enda fasta punkten man faktiskt kan lita på.
Felix Claar – centrum för allt och alla
Att ge matchens lirare till Mikael Appelgren var rimligt. Men om vi ska vara brutalt ärliga är det egentligen omöjligt att inte vilja ge det till Felix Claar – varje gång han kliver in på planen.
Det är smått obscent hur överlägsen han är. Allt flyter runt honom. Tempot. Tajmingen. Besluten. Med Claar på banan klickar det svenska anfallsspelet som en väl inoljad revolver. Att han dessutom saknades i det förra fiaskomästerskapet gör bara hungern efter att se honom ännu större.
Men med storhet kommer alltid den obekväma frågan: riskerar Sverige att bli för beroende av Felix Claar? Hur många anfall klarar vi utan honom när det verkligen gäller, mot toppnationerna? En tanke vore att låta Claar ta anfall–försvarsbytet, inte för att han är svag bakåt – det är han inte – utan för att det kan finnas matcher där vi helt enkelt inte har råd att vila honom framåt.
Eric Johansson – ett högt spel
Startelvan signalerade tydligt att förbundskaptenerna vill få igång Eric Johansson och att det är han som ska bära anfallsspelet på vänsternio. Framför allt i den första halvleken, där han hade det långa bytet.
Det är ett högt spel. Johansson ser fortsatt ut att ha svårt att få ut sitt max i landslagströjan. Frågan är om han inte snarare borde användas som joker – få gå all in på sitt lucky punch-spel de dagar han har det – snarare än att vara något man lutar hela offensiven mot.
De underskattade arbetarna
Personligen är jag svag för Carlsbogård. Hans försvarsspel är välkänt, men han är också grovt underskattad som vänsternia framåt. Lugn. Metodisk. Inte spektakulär – men alltid rätt. Hans brist på flärd är inget problem när han omges av spelare som Claar och Lagergren, som har kreativitet så det räcker till ett mindre land. Som till exempel Sverige.
Daniel Pettersson förtjänar också att nämnas. Att han startade och spelade hela första halvlek var intressant, och hans nivå som försvarsetta ska verkligen inte förbises. Det är den typen av arbete som aldrig hamnar i rubrikerna – men som avgör matcher när ljuset blir hårdare.
Slutet – ett lugn i dimman
Det här var ingen perfekt kväll. Men det var en viktig och skön match för Sverige – och för dess förbundskaptener. För min del gav den ett visst lugn. Inte eufori. Inte övermod.
Men en känsla av att riktningen är rätt.
Vägen är fortfarande krokig och delvis höljd i dimma. Men för första gången på länge syns konturerna av något stabilt där framme. Och ibland räcker det.
